Sedan gav Livets Ords förlag ut en utmärkt bok av Kreeft; ”När blev det fel med dygder?” Väl värd att läsas om och om igen och använda som studiematerial. Grundläggande handlar de om att vi idag betonar personlighet, glans och yta istället för de grundläggande dygder Bibeln talar om som kärlek, ödmjukhet, etc. Så bra!

Häromdagen damp det alltså ner en bok i brevlådan av Kreeft, ”Till den kristna trons försvar” utgiven på förlaget Catholica.

Det är en rejäl sak på 528 sidor som noggrant går igenom skälen för att var kristen. Och de är många! Under rubriken är ”Förnuftiga svar på trons grundläggande frågor.” Innehållsförteckningen avslöjar ett klassiskt apologetiskt innehåll. Det finns ett antal sådana böcker. Problemet är att de finns väldigt få på svenska.

Kreefts styrka är hans gedigna bakgrundskunskap samtidigt som han har en förmåga att skriva så lättillgängligt att vem som helst kan följa med. Han går igenom argument för Guds existens, argument för skapelsen, det ondas problem, om Kristi gudomlighet och mänsklighet, att Jesus verkligen uppstod från de döda, om Bibeln- myt eller historia, etc,etc. Allt detta är s.k. kristen allmängods som en kristen från vilken bakgrund som helst med glädje kan tillgodogöra sig, har stor nytta av och har gemensamt med andra bibeltroende kristna.

Finns det inget katolsk då? Jodå, man kan läsa att katoliker tror på helvetet( han ger sju skäl till att tro på helvetets existens) och på en objektiv sanning, på livets okränkbarhet, att Jesus ensam frälser, m.m. På slutet finns också ett kapitel om tjugo avgörande skillnader mellan protestantisk och katolsk teologi.Både Maria och skärselden kommer med. Det kan vara väl så intressant och viktigt för protestanter att läsa detta och begrunda. Jag tror vi kommer dithän att vi faktiskt kan lyssna på varandra lite mer istället för att omedelbart ge oss hän till primalskrik. Jag tror också vi klarar att läsa sådant som vi inte alltid förstår eller direkt håller med. Det kallas att sovra och att kunna förhålla sig sakligt öppen.

Boken är gedigen, intressant, viktig, aktuell och mycket läsvärd. Kreeft håller en så hög standard och bra ton. Anbefalles!

Jag har faktiskt hunnit med att åka tur och retur till Fijiöarna för en konferens. Det är nog den längsta individuella resa jag någonsin gjort. Jag var mer i luften, räknat i båda riktningarna, än vad jag var på marken för själva konferensen. Det tog 42 timmar dörr till dörr bara att åka hem och längre att åka dit:) Men det gick riktigt bra och var en helt underbar och stark konferens som jag är glad att jag kunde vara med på.

Håller här hemma på med en mastersuppsats om det bibliska ”episkopé”-begreppet. Jag tittar på hur det används inom pingst-karismatiska kretsar och vad som är annorlunda och vad som är likt gentemot den mer traditionella användningen av biskopsbegreppet. Utifrån detta ställer jag frågor om det finns något som är såpass gemensamt att det kan finnas något form av samsyn. Det är roligt att hålla på med detta och ger anledning till att gräva lite djupare i frågor kring hur ledarskap hanteras. Riktigt kul faktiskt! Det är också intressant att se den skiljelinje som går, inte genom samfunden i första hand, utan utifrån den sakrmentala och den icke-sakrmentala synen på kyrkan, dess väsen och funktioner.

Imorgon är det Jesusmanifestationen i Stockholm. Den blir viktigare för varje år som går. Kom med om du kan, imorgon! Det är härligt med den bredd som finns mer och mer och den gemenskap som växer alltmer med åren. Den är så viktig och så nödvändig för att kristenheten inte skall fragmentiseras och för att vi verkligen  skall nå ut kraftfullt med evagneliet. Så kom imorgon! Själv ser jag fram emot både bönen i Filadelfia på morgonen, till den stora bönemarschen och att få tala på stora scenen kl. 15:00. En full och härlig dag med syskon som sluter upp från hela landet.

Inte minst var det så speciellt att följa Via Dolorosa på Långfredagen. Vi tog gott om tid på oss från Olivberget, Dominus Flevit, Getsemane, Litostroton och de olika stationerna längs Via Dolorosa  tills  vi var framme vid heliga Gravens kyrka och Golgata och sedan hade vi avslutning i Lutheran Hostels lilla men fina andaktsrum. Det tog sex timmar inklusive en lunch på Austrian Hospice, som ligger mellan 2:a och 3:e stationen. Där har man en fatastisk utsikt från taket över hela gamla staden Det var en fantastisk och så intensiv dag.

Vi höll oss hela tiden i Jerusalem under påsken, förutom en utflykt till klostret Bet Gemal i Bet Shemesh och till arabbyn Abu Gosh, det blibliska Kiriat Yearim, där arken stod ett tag under biblisk tid tills kung David hämtade den.

Jerusalem är makalöst när kristna och judar firar Påsk/Pesach samtidigt vilket skedde i år. Inte minst är det så speciellt att trängas med många tusentals ortodoxa judar vid Västra muren på Annandagen för att höra de två överrabbinerna läsa den aronitiska välsignelsen och höra och se vågor av bön skölja över alla som var där. Helt unikt och en oförglömlig upplevelse.

Att läsa Marcus Expressenkrönikor är som en frisk vind, som kallt porlande vatten ur en fjällbäck när man är törstig. Det är en slags poetisk vrede som ligger strax under ytan, utan att vara moralistisk, utan att sätta sig på höga hästar. Oerhört befriande att läsa honom. Förstår att en del inom kultureliten faktiskt hatar honom.

Han är älskad, oerhört älskad av många. Han har som få lyckats tolka sinnesstämningarna ute i landet, i ICA-butiken, på verkstaden och hemma vid köksbordet. Han solidariserar sig, inte bara fraterniserar med, den vanliga människan i Sverige.  I det  verkliga Sverige. Inte bara i Stockholms innerstad, där cyniska politiker med välsvarvade åsikter verkar gå i symbios med bratsen på Stureplan och vänsterkultureliten. Tala om att vänster och höger möts i en surrealistisk overklighet som slår vakt om en sekulariserad livsstil som steg för steg, med lite olika infallsvinklar, tillsammans monterar ner människovärdet. Få talar om detta så klart, så konsekvent och med en sådan passion som Birro.

Han kan inte, och skall inte sättas i ett enda fack, kyrkligt, frikyrkligt, vänster-höger. Han låter sig inte begränsas av dessa, ofta artificiellt skapade, fyrkantiga intellektuella boxar för att kunna mäta upp och distansera oss från varandra.

Fast det är klart han lever lite farligt. Det gör alla som inte låter sig konformeras, som inte är kultur-politiskt kapital att använda av någon gruppering, som inte uttrycker sig politiskt korrekt. Inte konstigt att TV 4 och Lennart Ekdahl inte orkade med denna fria vind. Han kommer att gå om dem allesammans! Kom gärna och lyssna på samtalet ikväll.

Allt detta är väldigt roligt på många sätt. För mig personligen finns nog inget mer givande än att förkunna för förkunnare men också att samtala och lyssna, be tillsammans och att på olika sätt inspirera Ordets förkunnare.

Många lever under en stark press att ständigt kunna visa upp resultat. Detta kan bli ödesdigert. Frukten, tillväxten är Herrens. Vårt ansvar är att så ut säden, att förkunna och hjälpa människor och att vara trogna i den uppgift vi fått. Till detta kommer att själv umgås när med Herren i vardagen. NT har ett bra uttryck, ”bröder”. Det har inget med Jantelagen att göra utan istället ett uttryck för förtrolighet och inbördes kärlek. Alltför ofta präglas livet som kristen ledare av professionalism, av nästan omöjliga krav, av prestations och tävlingsbehov.

I en sådan miljö, där det gäller att vara bäst, ha flest, kunna mest eller synas vara andligast blir det hela snabbt andligt destruktivt. Det blir ytligt, oärligt och med en flockmentalitet kring det egna som till varje pris skall beskyddas. Det liknar mer en hård affärsvärld än den levande Gudens församling.

Att komma ur ett sådan självdestruktivt beteende är guld värt. Att våga gå en annan väg, våga öppna sig för de man har förtroende för, våga vara ärlig och sann, våga dela sina svagheter i en miljö där man inte blir hånad eller ratad är en Guds gåva. Det är sådana miljöer vi måste ännu mer bygga för att förkunnare skall orka löpa hela loppet och fullborda sin kallelse. Att få var med och hjälpa till med sådant är något av det finaste man kan få erfara. Inte minst att se hur mycket det finns av mångfald i olika individer som Gud använder och hur olika han använder dem.

För mig blev det aktuellt att göra detta när jag i söndags var i Filadefiaförsamlingen i Stockholm och predikade om utmaningen till kristna att ha en helnykter inställning. Det var LP-stiftelsen som inbjöd och hade jubileum. Sverre Larsson som höll insamlingstalet. Han reser Sverige runt med mål att samla in 30 miljoner till LP.-stiftelsen för att hjälpa missbrukare rehabiliteras och komma rätt i livet. Det är en fantastisk insats av en 84-åring. Tala om att vara Ordets görare, inte bara dess hörare, eller talare.

Idag blir det allt svårare att finna helnyktra frizoner för människor, även i de kristna församlingarna. Detta är mycket problematiskt. Problematiskt är också de frikyrkoungdomar som dras med ut i alkoholmiljöer utan att förstå vad detta kan leda och de andliga ledare som inte ser detta problem eller tiger för att de själva inte vill ta avstånd ifrån alkoholen.

Bara igenom att höra att 400 000 barn och ungdomar idag vistas i miljöer med alkoholmissbruk och därmed, på olika sätt lever mycket farligt, borde få vem som helst att inse att man bör vara ett frigörande exempel på en annorlunda livsstil. En livsstil som är härlig, fri och väl så tillfredsställande.

Självförnekelse, att dagligen bära mitt kors och återhållsamhet är en väsentlig del av det kristna livet. Inte i första hand vad jag tror mig om att  klara av eller vad jag kräver att unna mig själv. Ur korset kommer livet och friden. Att avstå, vilket hela vår kultursfär tycker är något man absolut inte skall göra, är vägen till verklig befrielse och inre frid. När kristna vågar gå den vägen blir vi inte tråkiga moralister eller egenrättfärdiga utan vi axlar andras nöd och går in i det träsk som alkohol och droger skapar, för att lyfta och befria, inte fördöma och förkasta.

Inte minst till pastorer och kristna ledare skulle jag vilja säga. Våga vara lite annorlunda! Det kan rädda och lyfta många! Biffen smakar lika bra med Ramlösa som med rödvin!

Över 3 timmar Bach! Det var i sanning fascinerande och fantastiskt. Kanske har det aldrig gjorts någon bättre musik. Detta verk räknas som ett av de största.  Efteråt känns man rentvättad på insidan. Allvarligt men full av förtröstan och så personligt berörande.

Man får följa Jesu sista dagar på jorden, på vägen till Golgata på ett oerhört dramatiskt sätt.Musiken är fantastisk men tar aldrig över texten och innehållet utan förstärker dramatiken kring Jesus försoningsdöd på ett ibland oerhört intensivt sätt.

Detta verk uruppfördes troligtvis på Långfredagen 1727 i Thomaskyrkan i Leipzig där Bach var kantor. Efter hans död föll det i glömska tills Felix Mendelssohn upptäckte det på nytt och uppförde det i Berlin 1829. Detta innebar en renässans av Bachs musik som alltsedan dess hållits för den främsta i all klassisk musik. Man kan förstå varför!

Matteuspassionen är i två delar och mellan dessa delar hölls en Långfredagspredikan! Dock inte så igår. Det måste ha varit något alldeles särskilt att få en predikan i denna inramning. Det är ingen tvekan om att man går hem fylld med försoningsdramat ekande i hjärtat! Vilket verk!

Själv åkte Birgitta och jag ner  tidigare och tillbringade en hel dag med undervisning för våra respektive centerledare från Ryssland, Ukraina, Azerbajdzjan, Armenien, Uzbekistan,  Indien och Skandinavien.

Dagen efter vällde delegaterna in och vi växlade under fyra späckade dagar mellan undervisning, workshops, kommittéer, utflykter och möten. Det blev verkligen en fullträff. Inte minst var gemenskapen helt fantastisk.

Detta är församlingar vi har haft nära kontakt med i många år. Centerledarna har vi arbetat i ca 20 år med. Det var inte i första hand en kongress där vi ville ha med så många som möjligt utan en mer utvald skara för att få det hela mer centralt och homogent för det vi ville göra.

Förutom den härliga gemenskapen och igenkännandets glädje så var det alltså en hel del arbete. I de olika kommittéerna diskuterades missionens hur och var och de olika fältens utmaningar, ekumenisk känslighet och fördjupad gemenskap med Kristi kropp, grundläggande trosuppfattningar, etisk standard, strukturer och behovet av översyn, m.m.

Resultatet blev att de olika associationer och unioner som redan finns i de olika länderna gick samman i en Livets Ord International, med huvudsäte i Uppsala, som nu proklamerades ut. Det hela mottogs med stor glädje av delegaterna. Den vanligaste kommentaren var att: ”Detta har vi väntat på länge.” Det kändes verkligen som om familjen var samlad.

Detta ger oss möjligheten att effektivisera arbetet på de olika fältet, att nå en djupare gemenskap, att ha bättre synkronisering och gemensamma insatser, att kunna lösa problem och konflikter på ett bättre sätt, att utveckla undervisning och träning, m.m. Det skapar mer trygghet och klarare linjer för de enskilda pastorerna och de olika centren.

På eftermiddagarna gjorde vi utflykter till det antika Efesus och det var en verklig höjdpunkt. Inte minst att förankra vår tro i det faktum att två apostlar, Paulus och Johannes, varit grundande och byggande i den mäktiga församling som växte fram här.En församling Timoteus senare betjänade.    Vi besökte själva stadskärnan. Den är så imponerande med sin amfiteater och sina utgrävningar, sina gator och bibliotek, m.m. Vi gick in i ruinerna av den kyrka som var den kyrka där det tredje ekumeniska konciliet hölls 431 e. Kr. Vi besökte det hus där man tror att Jesu moder Maria bodde. Hon följde troligtvis med aposteln Johannes till Efesus efter att ha lämnat Jerusalem. Allt detta skapade en sådan stark historisk förankring hos delegaterna. Vi är inte bara med om något som känns stort idag. Vi är insatta i något ännu större som har funnits här i 2000 år. Många samtal rörde sig om detta och det var härligt med denna kärleksfulla och eniga gemenskap som bådar mycket gott för framtiden.

Vi avslutade kongressen med en nattvardsgudstjänst som var helt fantastisk och märkt av en ovanlig gudsnärvaro. Vi använde ritualet vi använder på Livets Ord i Uppsala och det var påtagligt berörda delegater som kom fram för att ta emot Herrens lekamen och blod. Många hade inte upplevt en nattvardsgudstjänst på detta sätt förut och det kändes som om dessa dagar verkligen tog oss tillbaks till Apg. 2:42 där lärjungarna trofast fortsatte i apostlarnas undervisning, i gemenskapen, i brödsbrytelsen och bönerna.

Det kändes som något nytt verkligen hade hänt, som ett nytt viktigt steg och en kraftsamling inför framtiden. Nästa kongress möts om 2 år. Vi vet inte riktigt var än, då vi förväntar oss mycket mer pastorer nästa gång.

Under årens lopp har vi haft möjligheten att inspirera och träna tusentals ledare på olika sätt och det har varit mycket givande. Nu räknar jag inte med de pastorskurser och utbildningsprogram som är kopplat till LOTS (Livets Ords teologiska seminarium) där vi under åren utbildat lite över 1000 pastorer och ledare.

Kongressen i Efesus är unik eftersom det är just en kongress och inte en konferens. Betoningen ligger inte i första hand på inspiration och uppbyggelse (även om det förhoppningsvis blir mycket av den varan ändå), utan på att arbeta med en rad olika viktiga frågor. Vi kommer samman för att skapa fastare former och djupare samarbete mellan de många Livets ords församlingar som sedan många år funnits med i våra nätverk på våra olika missionsfält. Vi kommer att arbeta i olika arbetskommiteér med teologiska frågor, med identitet, struktur och ledarskapsfrågar, med etisk kod och integritet och ekonomiska frågor, med utbildning, med fördjupade och mer samlade missionsinsatser och olika synergieffekter, ekumeniska kontakter, mediaarbete, m.m.

Meningen är att det arbete som nu påbörjas skall fortsätta hemma i de olika länderna, centren och församlingarna och sedan resultera i ett effektiviserande av vårt arbete steg för steg på de olika fälten, inåt i fördjupad enhet och gemenskap och utåt i kraftigare andlig slagstyrka och mer bredd. Sedan är tanken att vi återkommer vart annat år till denna kongress för att steg för steg stärka arbetet. Vi arbetar ju med centers på strategiska platser, ex, Moskva,Donetsk, Jerevan, etc, som i sin tur planterar och utvecklar församlingar. Ett center har både en genom brottsförmåga i sin region, är både undervisande och tränande och har en kapacitet att bygga församlingar och att sända ut arbetare till nya fält.

Förväntningarna är höga hos de över 500 som är anmälda. Vi tror att det blir ett verk av Anden att ännu djupare smälta oss samman och att avstå från egna agendor för att istället komma samman på ett djupare sätt för något som är större än var och en av oss, våra enskilda tjänster och församlingar, nämligen Guds rike. Vi tror det är viktigt att se större bild och att förankras djupare både i den centrala kristna tron och i relationen till Kristi kropp i ett bredare perspektiv samtidigt som man passionerat fullgör det man upplever som sin egen speciella kallelse, att sprida Guds rike på den plasts där man finns.

När ambassadören klev upp i talarstolen reste sig ett tjugotal ungdomar längre bak i kyrkan och började visa banderoller och skandera slagord. Det hade ju fungerat i en laglig demonstration på offentlig plats, t.ex. ett torg, eftersom vi har laglig rätt att demonstrera, men knappast inne i en kyrka i ett möte.

Nåväl, alla andra besökare reste sig upp och började sjunga och allt oväsen drunknade, rätt elegant faktiskt. Detta var självklart mycket stötande på en minneshögtid för den helt makabra och unika ondska som Förintelsen utgör.

Det var lätt hetsigt när demonstranterna avhystes av vakter och en del skarp ordväxling när de möttes av utposterad polis och det hela ledde till rättsligt eftermäle. Det känns som rätt länge sedan nu. Häromdagen kom dom i målet. Myndigheternas kvarnar mal rätt långsamt.

Så här lät uttalandet från domstolen: ”En kvinna som skrikit ”Död åt alla judar” i samband med en demonstration i Uppsala döms för hets mot folkgrupp till villkorlig dom och 40 dagsböter. Demonstrationen var riktad mot Israels ambassadör som var på besök hos Livets Ord. Genom sitt agerande måste kvinnan ha förstått att hon spritt hot eller meddelande som utgjorde hets mot folkgrupp, anser tingsrätten. Hon försvarade sig med att ”hon vet att hon sade så som påstås, men hon kan inte rå för det för hon hatar judar. ” Hovrätten fastställde tingsrättens dom. ”

Hon menar alltså att det är rätt att hata judar om man bara inte kan rå för det? Makabert, osmakligt och lite skrämmande och  ett fullständigt sjukt sätt att fly från ansvar för sina tokiga idéer. Bara tanken på att någon faktiskt i Sverige idag vräker ur sig att man vill att alla judar skall dö måste anses som oerhört allvarligt och graverande. Det är en stark varningssignal om hur illa det verkar vara ställt. Så varför villkorlig dom? Vilken signal sänder det?