Med jämna mellanrum kommer allmänna pÃ¥stÃ¥enden om “intellektualism” flygande. Vad är det egentligen och hur blir man sÃ¥dan? Kan det mÃ¥nne vara sÃ¥ att detta tillmäle ibland blir det enda som blir kvar när man inte vinner en debatt? Kan det var sÃ¥ att den som har mer bakgrundskunskap, känner förhistorien, kan sätta in saker i sitt sammanhang, inte förenklar skeenden för mycket, inte tar till alltför generella schabloner om allt utan vill nyansera rÃ¥kar ut för faran att kallas för “intellektualistisk”? Han blir helt enkelt för krÃ¥nglig när vi vill ha snabba enkla svar.
Inte vet jag. Vad jag däremot vet är att det är nödvändigt att gå noggrant tillväga när man ta reda på saker. Att bedöma saker för hastigt, att inte bearbeta sina egna uppfattningar, att inte vara villig att modifiera och ändra, att inte vara nyfiken och inse att man faktiskt är ganska begränsad, både i kunskap, erfarenhet och i synsätt, ja allt detta bidrar till en ytlig syn på både tron och tillvaron. Man lever till slut bara i känslor, schabloner och appeller.
Naturligtvis kan man inte göra livet till ett akademiskt forskningsprojekt men lite forskarkänsla och upptäckarglädje måste man nog ha. Utan detta riskerar man att parkera sig alltför tidigt i livet. I så fall går sedan livet mest ut på att hålla fast vid sina positioner.
