Det finns mycket att fundera på efter Jesusmanifestationen. Det är lätt att bara rusa vidare till nya saker. Men det var nog mer historiskt än vi anar, det som hände förra helgen i Stockholm. Det är ju ofta så att vi först några år senare ser hur viktiga vägval och olika händelser var.

För mig var det mycket speciellt att på fredagskvällen kliva in i Katarina kyrka på Söder  för att vara med på kvällsmötet i Oaskonferensen som hölls där. Jag hade blivit ombedd att komma med en kort hälsning men var där i första hand som åhörare.  När jag stod framme vid mikrofonen insåg jag att det var precis 30 år sedan jag sist satt min fot i denna kyrka. På den tiden, slutet av 70-talet, öppnade kyrkoherden Helge Fosseus kyrkan för en rad karismatiska konferenser som verkligen förändrade det andliga landskapet i Sverige. Människor kom från alla sammanhang och lovsången och sången i Anden brusade genom kyrkan. Så många blev förnyade.

Jag minns hur Bror Spetz, pastor i Södermalmskyrkan, berättade för mig hur han som mer konservativ pingstvän först varit skeptisk men ändå gått upp till Katarina och fått en chock. Han kände att han hade suttit i en garderob och nu öppnades dörren. Han var så imponerad av den norske evangelisten Aril Edvardsen som då var väldigt kontroversiell och som var så använd av Gud över hela världen. Brors hela tanke om musik och lovsång stod på ända och sedan föddes den musikaliska förnyelse som blev ett signum för Södermalmskyrkan.

Andra har berättat hur de chockerades över hur präster, nunnor, frikyrkliga och Jesusfolk (de som fanns kvar) blandades om vartannat och inte brydde sig. Sven Nilsson talade och skapade stora rubriker med sitt avståndstagande från det falska samfundsväsendet. Han var allvarlig i sin analys av den falska identitet som gör att vi älskar vårt eget sammanhang mer än Jesus själv och blev väldigt attackerad för detta, men rätt hade han.

Nu är det 30 år senarre och så mycket har hänt i landet. Det spirar verkligen andligt på många ställen samtidigt som en del människor verkar ha blivit trötta eller frestade att ge upp. Den som vill ha kortsiktiga resultat kommer alltid attt bli frustrerad. Den som ser lite längre och ställer sig till förfogande för vad än Herren vill kommer att bli använd. Det som man talade om mycket då, Guds folk, det kommer att bli mer aktuellt igen. Det är viktigt med individuella tjänster men inte på bekostnad av allt annat. Vi behöver starka personliga liv med Gud men inte överindividualistiska troende som aldrig kan gå i lag med andra. Det blir mycket intressant att se hur framtiden kommer att te sig nu.

Vilken folkfest det blev i Stockholm i helgen och vilken fantastiskt härlig Jesusmanifestation i Kungsträdgården. Enligt polisen var det 20 000, enligt media 17-18 000 som samlades i lördags i Stockholm. Det var inte dåligt! Vädret var fantastiskt och det kändes som om Herrens sol och välbehag lyste över hela evenemanget i full skala. Ett stort tack till alla medverkande som gjorde detta event möjligt!

Vilken känsla det var att se Kungsträdgården fyllas av marscherande tåg som kom från de  nio olika torg där det varit möten och proklamationer om Jesus.

Programmet, som alltid vid sådana här tillfällen har en tendens att bli fullpackat och dra ut på tiden var ändå förvånansvärt bra koordinerat och löpte på bra även om det var ansträngande för en del äldre att stå så länge i solen. Det var en bra blandning mellan tal och många bra inlägg från olika talare, lovsång och förbön.

Det var underbart att se alla tusentals troende tillsammans för att be, prisa Herren, fröjdas och jubla inför hans ansikte. Vi får ändå komma ihåg att det inte är så ofta som sådant sker och det var länge sedan sist. Att sitta på plattformen och se detta var som en dröm och en profetisk proklamation om framtiden.

De olika talarna hade alla något mycket väsentligt att ge. Vi hade alla fått strikta order att inte överstiga 7 minuter vilket ju kan vara en nyttig prövning för en predikant.  Inte minst var det roligt att höra Niklas Piensoho och Raniero Cantalamessa. Men både Göran Skytte, Anders Arborelius och Berit Simonsson hade alla så mycket väsentligt att ge. Svårt att välja men det behöver vi inte för det var ju inte en predikanttävling, tack och lov.  Man kände klart att detta inte var en uppvisning av olika predikantpersonligheter utan istället länkar i en viktig kedja för vad Herren vill göra i vårt land.

Speciellt emot slutet av mötet kändes det starkt hur en kollektiv ande av frid, kärlek och enhet manifesterades över Kungsträdgården. Den kom efter den väldigt starka stund då alla tusentals hade uppmanats att gå ner på knä och be. Det var mycket påtagligt att Herrens vilja var att smälta samman ett folk som älskar varandra, upphöjer Honom och tillsammans går ut med evangeliet. Det var Guds folk som reser sig och finner sin plats inför Hans ansikte.

Det är ingen tvekan om att detta var ett historiskt möte. Ett möte som inte ägs av något samfund, intressegrupp eller enskild förkunnare. Det kändes verkligen som början ett  mycket viktigt skede i Sverige. Kan vi alla vara noggranna, kärleksfulla, vandra i Anden, hålla tassarna borta och inte använda detta andliga skeende för egna syften eller försöka monopolisera det för den egna gruppen så kan något stort ske . Det sker steg för steg, inte på en dag och och enbart om vi fortsätter att noggrant vandra i Anden och lyder Herren där vi själva är och verkar och tar de steg han ber oss ta av kärlek till och i lydnad för Honom.

Det har nu gått några dagar sedan Jesusmanifestationen i Stockholm och de kristna medierna har kommentarat det hela i överlag positiva ordalag. Övriga media förbigick det hela i stort sätt med kompakt tystnad. Jag tror knappast man kan lägga skulden för detta på arrangörena. Det låter alltid på samma sätt från riksmedia när de inte vill täcka något. Det handlar mest om slingrande ursäkter som att man helt plötsligt har sååå ont om journalister just denna dag etc. Praktiskt och ofta oärligt.  

Det är ingen tvekan om att detta event var unikt på många sätt och framgångsrikt. Även kritikerna fick ge sig. Självklart är detta inte enda sättet att nå Sverige med evangeliet, de som känner för det får gärna ägna sig åt alternativa aktiviteter, men det har absolut sitt värde att samlas på detta sätt. Det ingjuter nytt mod och glädje i troende som ofta marginaliseras på hemmaplan. Det är verkligen en dragkamp om det offentliga rummet. Och det är inte allt för ofta vi har bönemöten i denna storlek.

Att som någon bloggare tala om att denna manifestation vore hyckleri är att dra ner ett bra initiativ i smutsen. På tal om hyckleri så kan man väl kalla att sitta och klaga, osa och attackera allt som rör sig för hyckleri. Det är knappast dessa personer som hyr ett helt X 2000 tåg för att hjälpa till att få upp människor till Stockholm för denna manifestationen. Inte heller sitter de i bussar en hel dag för att sedan på tröttta ben vara med i en hel dags möten och marscher under ständig bön. Dessa vanliga kristna som gett av sin tid, sina pengar och krafter för att komma till Stockholm för att be för väckelse i Sverige är värda all heder. De behöver inte syrliga kommentarer och bitska angrepp från professionella tyckare som alltid själva verkar ha så mycket bättre förslag på allt. Förslag som ofta aldrig materialiseras i verkligheten. Nej, ett stort tack till alla som arbetat så hårt för att detta skulle förverkligas, inte minst UMU som hade så mycket folk aktiverade.

Det är tidig lördag morgon. Idag är det dags för sista tre morgonpassen på seminariet. Sedan bär det iväg till Stockholm och Jesus manifestationenen. Det blir en festdag idag för att upphöja Jesus tillsammans med tusentals trossyskon. 1 maj blev lyckat i Uppsala . KD:s tåg blev större än sossarnas, som kom på tredje plats efter vänsterpartiets hörde jag från de som varit med. Själv var jag hemma och förberedde mina möten. Många var glada och firade vårdnadsbidragets genombrott i Uppsala. 

I kväll blir det möte i Citykyrkan i Stockholm, så dagen blir väl så intensiv och imorgon avslutar vi seminariet med söndagförmiddagspredikan på Livets Ord. Det har varit en packad långhelg. I Stockholm har ett antal kristna konferenser hållit rum.

Det verkar vara mobilisation och glädje bland väckelsekristna. Med tanke på allt annat som hänt hade vi ändå 3600 besökare på Livets Ord igår kväll. Inte dåligt! Till detta mellan 1000-1500 datorer uppkopplade. Gud är god emot oss alla och det känns som en andlig vårtid i landet. Det blir nog både härliga och bistra tider men evangeliet har en inneboende kraft som gör det både bestående och genombrytande i vårt land. Vi ses i Stockholm!  

Den 3 maj i Stockholm händer något mycket viktigt. Hoppas du kan var med där. Det blir en helt unik manifestation av den kristna tron med förhoppningsvis upp till 20-25 000 människor om arrangörerna får som de vill.

Det hela börjar med förbön kl. 09:00 i Filadelfiakyrkan. Sedan kl. 12:00 är det öppna möten på 7 torg över hela Stockholm. Sedan går tre marcher från olika håll emot centrum och träffas i Kungsträdgården. Där blir det ett stort manifestationsmöte kl. 15:00. Det hela avslutas med ett möte i Citykyrkan kl. 19:00. Vilken dag det kommer att bli!! Jag ser själv fram emot att vara med och att tala, tillsammans med andra talare, i Kungsträdgården och senare på kvällen i Citykyrkan.

Personligen tror jag detta är en unik manifestation också av den enhet som vuxit fram de senaste åren mellan olika samfund och grupper. Det blir en stor bredd på represenataitonen. Inspiratör till det hela är pastor Stanley Sjöberg och jag hade möjlighet att intevjua honom i mitt TV program som finns på webben. På måndag 28/4 kan du se det i kanal 10. Vi ses i Stockholm 3 maj.

Häromdagen gjorde 10 samfund ett gemensamt uttalande där man förordar bildandet av nya församlingar. Detta låter mycket bra och speglar också den rejäla omsvänging man gjort de senare åren, där det inte längre är officiellt tabu att starta nya församlingar. Annat var det för 25 år sedan, ett kvarts sekel alltså, då vi startade Livets Ord. Motståndet var formidabelt och beskyllningarna stod som spön i backen. Det var nog ingen tvekan att de många och ofta helt obefogade beskyllningarna om allehanda villoläror också hade sin grund i en djup psykologisk rädsla för att bli av med medlemmar snarare än nitälskan för sanningen.

Nu är läget ett helt annat men det har alltså gått 25 år. Vi har också lärt oss en hel del och skyttegravsmentaliteten på alla sidor verkar försvinna alltmer. Det är viktigt eftersom det fortfarande finns ett stort och ogjort arbete i Sverige, nämligen att nå varje svensk med evangeliet. Striderna på 80- och 90-talet hämmade och hindrade en då spirande väckelse att fullt blomma ut. Vi har alla vårt ansvar i detta. Nu finns, om man är seriös, och inte fortsätter med kyrkopolitiska obstruktionstaktiker, en stor möjlighet att komma samman och att ta nya initiativ för att återevangelisera Sverige. Då kan många blommor få spira och blomma ut. Därför blir det extra intressant att se vad som kommer ut av pastor Stanley Sjöbergs initiativ att samla tusentals kristna i Stockholm den 3 maj för en stor manifestation. Det kan bli ett startskott för ytterligare enhet och nya evangelisationsinitiativ.

Apropå lång tid: Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från Skäggis. Han var en amerikansk teologie student i Uppsala när jag var studentpräst. Jag har inte hört hans röst på 27 år. Nu var han för första gången på återbesök i Uppsala. När Birgitta och jag åkte till Tulsa och studerade ett år på Rhema var han den ende person som regelbundet stödde oss, med 25 dollar i månaden. Jag tackade honom för det och då påminde han mig om att jag bett för honom så att han blev andedöpt när han var i Uppsala som student. Det var länge sedan. Samtalet öppnade för en flod av minnen av hur det var i dessa begynnelsens dagar. Det var dagar jag aldrig skulle velat vara utan.