Under nästa vecka, när Europakonfernsen är igång, har vi alltså inte bara kvällsmöten utan det är också dag möten. (För ett tag sedan kommenterade jag om kvällstalarna.) Förutom speciella möten för barn och ungdomar så finns det möten för pastorer, företagare, partners m.m. Sedan är det varje dag två allmänna möten, kl. 10:00 och kl 15:00. Där har vi en mängd olika talare. Förutom att en del kvällstalare även talar på dagtid så har vi:
Stefan Salmonsson: Pastor och evangelist. Känd för många och en oerhört duktig predikant som talar rätt in i våra vardagsliv på ett starkt och humoröst sätt som blir livsförvandlande.
Stephen Sumrall: Pastor, son till Lester Sumrall. Har varit med oss i flera år. Har ett hjärta av guld och tillbringar mycket tid med att betjäna fattiga människor över hela världen.
Göran Skytte: Det skall verkligen bli roligt att höra Göran igen. Det är första gången han är med oss som talare på Europakonferensen. Han har gett evangelium och sitt vittnesbörd om hur han kom till Jesus till 10 000-tals svenskar över hela landet. En modern och hängiven evangelist och så duktig journalist.
Charles och Sue Whitehead: De är med oss för andra gången. Förra gången gjorde de dundrande succé. Charles är katolik och Sue är anglikan. Båda är aktiva i den karismatiska väckelsen och har dråpliga erfarenheter att berätta om.
Carl- Gustav Severin: En evangelist av Guds nåde. Mycket duktig och med en enorm erfarenhet av äkta missionsarbete, inte minst i gamla Sovjet. Han har så många erfarenheter att berätta om och brinner för mission.
Joakim Lundqvist: Ledare för Ny Generation och direktor för Livets Ord Bibelcenter. En riktigt duktig förkunnare som inspirerar ungdomar, men inte bara dem utan var och en som hör honom.
Alla dessa talare är olika och det gör det hela bara mer spännnade. Man kan inte och skall inte jämföra predikanter med varandra. Låt dem istället vara de original som de är istället för att ha tusentals små åsikter om dem. Ofta kan jag personligen känna att människor har vissa speciella krav eller förväntningar när man talar. Det finns osynliga regler eller begränsningar som verkligen kan hindra. Därför är det så viktigt att be för varje förkunnare att de kan stå fria och leverera det Herren har lagt på deras hjärta. Vår uppgift är inte i första hand att välja fram favoritförkunnare eller att recensera dem utifrån olika tycke och smak. Det är verkligen lätt att fastna på småsaker och inte se det stora eller höra det Herren egentligen vill säga.
Vi är alla lerkärl men i lerkärlen finns skatter för den som är öppen och vill ha. Det är som en reservoar där vi själva måste skruva på kranen genom vår förväntan att Herren skall använda det ofullkomliga kärlet. Då kan tusentals bli mättade mirakulöst. Det ber vi om för denna Europakonferens. Det gör vi alltid när vi ber att Herren skall leda oss i vilka talare som vi skall kalla.
Ja, det är en fråga som kommer upp med jämna mellanrum. Detta trots ett antal artiklar i Livets Ords tidning MissionsMagazinet under senare tid, vilka jag rekommenderar för läsning.
När jag personligen ser tillbaka på de 25 år vi nu snart har lagt bakom oss, ser jag tre faser av vårt arbete. Den första handlar om trosundervisningen, den andra om mission och den tredje om enhet. 80-talets stora betoning av behovet av trosundervisning upphörde inte när vi under 90-talet på allvar nådde ut i ett expansivt missionsarbete. Inte heller avslutades vare sig undervisningen om tro eller missionsarbetet när vi under 2000-talet mer började betona behovet av de kristnas enhet.
Ser man pÃ¥ det dagliga arbetet i Livets Ords församling sÃ¥ är det sig pÃ¥ mÃ¥nga sätt likt. Det finns en konsekvent linje som har gÃ¥tt som en röd trÃ¥d igenom allt vÃ¥rt arbete, som kan sammanfattas i den vision vi har nedskriven, nämligen: “Utrusta Guds folk med hans trosord, visa dem vilka andliga vapen de har, lär dem att använda dem och sänd ut dem i segerrik strid för Herren.” Denna inriktning som är en mobilisering av de troende ligger fast, men vi har ju nu 25 Ã¥rs erfarenhet bakom oss med allt vad det betyder.
Ett kristet arbete är inte hugget i sten. Genom Andens ledning utvecklas det och mognar, breddas och korrigeras utefter vägen. Det har varit en viktig och spännande process att uppleva Andens ledning steg för steg på detta sätt och där är vi naturligvis inte färdiga på något sätt. Följer man förkunnelsen från vår predikstol ser man en konsekvent linje men också en fördjupning och ibland vissa accentförskjutningar. Så borde det vara i varje församling.
Det som idag hörs mest från röster som ofta inte är insatta i just vår församlings inre liv eller dynamik, är frågor som rör enhet med andra kristna. En viss form av s. k. väckelsekristet tänkande verkar ha en närmast alarmistisk syn på detta med enhet. Personligen tycker jag det är befriande att våga ifrågasätta sådana attityder, som jag ofta upplever som både okunniga och osakligt fördomsfulla.
Risken hos oss alla är ju att vi av andra omedvetet övertagit schablonmässiga inställningar gentemot andra kristna och integrerat dem som naturliga tankeled utan att egentligen ha funderat så mycket över om dessa föreställningar verkligen är sakligt grundade och vad de egentligen bottnar i. Här har vi nog alla fått en släng av sleven och ingen går helt fri från sådant. Menar man allvar med vad Jesus faktiskt säger om enhet så är det nog här man måste börja. Nämligen att våga ifrågasätta om man verkligen själv har tillräcklig kunskap om andra kristna och om man egentligen har villighet att närma sig dessa, inte bara för att omvända dem för den egna saken utan också för att uppskatta och lära sig av dem. Utan dessa grundläggande attityder, vilket jag tror kallas för ödmjukhet och sanningssökande, kan vi nog aldrig komma våra trossyskon i andra sammanhang närmare.
Denna inställning är också helt annorlunda än att tvinga medsyskon att ständigt svara på allehanda dogmatiska spörsmål. Ofta sker detta med ett hätskt tonfall, som om vi befinner oss i en evigt pågående rättegång där vi är varandras åklagare och domare.
Att våga öppna sig, vara nyfiken och vilja lära sig mer om varandra, innebär inte alltid att man kommer att hålla med om allt men att en djupare hjärtats enhet kan börja skapas mellan troende som förut varit kyliga, misstänksamma och kanske till och med djupt föraktfulla emot varandra.
