Överallt pågår, öppet eller smygande, avkristningsförsök i Europa. På många ställen verkar det som om man jobbar i medvind. I Sverige kan jag bli lite förundrad över att många kristna är så tysta. Det verkar finnas en utbredd likgiltighet som i längden är farlig. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner sa någon. Ondskans framfart inte beror på onda människors ondska utan på goda människors tystnad inför ondskan.

Likgiltiga kristna är ingen uppmuntrande syn. Ibland hör jag en märklig variant av detta. Det finns en slags överandlig sväng på detta som lite förmanande talar om att man inte skall döma, inte vara negativ och faktiskt inte engagera sig, utan bara se på Jesus och tro att han tar hand om det hela. Detta oengagemang är faktiskt obibliskt, se bl. a. Ef. 5:11. Det är fel utläggning av vad det innebar att döma. Man kan både analysera, bedöma och ha en avvikande åsikt som man offentliggör utan att vara felaktigt dömande. Man kan faktiskt protestera.

Vi lever i en tid då det postmoderna tänkandet nästan slagit ihjäl det profetiska ordet och kristna hukar sig ofta snabbt för att inte bli utsatta för just epitetet “dömande”, “reaktionär” eller något annat man inte vill bli stämplad som av världen.

Det är därför uppfriskande att se reaktionerna i Italien. Man vill verkligen inte plocka bort Jesus från offentligheten. Detta är mycket bra. Vi borde göra likadant. Fram med korset och låt det synas!

Nu kan jag nästan tänka mig att någon svensk kristen ivrare börja klaga på krucifixet och mena att sådant skall man inte ha alls. Oftast med motiveringen att Jesus inte hänger där längre. Det tror jag faktiskt alla kristna vet. Vi vet att han är uppstånden. Krucifixet däremot påminner oss alla, inklusive den mest sekulariserade, att Jesus faktiskt spikades fast för våra synder. Varje gång vi ser ett krucifix så får vi en tydlig bild, både av vad Gud gjort för oss och vad han erbjuder, nämligen syndernas förlåtesle och evigt liv. Det är klar att avkristningsdemagogerna vill ta bort detta över hela Europa. Dom kommer knappast att lyckas i Italien.

Gud älskar oss syndare just där vi befinner oss men han älskar defintivt inte synden eller automatiskt allt vad vi gör. Han vill att vi alla, inklusive Gardell, skall vända om från synden och erbjuder oss istället frälsning, att bli räddade av Honom. Det var vår synd som tvingade Jesus att spikas upp på korset. Jesus sonade våra överträdelser för att vi skulle kunna bli förlåtna och räddade. Det Gud gjorde för oss i Kristus på korset är kärlekens största gåva och han vill att vi skall ta emot denna nådesgåva i tro. Då blir det en verklighet i våra egna liv. För att kunna göra det krävs att vi ödmjukar oss och vänder om från våra egna irrvägar och accepterar vad Gud gjort för oss i Kristus på korset. Inget av detta nämndes i Gardells program. Däremot kanske det attackeras i kommande program.

Att Gud skulle vara maktgalen och hata och förbanna är så fel och något Gardell verkligen fått om bakfoten. När han beskriver Gud som knepig, schizofren och halvpsykopat ser det nästan ut som om Jonas njuter. Vad han gör är att han som riksgycklare nu också blir rikshädare. En sorglig lott.

Gardell predikar ett syndlöst evangelieum som inte är ett evangelium alls. Det är en ganska billig propaganda Gardell förfaller till. Han blir tröttsam i sina försök till provokationer när han säger att hans gud är en svart lesbisk kvinna som vaggar omkring i himlen och kokar makaroner åt den som vill ha. (Låter lite som boken “The Schack”, men förgrovat och förvrängt). Han har ägnat sig åt att konstruera en egen gud. Tyvärr långt borta från Bibelns Gud, hur mycket han än försöker strö in lite bibelcitat.

Gud älskar oss och därför sände han Jesus till oss. Poängen är att Jesus kom för att frälsa oss syndare, just därför att vi har behov av att både få förlåtelse för och bli av med synden i våra liv. Gud vill alltså förvandla oss och göra oss till något vi inte automatiskt är från början, nämligen Guds barn och Kristi avbilder. Detta är något som jag inte kan se att Gardell egentligen vill tala om. Hans beskrivningar blir därför högst summariska, selektiva och djupt felaktiga i sin slutsatser.

Jonas vill tydligen vara kvar i sin livstil och få full acceptans för detta. Han talar om en annan slags religion, inte om Guds usträckta hand som når oss för att frälsa, rena och fövandla oss.

Förutom ett förvirrat och faktiskt ganska tråkigt program så är det alltså ett rakt igenom falskt budskap han försöker förmedla till svenska folket. Hans lära framstår som en modern variant av libertinsk gnosticism.

Men, som sagt, Gud älskar dig verkligen som du är och där du är! Han älskar dig och mig i Kristus. Just därför vill han förlåta, rena, upprätta och förvandla dig och mig. Han vill ta dig och mig från den väg som leder till förtappelsen, genom frälsningen i Kristus, till himlen. Så stor är hans kärlek till dig och mig och till alla människor, inklusive Jonas.

En sak till… att slunga förbannelser är fullständigt ovärdigt kristna. Varje människa bör behandlas med respekt!

Att bedriva historiebeskrivning som propaganda är vanligt men naturligtvis också farligt. Det innebär att man låter selektiva fakta underordna sig den överliggande ideologi vars propagandör man blivit. Här går naturligitvis ingen helt fri. Vi kan t.ex. se på hur frikyrkliga ibland vägrar ge någon kredit till den katolska kyrkans insatser eller hur katoliker kan ha svårt med att se något genuint i väckelserörelsers framväxt. Frågan är om man är villig till saklighet och vågar ta till sig obehagliga fakta, fakta som står ens egen världsbild eller preferenser främmande.

Hur man nu än ser på den kristna tron så har den ett gigantiskt inflytande. Det lär ingen kunna förneka. Det är omöjligt att tänka sig Sveriges framväxt utan kristendomen. Man kan naturligitvis strida emot detta med syftet att fösöka utplåna detta inflytande. Det är detta vi ser starka tendenser till idag. Därför är det viktigt, viktigare än någonsin att skaffa sig adekvat historisk kunskap. Det ligger en större fara än vad många anar i den unga generationens historielöshet och många väckelsekristna historieförakt. Man tänker kortsiktigt och ser inte hur man, trots segrar i nuet, ändå påverkas av djupare underliggande strömmar som för bort från sanningen.

Det krävs ett starkt och fullt bejakande, av alla kristna idag, att Gud faktiskt har verkat i historien, att Gud handlar med länder, nationer och folk och att evangeliet faktiskt byggde upp både vårt land och den västerländska civilisationen. Med andra ord att något gott faktiskt hände innan den egna väckelserörelsen såg dagens ljus. Mer än någonsin behöver vi också seriösa och andligt medvetna teologer och historiker som vågar hålla sig till fakta och motsätta sig den nuvarande utspädningen och urgröpningen av det kristna inflytandet i vårt land. Det som har byggts upp under århundraden kan snabbt brytas ner. Det har skett förr. Speciellt om ingen egentligen bryr sig.

“Det har inte förekommit några attacker mot judar och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.” säger kommunalrådet Reepalu. Vem är egentligen denne man? Hur kan han, som ansvarar för Malmös politiska välbefinnande, vara så huvudlös? Har han inga ögon, inga öron och ingen kommunikation med sin närmiljö? Eller vill han bara inte veta?

Nu måste till och med Sahlin rycka ut och beklaga Reepalus huvudlöshet. Det finns ett antal smaklösa utalanden som i mina ögon inte är annat än antisemitism. Det blir nämligen antisemitism när man vägrar kommentera eller reagera på övergrepp på judar. I vems knä har denne Malmöpolitiker satt sig egentligen? Federley, och inte bara han, talar om mordbränder, upplopp, mordhot och hetsning i Malmö emot judar och han talar dagsens sanning.

Reepalu ser ingenting, hör ingenting, vet ingenting. Det kan inte vara möjligt av ett kommunalråd! Däremot är det omoraliskt att vägra inse, vägra tala, vägra agera emot detta så uppenbara och väldokumenterade judehat i Malmö. Och, Sahlin, det är mer än “olyckligt” att tala så här. Det är skandalöst!

Det håller inte Dilsa Demirbag-Sten med om. Hon tycker religion i allmänhet och kristendom i synnerhet har för stort inflytande i det sekulariserade samhället och vill inte att kristendomen skall särbehandlas på något sätt. Jag kan förmoda att hon som ateist vill ha bort den helt, åtminstone ur det offentliga livet. Det låter lite som gamla Sovjet. Till nöds får du vara kristen om du är så naiv men du får inte påverka någon eller blanda dig i den offentliga debatten. Lite tossigt minst sagt!

Det är intressant och lite förfärande, dock utan att jag på något sätt känner mig “kränkt”. “Kränkt” var ett ord som dök upp i debatten med jämna mellanrum. Det verkar som om Dilsa trodde att man kände sig kränkt om man hade andra tankar än henne i dessa frågor. Nej, vi är inte kränkta men konstaterar att det faktiskt blir mycket konstigt att mer eller mindre låtsas som om kristendomen inte haft eller har något inflytande på svensk historia och kultur. Den har haft gigantiskt inflytande och har så än idag. Nåväl, Dilsa gick på. Det var roligt att träffa henne och det var en intressant kväll.

Ikväll spelar vi in “Kväll med Ulf Ekman” som går imorgon kväll. Då kommer detta tema upp igen, nämligen att den kristna tron har haft en gigantiskt inflytande i att forma västerlandests civilisation och forma Sverige som land. Mer om det ikväll. Då kommer också författaren och journalisten Carl-Henric Jaktlunnd som skall samtala med Joakim Lundqvist, ordförande för Ny Generation, om varför ungdomar ofta inte går vidare i sin hängivenhet i tron utan hamnar utanför församlingslivet. Med oss är också musikern Bengt Johansson. Det är roligt att höra både hans musik och hans erfarenhet. Vi har också ett fantastiskt vittnesbörd av hur en nästan hjärndöd pojke kom tillbaka till livet och hur det andliga livet förändrades för hela familjen. Det ser ut att bli ett riktigt bra program på torsdag kväll.

Att kyrkan skulle anbefalla fasta under vissa tider, tex, fyrtio dagar fram till Påsk, vänder sig många emot. Det hänger nog ihop med att man inte längre använder sig av kyrkoåret och inte alls förstår hur genialiskt detta faktiskt är. Stora delar av väckelserörelserna kastade kyrkoåret överbord. Det man inte har använt sig av under några generationer blir då lätt en skatt som går förlorad. Man förstår då inte längre vad det djupast sett handlar om och i okunnighet vänder man sig emot något som skulle kunna bli till stor hjälp. Ofta har man också ärvt gamla negativa, och ofta ytliga, reaktionsmönster i hur man ser på det hela. 

Någon hänvisade till att kyrkoåret inte behövs idag eftersom vi inte lever i bondesamhället. En märklig slutsats må man säga.   Snarare handlar det väl om hur Gud skapat världen och oss och de årscykler som Herren inrättade med vår, sommar, höst och vinter, 1 Mos. 8:22. Det har också att göra med den festcykel som inrättades i GT med de stora judiska festerna,  Pesach, Shavout och Succot och de fester som bildar ett kluster kring dessa. Detta gick senare vidare in i kyrkan och bildade en stomme där Jesu födelse, Jesu död och uppståndelse och Andens utgjutande på Pingsten blev pelare i en årscykel där man predikade och undervisade sig igenom de viktigaste bibelberättelserna och den grundläggande trosläran. Man fick helt enkelt följa uppenbarelsehistorien och passionshistorien på ett mycket brett och uppbyggligt sätt.  

Det finns en otrolig tjusning i att be sig igenom kyrkåret.  Att i bön ge sig  in i detta rum och följa med Jesus under ett år och få möjlighet att tränga in i  frälsningshistoriens drama är en stor gåva. Inte av tvång, utan som en rik möjlighet att fördjupa sig i de andliga skatter som faktiskt finns där. Sedan tror jag att vi mår gott av vissa ramar för våra liv. Det blir lätt så plottrigt och fragmentariskt när man skall ordna till allt själv.  Det är verkligen inte lätt att få vare sig överblick, inriktning, disciplin eller djup när man är utelämnad helt till sig själv. Ensidigt värre blir det lätt också och snett kan det gå när man bara följer sina egna favoritversar, i andakten eller förkunnelsen.

Kyrkoåret har inget med tvång att göra utan en utmärkt pedagogisk möjlighet att under ett år få del av den kristna trosskatten, kunna tillsammans med andra i församlingen fira gudstänst på ett genomtänkt sätt och steg för steg följa Jesu liv och tjänst. Det anbefalles å det varmaste! För den som vill veta mer så finns det en utmärkt genomgång i boken “Kyrkofromhet” av Bo Giertz, Artos förlag. Mycket annat finns också.

För mig är inte Muhammed en sann profet utan en religionsstiftare. Jag tror inte att Islam ersätter den kristna tron, däremot motsäger den kristendomen på flera viktiga punkter. Inte minst när det gäller om Jesus Kristus är Guds enfödde Son eller inte och huruvida han dog på korset för våra synder. Att Koranen talar positivt om Jesus, eller Isa, betyder inte att den omfattar den centrala tron på Jesus som vår Frälsare som utgjutit sitt blod för oss för att återlösa oss. Det finns likheter mellan religionerna, de är båda monoteistiska. Det finns inslag av bibelberättelser i Koranen men också stora och helt avgörande skillnader. Ingen mår bra av att förneka detta.

För mig var problemet att man genom att publicera dessa bilder faktiskt hånade och provocerade. Det är något som det tyvärr finns för mycket av i media, även bland kristna. Här står alltså två viktiga principer, respekten för andras tro och yttrandefriheten, emot varandra. Jag som kristen är kallad att älska, visa respekt och återhållsamhet men också att säga vad som är sant i kärlek. Det tror jag bland annat betyder att jag kan lugnt låta sakliga argument gälla utan övertoner, hån eller att aggresivt tala ner varandra.

Problemet blir när hot och våldstendenser kommer in i bilden. När påven förde en akademisk diskussion i Regensburg blev han gensast mordhotad och hatet emot honom skallade över hela världen och faktiskt bekräftade den tes han framförde, nämligen när tron tappar sin rationalitet blir den lätt våldsbenägen.

När nu tusen taxichaufförer nyligen strejkade i Oslo efter publicerandet av dessa bilder så kan en sådan sak i bästa fall vara av övergående karaktär. När däremot senare över 3000 demonstrerar igen och verkligen hotar med att Oslo kommer att få se ett nytt 11 september, då visar man upp skrämmande sidor som ingen kan tolerera. Till och med den norska regeringen vaknade. Hur mycket än sekulära media försökt tona ner de aggresiva inslagen i Islam så kommer de ändå fram på nytt, åter och åter igen. Det är tragiskt, inte minst för alla de muslimer som faktiskt inte är terrorister och inte har som första och enda mål att erövra Europa för Islam med vilka medel som helst.

Det finns emellertid de,även om de är relativt få, som har detta som mål. Det blir inte bättre av att myndigheter och media helt förbiser detta och inte vågar ta en rejäl debatt om vad det faktiskt var som skreks ut i Oslo, eller i London, eller i Berlin eller i Paris eller i Amsterdam, o.sv. Ingen tjänar på att demonisera muslimer och skapa främlingshat men ingen tjänar heller på att stoppa huvudet i sanden och undvika ett samtal, både om islams innehåll och den sociologiska och ideologiska verklighet som trots allt många muslimer lever sig i. Rosengård, Rinkeby och liknande förorter är tragiska exempel på hur snett det kan gå. Om det är sant, som en del påstår, att det dessutom finns 13 talibanliknande moskeér i olika källarutrymmen i Malmö så är det ett stort problem i sig. Radikal islamistisk förkunnelse bygger knappast upp.

Allting som kan ha att göra med en annan syn på abort, sekulär sexualundervisning och hbt-beteende brännmärker hon direkt som extremism. Hon låter lite som en upphetsad fransman som under franska revolutionen alltid är redo att med maktens hjälp hugga huvudet av någon meningsmotståndare.

Hon surrar en del om “högerkristna” men jag antar att hon menar alla som på något sätt tar Bibeln och den klassiska kristna tron på allvar. Så speciellt finkalibrerad kring dess frågor verkar hon inte vara.  Självklart relegerar hon den kristna tron till det privatas sfär och vill nog inte ge den något utrymme alls i det offentliga. Det skulle vara för besvärligt.

Det verkar som hon inte ens vill erkänna yttrandefriheten för de som inte har samma åsikter som henne i t.ex. abortfrågan. Man kan nog säga att den nya sortens religion, i form av trosuppfattning, sekularismen, visar sig som något av det mest intoleranta och hätska som skådats på många år. Det verkar som man är beredd att ta till alla medel som finns för att stoppa varje meningsmotståndare . Nu talar vi inte längre om demokrati i formen av att faktiskt även skydda minoritetens åsikter. Nej, det är korståg som gäller och nu skall alla misshagliga åsikter ut ur alla partier. Det handlar alltså om en ideologisk utrensning som bör åläggas varje parti. Inte dåligt!

Vilka brösttoner när sekulariseringsingenjörerna blir auktoritära. De är märkligt vad intolerant man kan bli i toleransens namn.  Vi kan nog tala om en ny form av sekulärextremism som fanatiskt kräver sina åsikters utbredande och bokstavligt är villiga att gå över lik, aborterade sådana, för att ge legitimitet åt sin sekulära livsstil.

Jag såg inte ordet “homofobi” i artikeln. Kanske jag missade något? Det uttrycket brukar annars alltid slinka med. Det passar ju ofta bra.  Fobi är ett sjukdomsbegrepp och med det säger man att meningsmotståndaren är sjuk. När det gäller synen på abort, på äktenskap, på homosexualitet och andra därtill relaterade frågor handlar det faktiskt inte om fobi alls, inte ens om rädsla. Det är en annan men helt legitim moralisk ståndpunkt än den aggressivt sekulära. Den är genomtänkt och klar, berättigad och delas dessutom av många kristna utöver världen. Den verkar däremot skapa väldigt mycket fruktan hos S-kvinnorna. Men inte har de väl kristendomsfobi?

Min önskan är att nå den vanlige svensken vare sig han är kristen eller inte och vara med och möta människors andliga behov. Vi behöver alla mer av Jesus och han kan möta oss precis där vi är! Det skall också bli roligt att ta upp en rad av olika aktuella ämnen som kan intressera och utmana moderna människor. Ett urgammalt evangelium kan verkligen möta toppmoderna människors behov idag.

Du kan se programmet här.

När det gäller den tron på Jesus, så finns det tvärtom idag en ökad nyfikenhet och öppenhet. Jag tror att militanta ateister och Humanisterna verkligen har hjälpt oss. Deras aggresivitet och ibland näst intill vulgärpropaganda har fått troende att vakna till liv och spetsa sina apologetiska förmågor. Det duger inte att bara leva i en lite sömnig och mysig frikyrkokultur som egentligen inte är utrustad för att vare sig expandera eller försvara den kristna tron.

Aldrig har religion och etik diskuterats så mycket som nu. Både Nyamko Sabuni och Dilsa Demirbag-Stens starka kritik av religiösa friskolor och huruvida ett sekulärt samhälle kan ha en religiös grund gör faktiskt nytta. Det blir till ett uppvaknade om att kanonerna mullrar. Detta gör att kristna måste tänka igenom sina ståndpunkter mer ordentligt och gå på offensiven igen.

Samtidigt har denna religionskritik haft den oväntade effekten att många vanliga svenskar faktiskt börjat vakna upp och ställa frågor om vad religion egentligen är. Oftast har man mycket grumliga idéer om vad det egentligen handlar om men på något sett verkar det som man inte heller vill vara utan någon form av tro. Man är helt enkelt inte nöjd med ateistisk förnekelse. Den skapar bara tomhet.

Personligen tror jag att den kristna tron både kommer att överleva och expandera. Den har trots allt funnits i vårt land i över tusen år. Den har funnit i ca 2000 år, spridd i hela världen. Den har en otrolig tillväxt på åtminstone tre kontinenter, Asien, Afrika och Nord- och Sydamerika och till detta även i Östeuropa.  Den är sannerligen inte på väg bort!

Det verkar som om människan är obotligt religiöst intresserad. Vad man än gör för att ta bort religion i allmänhet och den kristna tron i synnerhet så kommer den alltid tillbaka. Jag tror det beror på att tron på Jesus verkligen möter alla människors behov i alla olika tider och kulturer. Jag tror också det beror på att den faktiskt är sann.

Alla människor har behov av sanning. Vi vill veta vad som är rätt och fel och ha någon form av objektiv grund att stå på. Vi har alla behov av någon form av moralisk standard. Vi vill att människor skall vara ärliga, hjälpsamma, solidariska och rättvisa. Alla har vi behov av att känna mening med livet. Vi har alla behov för inre frid och ett rent samvete. Behovet av kärlek och uppskattning ligger djupt inom oss och vi vill både älska och bli älskade.

Allt detta känner  människor och jag är övertygad om att vi alla är skapade med dessa behov och en längtan efter det heliga, det sanna, det visa och det sköna. Gud har skapat oss så och djupt inom oss ropar vi efter Honom som är den ende som på djupet kan tillfredsställa dessa behov. När människor kritiserar kristna så är det ofta utifrån besvikelse, en slags hat-kärlek. Man önskar på något sätt att de ändå levde upp till den moral och etik de har och blir arga när de inte gör det. Man vill att de skall vara heliga, inte skenheliga.

Därför är moderna människor idag faktiskt mer än någonsin fascinerade av Jesus. I Jesus ser vi en människa som verkligen var som en människa skulle vara. Han var som vi önskar att alla skulle vara. Han var, och är, kärleksfull, sannfärdig, barmhärtig och vis. Denna totala osjälviskhet hos honom är så oändligt attraktiv. Vad han är, vad han gör och det sätt varpå han gav sitt liv för världen, dog och uppstod igen, skapar stor respekt, förundran och attraktion hos dagens människor. Ingen har någonsin varit som honom. Det gör att även de mest sekulariserade kan känna sig dragna till honom och nyfiket vill veta mer om denne timmerman från Nasaret, vem han är och vad han gjort för oss. Behovet av honom är större än någonsin!