För nÃ¥gra Ã¥r sedan fick jag en  längtan att pÃ¥ allvar börja studera kyrkans väsen. Orden ” Lär känna kyrkans väsen” kom nämligen till mig pÃ¥ ett förvÃ¥nande och förunderligt sätt. Det var inte ett sprÃ¥kbruk jag använde till vardags. Jag upplevde det som ett Andens tilltal men visste inte exakt vilken väg jag skulle gÃ¥ med detta. Hittills hade jag varit fullt upptagen med vad kyrkan, Kristi kropp, gör, utför, verkar (alltsÃ¥ dess aktiviteter), inte sÃ¥ mycket vad hon är till sitt egentliga och innersta väsen.

Jag  hade under ett antal år  arbetat med det centrala i evangeliet: Vem Jesus är, vad han har gjort för oss i försoningen och hur vi kan ge detta frälsningserbjudande till alla människor i den helige Andes kraft. Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera.  Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om  Jesus och människors frälsning.

Mer »

Det har blivit mycket kommentarer på mitt förra inlägg. Roligt. Betoningen i det inlägget  ligger inte på ledarskap och underordnande utan mer på detta att vi faktiskt inte lever som isolerade öar och det fantastiska med att vara inlemmade i Kristi kropp, överlåtna åt varandra.

Jag var alltså vid gott mod när jag skrev detta. Jag tycker det är något så förunderligt med Kristi kropp och är väldigt attraherad av Bruden, Kyrkan. Vi är alla beroende av varandra, i både tid och rum. Kristi kropp är ju inte bara en liten elitgrupp i något hörn utan alla de som blivit inlemmade i denna kropp, hur olika vi än kan tycka och bete oss. Detta är något så speciellt. Bara tanken på att det är alla troende på alla platser och i alla tider, både i himlen och på jorden, är något oerhört. Det är en kvantitativt och kvalitativt unik Kropp vi blivit del av, inte bara en liten isolerad grupp eller en avgränsad privat sfär.  Att sedan den andliga idealbilden av Kristi kropp kan ligga mycket långt ifrån vår vardagsverklighet betyder inte att vi inte kan se, begrunda och beundra den bild Anden måler i Bibeln och i vårt inre och sträcka oss efter den.

Det är ocksÃ¥ nÃ¥got sÃ¥ välsignat att vi fÃ¥r liv av varandra i Kristi kropp och därför ocksÃ¥ kan relatera till varandra pÃ¥ djupet. Denna “koinonia” gÃ¥r lätt förlorad i vÃ¥r fragmenterade tid dÃ¥ vi spretar Ã¥t olika hÃ¥ll och gärna satsar pÃ¥ oss själva. Emot denna bakgrund, av självisk hedonistisk materialism, är det lätt att bli alienerad och isolerad, inlÃ¥st i sitt eget jag, även som troende. Det är en del av den moderna tidsandan som vi mÃ¥ste kämpa emot mer än vi anar och pÃ¥ fler omrÃ¥den av vÃ¥ra liv än vi kanske först förstÃ¥r. Vi är personer skapade till Guds avbild. En person mÃ¥ste relatera och all äkta relation bygger pÃ¥ osjälvisk kärlek.

Det är för att rädda oss undan detta som Herren har rest upp sin Kropp och inbjuder oss att gÃ¥ djupare in i överlÃ¥telse och relationer med bÃ¥de huvudet och de olika lemmarna. Här är Jesus själv ett fantastiskt exempel dÃ¥ han “utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt dÃ¥ han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden, döden pÃ¥ korset”. Fil. 2:7,8. Hans lydnad intill döden, underordnande under Faderns vilja och utgivande och trofasta kärlek för oss  är bÃ¥de försoningsmedel och exempel för oss.

Efesierbrevets 5:e kapitel beskriver Kristus och församlingen,bruden, i ett ömsesidigt kärleksfullt underordnande och betjänande av varandra. Det är en sÃ¥ stark bild av denna djupa gemenskap som inte är ett själviskt behov av att styra eller härska men att göra allt för varandra efter de ordningar Herren inrättat för vÃ¥rt bästa. Allt detta är självklart av nÃ¥d, genom nÃ¥d och fungerar bara med hjälp av nÃ¥den. Det inebär ju inte att man inte mÃ¥ste upptäcka och överlÃ¥ta sig till denna “koinonia” som bara Anden kan föra oss in i. Jag tror inte vi har upptäckt fullheten av skatterna i kyrkan och djupet och styrkan i de heligas gemenskap ännu. Inte jag i alla fall.

Idag är det söndag, Herrens dag. På den dagen samlades de första kristna tidigt i gryningen och firade Herrens uppståndelse med bön, lovsång, tillbedjan, skriftläsning, predikan och nattvard. Under förföljelserna fick man göra det i smyg, ofta i katakomber eller undanskymda platser och med livet som insats. Det behöver inte vi.

Jag hoppas du tar tillfället att att gå i kyrkan och prisa den levande Guden denna söndag. Det är underbart att komma samman med de olika lemmarna i Kristi kropp och tillsammans upphöja Jesus. du behöver församlingen och församlingen behöver dig. Vi kommer inte bara för att själva bli betjänade utan för att betjäna Herren och göra tjänst inför Hans ansikte och tillsammans med alla de heliga i alla tider och på alla platser prisa och lova Honom. Ha en underbar söndag-Herrens uppståndelsedag och vila ut i Herrens gårdar. Han som är uppstånden kommer att möta dig med all sin kraft, uppenbarelse, närvaro och kärlek. Han väntar på dig! 

För första gången har vi haft Peter Halldorf på besök på Livets Ord. Vi har visserligen känt varandra ett längre tag och mötts i offentliga samtal flera gånger men inte förrän i kväll, onsdag den 7 maj,  har det blivit av med ett möte på Livets Ord.

Även denna gången var det i formen av ett samtal, vilket var mycket givande. Peter besökte också vårt universitet och höll en strålande föreläsning. Min son Benjamin, som hört Peter ett antal gånger sa att det var det bästa han hört av Peter. Det var verkligen mycket bra. Vi hann också med en TV inspelning som kommer i programserien Ulf Ekman.nu.

Peter är mycket duktig att levandegöra sin kunskap, sin erfarenhet och sina upplevelser av de historiska kyrkorna. Inte minst gäller detta hans kärlek till ökenfäderna. Han har förmågan att på sitt milda sätt utmana troende från frikyrklig väckelsetradition att tänka nytt, tänka om, att skaffa mer kunskap och öppna sig mer för andra delar av Kristi kropp är faktiskt beundransvärd. Det är väl värt att läsa och lyssna till honom.

Inte minst gäller detta sÃ¥dana som kritiserar honom utan kanske vare sig ha läst, lyssnat eller samtalat med honom.  Hans avslutande förmaning gällde just samtalet. Nämligen att skyttegravsmentalitet och pajkastning pÃ¥ avstÃ¥nd kan aldirg skapa en miljö av förstÃ¥else. Bristen pÃ¥ generositet eller vilja till förstÃ¥else kan ibland vara näst intill alarmerande. Det är ju trots allt sÃ¥ att Peter inte begär att man i allt mÃ¥ste tro som han eller hÃ¥lla med om allt utan han snarare uppmanar till att själv undersöka mer och pröva alllt men behÃ¥lla det som är gott. En uppfriskande och utmanande kväll som utmanar till ökad mognad i vÃ¥r förstÃ¥else och vÃ¥ra relationer med den “större kroppen.” 

Det har talats mycket om att det kristna landskapet förändrats i Sverige idag och så tror jag att det är. För ett tag sedan hade jag besök av några kända förkunnare ifrån skilda sammanhang på mitt kontor. Det hade bara kalendermässigt råkat bli så men det såg ut som en tanke och för några år sedan skulle detta inte knappt varit möjligt.
Det känns som om vi står inför både härliga och bistra tider. Härliga, eftersom så många troende nu leds samman av Herrens Ande och talar och umgås med varandra mer fritt, men också bistrare tider när man ser vacklande medlemsantal, ökad sekularisering och förnekelse av klassisk kristen tro utmana kristenheten i Europa.

Kristi kropp kan inte vara ett offer för moderniteten. Vi är inte nuets slavar. Vi behöver faktiskt inte heller vara överdrivet “relevanta”, i ordets ytliga bemärkelse, utan vi är för alltid bundna till Jesus och hans kropp, kyrkan, till Skriften och Andens tilltal genom historien. Jag hörde nÃ¥gon säga häromdagen:” Kyrkan är bara värd att lyssnas pÃ¥ när den förmedlar det Gud säger.” Hon är ju rösten av den som ropar i öknen, alltsÃ¥ av nÃ¥gon annan. Hon är ju inte sin egen röst och för inte sin egen talan.
Risken finns ju att vi blir så förtjusta i våra egna ord, vår egen teologi, våra egna formuleraingar att Hans röst försvinner i bruset av kristna åsikter om allt. I en tid av postmodernistisk pessimism angående möjligheten att veta vad som är sant så måste vi faststlå att vi fortfarande faktiskt både kan veta detta och med glädje proklamera dessa eviga sanningar .Vi är inte enbart fångade i våra subjektiva upplevelser eller offer för en skenande relativism.
NÃ¥gon har sagt: “Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änkling.” Det som är “cutting edge” idag blir snabbt omodernt imorgon. Vi har, av nÃ¥d, faktiskt fÃ¥tt uppgiften att ta ett tidlöst och kraftfullt evangelium in i varje tid till alla människor och alla kulturer. Det kan vi bara göra om vi lever nära Jesu ansikte, i bön, omvändelse och gemenskap med Honom, lyssnar noggrant till Andens röst och tilltal till oss idag och vÃ¥gar följa vad han säger och frimodigt vÃ¥gar gÃ¥ emot det “politiskt korrekta” när det behövs. Vi behöver inte vara rädda för att räknas som otidsenliga. Vi kan faktiskt med glädje berätta om vad vi har sett och hört dÃ¥ Jesus rörde vid oss och dÃ¥ upptäcker vi ocksÃ¥ hur det stämmer med vad troende har upptäckt och upplevt genom hela Kyrkans historia! Anden talar ständigt till de troende i alla tider och till alla som vill lyssna idag.
Att bli sÃ¥ “relevant” att man helt insuper dagens tidsanda kommer oundvikligen att fÃ¥ oss att kompromissa med den Jesus som är för alla, överallt och i alla tider. DÃ¥ har vi inte mycket kvar att ge till en värld som längtar efter nÃ¥got annat.