Har haft strul med datorer här i Israel så denna blogg kommer till er via telefon. Är på väg ut i öknen idag. Det är hett som i en bakugn men oerhört vackert. Obegripligt att Israels barn tllbringade 40 år här.

Det har varit mycket bra i Jerusalem. Vi har en härlig grupp från många länder.  De flesta är här för första gången och är helt överväldigade. Själv var jag några timmar på Knesset och träffade politiker och talade om den ökade antisemitismen i Europa. Senare skall vi upp till Galiléen. Hoppas på bättre uppkoppling där.

En god broder gav mig för ett tag sedan en lista på hur man kan utveckla sann enhet. Här är den i korthet. Den första meningen på varje punkt kommer ifrån denna lista. Resten är min kommentar.

1. “Acceptera varandra som bröder och systrar.”

Det finns fler syskon än vi anar. Dra inte cirkeln för snävt. Gud, vår Fader bestämmer, inte vi, vilka som är hans barn.

2. “FörstÃ¥ att det finns viktiga skillnader emellan oss.”

Att möta bröder och systrar från andra kyrkor innebär inte att man tummar på det man själv fått från Herren men det kan bryta isolering och egenrättfärdighet hos oss.

3. “Var trofast emot den du är och det du har i din kyrka och gemenskap.”

Det finns ett  andligt arv att vara glad och stolt över, uppskatta och framförallt  leva i.

4.”Kom ihÃ¥g att det finns mer som förenar än som skiljer.”

Risken finns alltid att man inte ser allt som faktiskt är gemensamt för att man ständigt letar efter det åtskiljande.

5. “Älska varandra. Det är ett tecken pÃ¥ att din kristna tro är äkta.”

Avstå från all hånfullhet, förlöjligande, förakt och misstänkliggörande. Håll en värdig ton.

6. “Lyssna pÃ¥ varandra.”

Har jag verkligen förstÃ¥tt den andres stÃ¥ndpunkt och vet jag vad han egentligen tror pÃ¥ eller har jag redan i förväg bestämt mig att han har fel? Är jag villig att ändra mig? VarifrÃ¥n har jag fÃ¥tt mina”fakta”? Har jag själv odlat personliga relationer eller bara läst vad andra tycker?

7. “Bekänn splittringens skandaler. Se att vi alla varit delaktiga i sÃ¥dant som felaktigt skiljer.”

Inse att båda sidor i en konflikt ofta har gjort fel men på olika punkter och på olika sätt. Både agerande och reaktioner kan bära på synd. Ha en försonande inställning, inte en aggressivt åtskiljande.

8. “Inse att det finns ett pris att betala för sann enhet.”

Inte alla vill enhet och all sann enhet kommer att innebära invändningar (berättigade och oberättigade), motstånd och till och med förföljelse. Satan avskyr när kristna kommer samman i en sann och kärleksfull gemenskap. Det kan bli mycket obekvämt för köttet som helst vill ha lugn och ro och inte gärna vill ändra sig.

9. “Gör sÃ¥ mycket det gÃ¥r att göra gemensamt.”

Det finns mycket man kan göra tillsammans, frÃ¥n att träffas, till att stÃ¥ samman i vissa manifestationer som är bÃ¥de bra och nödvändigt även om man inte hÃ¥ller med om allt de andra stÃ¥r för i alla frÃ¥gor. Här mÃ¥ste man besegra sin egen rädsla, ovillighet och  alla tendenser till farisism (dvs. “jag är heligare än du” mentalitet).

10. “Glöm aldrig att Jesus och Fadern vill enhet och att enhet är ett verk av den helige Ande.”

Jesus bad verkligen om att vi alla skulle vara ett, Joh. 17:21-23. Bara Anden kan på djupet dra oss samman så att Jesu bön blir en verklighet. Där Jesus bekänns som Herre, Bibeln erkänns som Guds sanna, tillförlitliga och levande ord och där Jesu fullkomliga  försoningsverk på Golgata erkänns där har Anden något att börja arbeta med i våra liv.

Dessa punkter är inte fullständiga på något sätt och kan också öppna för mer frågor och invändingar. Så är det alltid eftersom allt kan vändas positivt eller negativt. Detta handlar mer om attityder i vårt hjärta och inriktingar i vårt agerande. Sedan kan Anden ta över och leda oss, om vi är villiga, in i ett år där vi ännu djupare lär oss att älska bröderna och systrarna .

Så var då artikelserien om Livets Ord i Dagen slut med imponerande 7 långa artiklar. Det är på många sätt ett gediget arbete Carl-Henric Jaktlund har ägnat sig åt. Nu hägrar nog semestern kan jag tänka.

Visst kan jag ha åsikter om det hela. En del har jag också redovisat i tidigare bloggkommentarer. Det kan gälla citaten och om hur representativa en del personer egentligen är som har kommenterat de olika skeenderna. Men jag måste nog säga att Jaktlund har varit föredömlig i att låta mig få tala till punkt. När han av nödvändighet beskurit mina långa svar så har ändå det väsentliga kommit med, tycker jag. Han besitter också en slags ryggmärgskänsla för det pingst-karismatiska och låter det komma fram. Det tycker jag saknades i Dagenartiklarna om Karisma. Där verkade journalisten mest främmande och oförstående för allt karismatiskt. Men förutsättningarna var också annorlunda i det fallet och det verkade ha gjort journalisten misstänksam emot allt.

Just detta att journalister mÃ¥ste ha viss erfarenhet av det som de skall belysa är viktigt. Jag minns när UNT i mitten av 80 talet skickade journalister till oss som i princip inte kunde stava till ordet “religion”. Det var sÃ¥ pinsamt att vi fick ringa upp UNT och frÃ¥ga om de sände sportjounalister att bevaka doktorsavhandlingar i kärnfysik:)

Den sista Dagenartikeln handlade om ekumenik. NÃ¥gra saker angÃ¥ende detta. Jag kommer att steg för steg reda ut mer om hur vi ser pÃ¥ en del olika företeelser i andra sammanhang. Däremot rycker jag inte ut sÃ¥ fort nÃ¥gon kräver svar pÃ¥ allt som rör sig, speciellt om det inte är sÃ¥dant vi inte direkt undervisar om i vÃ¥r predikstol. AngÃ¥ende synen pÃ¥ nattvarden sÃ¥ vill jag hänvisa till min lilla bok “Tag och ät” där jag gÃ¥r igenom detta.

För övrigt kan jag undra lite över bilderna i just denna artikel. Grafiskt vackert men ändå? Får man inte intrycket av ett väldigt katoliserande Livets Ord? De motsvarar ju i såfall inte verkligheten.

En bild kan ju säga mer än tusen ord och antydingarna i bilderna kan nog sätta mer huvudbry i folk än vad mina uttalanden i artikeln orkar förklara. Ibland kan det kännas som om det ofta har skapats en bild av oss som omedelbart blir kontroversiell, på nya områden. Som ett bollplank som andra behöver. I detta fall känns bilderna som en rejäl överbetoning.

Nåväl, som församling känner vi oss trygga i vår utveckling. Vi vet vår identitet och vårt uppdrag och det är utifrån detta vi breddas och också sträcker oss ut till andra delar av Kristi kropp på ett sunt sätt. Jag hoppas kunna komma mer in på detta längre fram.

Till sist, Dagen har gjort ett gediget arbete med ett svårhanterligt och eldfängt material.

För första gången har vi haft Peter Halldorf på besök på Livets Ord. Vi har visserligen känt varandra ett längre tag och mötts i offentliga samtal flera gånger men inte förrän i kväll, onsdag den 7 maj,  har det blivit av med ett möte på Livets Ord.

Även denna gången var det i formen av ett samtal, vilket var mycket givande. Peter besökte också vårt universitet och höll en strålande föreläsning. Min son Benjamin, som hört Peter ett antal gånger sa att det var det bästa han hört av Peter. Det var verkligen mycket bra. Vi hann också med en TV inspelning som kommer i programserien Ulf Ekman.nu.

Peter är mycket duktig att levandegöra sin kunskap, sin erfarenhet och sina upplevelser av de historiska kyrkorna. Inte minst gäller detta hans kärlek till ökenfäderna. Han har förmågan att på sitt milda sätt utmana troende från frikyrklig väckelsetradition att tänka nytt, tänka om, att skaffa mer kunskap och öppna sig mer för andra delar av Kristi kropp är faktiskt beundransvärd. Det är väl värt att läsa och lyssna till honom.

Inte minst gäller detta sÃ¥dana som kritiserar honom utan kanske vare sig ha läst, lyssnat eller samtalat med honom.  Hans avslutande förmaning gällde just samtalet. Nämligen att skyttegravsmentalitet och pajkastning pÃ¥ avstÃ¥nd kan aldirg skapa en miljö av förstÃ¥else. Bristen pÃ¥ generositet eller vilja till förstÃ¥else kan ibland vara näst intill alarmerande. Det är ju trots allt sÃ¥ att Peter inte begär att man i allt mÃ¥ste tro som han eller hÃ¥lla med om allt utan han snarare uppmanar till att själv undersöka mer och pröva alllt men behÃ¥lla det som är gott. En uppfriskande och utmanande kväll som utmanar till ökad mognad i vÃ¥r förstÃ¥else och vÃ¥ra relationer med den “större kroppen.” 

Det finns flera frigörande sätt att kunna se pÃ¥ andra grupper av troende. Vi väckelsekristna har tyvärr ofta ett behov att snabbt dogmatisera allt. Det innebär att vi ser pÃ¥ tillvaron och andra grupper mycket utifrÃ¥n rätt och fel, sant och falskt. Detta är naturligtvis ytterst viktigt och ocksÃ¥ en motvikt emot ett alltför relativt sätt att se pÃ¥ tillvaron i en slags “lÃ¥t gÃ¥- mentalitet” där inget är rätt eller fel. Det är däremot inte det enda sättet att till fullo beskriva verkligheten.

Inte minst när man ser på andra kristna grupper, rörelser och samfund så måste man ha ett mer mångfasetterat sätt. Om vi bara lägger en dogmatisk aspekt så blir synsättet till slut för trångt och vi fångar inte in hela verkligheten. Inte minst befriande är det därför att se på kristenheten utifrån ett kyrkohistoriskt perpektiv. (Kanske jag är lite favoriserande här, eftersom kyrko- och väckelsehistoria är mitt favoritämne. Jag försöker läsa minst en kyrkohistorisk bok, som går igenom hela kyrkohistorien i något perspektiv, per år.)

Fördelen med detta perspektiv är att, innan man tar dogmatisk ställning om vem som hade rätt och vem som hade fel i olika historiska situationer, så får man bemöda sig att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Därför måste man i konflikter också läsa motståndarnas sätt att beskriva händelseförloppet. Detta för att ge maximal rättvisa och inte bara läsa förenklade och mer propagandistiska beskrivningar eller ren historierevisionism. Det är viktigt att komma ihåg att historiebeskrivningar inte bara har till syfte att ge sanningen. Ofta används historien i politiserande syfte där man genom arrangerande av och ibland rent utelämnande av historiska fakta vill använda det historiska skeendet för att propagera för sin egen saks förträfflighet.

PÃ¥ detta sätt öppnas verkligheten lite vidare utan att man mÃ¥ste ta ställning till varje enskild händelse, person eller lära. Man kan mer se pÃ¥ det hela utifrÃ¥n och inse att människor är begränsade av sin tid och kultur. Det blir lite mer av: “JassÃ¥, tänkte de sÃ¥?” än “Hu, sÃ¥ hemskt:” När denna disciplin landat i själen och mer fakta kommit pÃ¥ plats, då djupnar perpektivet och sanningsfrÃ¥gorna hanteras pÃ¥ ett mer respektfullt och seriöst sätt. 

En sak som slog mig när jag besökte Wien var den utvecklade ekumeniken mellan olika samfund och församlingar. Nu vet jag att ekumenik är ett ord som fÃ¥r en del att fÃ¥ fläckfeber. Jag använder ordet i alla fall. Men läs gärna istället “enhet”, “kärleksulla relationer” om det känns bättre för själen. Det finns ju som sagt bÃ¥de bra och dÃ¥lig ekumenik men i Wien var det intressant.

Pingstkyrkan i Wien (Assemblies of God), där jag predikade i söndags sitter i något som heter Runda bordet. Där sitter andra evangelikala församlingar tillsammans med katoliker. Man har talats och umgåtts i åratal och relationerna har blivit mycket bätttre trots stora teologiska skillnader och en del mycket dåliga historiska erfarenheter. Nu skall man ha en stor manifestation och gå ut och proklamera evangeliet tillsammans, lagom till Europamästerskapet i fotboll. Alla kyrkor samarbetar, katoliker och protestanter, vilket torde vara helt unikt. Det märktes att det var glädje och optimism hos pingstpastorerna kring det hela.

En annan broder som sitter med vid samma runda bord är ärkediakonen i Wien, Johannes Fichtenbauer. Han jobbar nära kardinalen i Wien, Schönborn. Johannes är en tydlig karismatiker och samtidigt ledare för en ekumenisk  karismatisk gemenskap med både katoliker och protestanter. Denna gemenskap har relationer till frikyrkliga karismatiker i Sverige, som började på 70- och 80- talen då gemenskapstänkandet var starkare i Sverige än vad det är idag. Som synes går linjerna härs och tvärs och relationer, starka sådana, rakt igenom samfundsgränserna och trots teologiska olikheter var relationerna uppenbart äkta och kärleken stor.

En pingstpastor, som jag vet har starka åsikter om katolikerna, talade ändå med värme i rösten om ärkediakonen som en andligt stark och vis  broder. Det imponerar mer än gälla skrikande röster som kritiserar vad de ibland inte verka veta så mycket om. Det var inte så länge sedan jag hörde en gäll och anklagande stämma angripa katolsk teologi. Personen ifråga hade aldrig läst någon bok av någon katolik i något som helst teologiskt ämne och kunde inte heller precisera sin kritik på något sätt.

Sådana ohöljda fördomar kan nog bara försvinna genom att man seriöst vågar närma sig varandra och umgås mer kärleksfullt. Det var intressant med vilken hänsyn, kärlek och noggrannhet man talade om varandra i Wien. 

 

Ja, det är en fråga som kommer upp med jämna mellanrum. Detta trots ett antal artiklar i Livets Ords tidning MissionsMagazinet under senare tid, vilka jag rekommenderar för läsning.

När jag personligen ser tillbaka på de 25 år vi nu snart har lagt bakom oss, ser jag tre faser av vårt arbete. Den första handlar om trosundervisningen, den andra om mission och den tredje om enhet. 80-talets stora betoning av behovet av trosundervisning upphörde inte när vi under 90-talet på allvar nådde ut i ett expansivt missionsarbete. Inte heller avslutades vare sig undervisningen om tro eller missionsarbetet när vi under 2000-talet mer började betona behovet av de kristnas enhet.

Ser man pÃ¥ det dagliga arbetet i Livets Ords församling sÃ¥ är det sig pÃ¥ mÃ¥nga sätt likt. Det finns en konsekvent linje som har gÃ¥tt som en röd trÃ¥d igenom allt vÃ¥rt arbete, som kan sammanfattas i den vision vi har nedskriven, nämligen: “Utrusta Guds folk med hans trosord, visa dem vilka andliga vapen de har, lär dem att använda dem och sänd ut dem i segerrik strid för Herren.” Denna inriktning som är en mobilisering av de troende ligger fast, men vi har ju nu 25 Ã¥rs erfarenhet bakom oss med allt vad det betyder.

Ett kristet arbete är inte hugget i sten. Genom Andens ledning utvecklas det och mognar, breddas och korrigeras utefter vägen. Det har varit en viktig och spännande process att uppleva Andens ledning steg för steg på detta sätt och där är vi naturligvis inte färdiga på något sätt. Följer man förkunnelsen från vår predikstol ser man en konsekvent linje men också en fördjupning och ibland vissa accentförskjutningar. Så borde det vara i varje församling.

Det som idag hörs mest från röster som ofta inte är insatta i just vår församlings inre liv eller dynamik, är frågor som rör enhet med andra kristna. En viss form av s. k. väckelsekristet tänkande verkar ha en närmast alarmistisk syn på detta med enhet. Personligen tycker jag det är befriande att våga ifrågasätta sådana attityder, som jag ofta upplever som både okunniga och osakligt fördomsfulla.

Risken hos oss alla är ju att vi av andra omedvetet övertagit schablonmässiga inställningar gentemot andra kristna och integrerat dem som naturliga tankeled utan att egentligen ha funderat så mycket över om dessa föreställningar verkligen är sakligt grundade och vad de egentligen bottnar i. Här har vi nog alla fått en släng av sleven och ingen går helt fri från sådant. Menar man allvar med vad Jesus faktiskt säger om enhet så är det nog här man måste börja. Nämligen att våga ifrågasätta om man verkligen själv har tillräcklig kunskap om andra kristna och om man egentligen har villighet att närma sig dessa, inte bara för att omvända dem för den egna saken utan också för att uppskatta och lära sig av dem. Utan dessa grundläggande attityder, vilket jag tror kallas för ödmjukhet och sanningssökande, kan vi nog aldrig komma våra trossyskon i andra sammanhang närmare.

Denna inställning är också helt annorlunda än att tvinga medsyskon att ständigt svara på allehanda dogmatiska spörsmål. Ofta sker detta med ett hätskt tonfall, som om vi befinner oss i en evigt pågående rättegång där vi är varandras åklagare och domare.

Att våga öppna sig, vara nyfiken och vilja lära sig mer om varandra, innebär inte alltid att man kommer att hålla med om allt men att en djupare hjärtats enhet kan börja skapas mellan troende som förut varit kyliga, misstänksamma och kanske till och med djupt föraktfulla emot varandra.

Det har talats mycket om att det kristna landskapet förändrats i Sverige idag och så tror jag att det är. För ett tag sedan hade jag besök av några kända förkunnare ifrån skilda sammanhang på mitt kontor. Det hade bara kalendermässigt råkat bli så men det såg ut som en tanke och för några år sedan skulle detta inte knappt varit möjligt.
Det känns som om vi står inför både härliga och bistra tider. Härliga, eftersom så många troende nu leds samman av Herrens Ande och talar och umgås med varandra mer fritt, men också bistrare tider när man ser vacklande medlemsantal, ökad sekularisering och förnekelse av klassisk kristen tro utmana kristenheten i Europa.

Kristi kropp kan inte vara ett offer för moderniteten. Vi är inte nuets slavar. Vi behöver faktiskt inte heller vara överdrivet “relevanta”, i ordets ytliga bemärkelse, utan vi är för alltid bundna till Jesus och hans kropp, kyrkan, till Skriften och Andens tilltal genom historien. Jag hörde nÃ¥gon säga häromdagen:” Kyrkan är bara värd att lyssnas pÃ¥ när den förmedlar det Gud säger.” Hon är ju rösten av den som ropar i öknen, alltsÃ¥ av nÃ¥gon annan. Hon är ju inte sin egen röst och för inte sin egen talan.
Risken finns ju att vi blir så förtjusta i våra egna ord, vår egen teologi, våra egna formuleraingar att Hans röst försvinner i bruset av kristna åsikter om allt. I en tid av postmodernistisk pessimism angående möjligheten att veta vad som är sant så måste vi faststlå att vi fortfarande faktiskt både kan veta detta och med glädje proklamera dessa eviga sanningar .Vi är inte enbart fångade i våra subjektiva upplevelser eller offer för en skenande relativism.
NÃ¥gon har sagt: “Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änkling.” Det som är “cutting edge” idag blir snabbt omodernt imorgon. Vi har, av nÃ¥d, faktiskt fÃ¥tt uppgiften att ta ett tidlöst och kraftfullt evangelium in i varje tid till alla människor och alla kulturer. Det kan vi bara göra om vi lever nära Jesu ansikte, i bön, omvändelse och gemenskap med Honom, lyssnar noggrant till Andens röst och tilltal till oss idag och vÃ¥gar följa vad han säger och frimodigt vÃ¥gar gÃ¥ emot det “politiskt korrekta” när det behövs. Vi behöver inte vara rädda för att räknas som otidsenliga. Vi kan faktiskt med glädje berätta om vad vi har sett och hört dÃ¥ Jesus rörde vid oss och dÃ¥ upptäcker vi ocksÃ¥ hur det stämmer med vad troende har upptäckt och upplevt genom hela Kyrkans historia! Anden talar ständigt till de troende i alla tider och till alla som vill lyssna idag.
Att bli sÃ¥ “relevant” att man helt insuper dagens tidsanda kommer oundvikligen att fÃ¥ oss att kompromissa med den Jesus som är för alla, överallt och i alla tider. DÃ¥ har vi inte mycket kvar att ge till en värld som längtar efter nÃ¥got annat.