Allt detta vore hur trevligt som helst om det inte vore för allt fylleri. Det är makalöst vad det sups denna dag. Sedan jag kom till Uppsala 1970 har jag varit med många gånger nere på stan på Valborg. Som student gick vi runt och evangeliserade. När Livets Ord växte fram började vi gå runt på stan och ta hand om berusade ungdomar och hjälpa dem hem. Detta har vuxit under många år till ett viktigt socialt ansvar vår församling tar, med hundratals frivilliga som hjälper till nere på stan. Det finns kaffetält, viloplatser, samtal och all möjlig praktisk hjälp.

Det är inte så roligt att behöva lyfta upp redlösa tonåringar ur rabatterna, hjälpa dem hem och upptäcka att föräldrarna sitter hemma stupfulla, vilket har hänt. Trots detta är det så viktigt att vara ute och faktiskt ibland helt enkelt rädda livet på ungdomar som helt kommit fel och tappat kontrollen. Våra pastorer och många medarbetare med pastor Janne Blom i spetsen gör ett fantastiskt jobb detta intensiva och långa dygn.

Med alla de olika aktiviteter vår församling har och de stora frivilliginsatser som görs så känns det helt fantastiskt. Allt ifrån mötesvärdar, kollekträknare, musiker, parkeringsvakter, städning, frivilliga på missionsavdelningen, förlaget, second handbutiken, Ribbingebäck, vår församlingsgård och retreatcenter, barn och ungdomsarbetet, arbetet med invandrare, kafeterian, bönejour, Streetmission, lördagsmorgnar vid Vaksala torg för hemlösa,m.m.( Det är farligt med sådana här listor för man glömmer lätt en eller flera kategorier.) Och nu, Valborgsmässoafton i Uppsala när flera hundra av våra medlemmar hjälper till för att få hem berusade, ibland redlösa ungdomar och tillsammans med de sociala myndigheterna och andra frivilligorganisationer hjälper till för att lugna ner Uppsalas stökigaste natt. Ja, det är ingen ände på insatserna. Det är helt enkelt fantastiskt.

Det finns så många vardagshelgon, som tar det för absolut självklart att bara hjälpa till, att ge tid och kraft åt andra människor, åter och åter igen.

Det finns så många som ber intensivt för andra, som besöker sjuka, som hjälper invandrare, som stöttar svaga och aldrig ber om eller söker uppmärksamhet för detta. Det finns en stark ström av givmildhet, av kärleksfullhet, av självklart engagemang, av Kristuslikhet mitt i vardagen, av osjälviskhet, som gör mig som pastor både stolt och ödmjuk.

Jag känner mig så priviligierad att vara deras pastor och så förundrad över deras osjälviskhet. Jag blir så tacksam till Herren för alla dessa vardagshelgon, Jesu förlängda arm ut i vardagslivet. Vad skulle en församling vara utan dem? Det är de som gör jobbet. Gud välsigne alla dessa vardagshelgon!