Tvärt emot vad Wejryd påstår är det ett kraftigt avsteg från Svenska kyrkans lära och  också första gången man på detta sätt ändrat läran. När Wejryd till tidningen Dagen påstår att det inte handlar om att anpassa sig efter staten så är det verkligen en “freudian slip”. Det är just vad man gör och det har han förresten sagt i andra sammanhang.

Allvarligare avsteg får man leta efter i kyrkans historia och att trivialisera denna fråga, som Wejryd gör, genom att bubbla på om tjusningen med oväntade överraskningar på sammanträden är bara snömos som bjuds ut till journalister. Ett mycket ytligt tillvägagångsätt som ger intrycket av stor oärlighet. Beslutet, som verkar har stora möjligheter att gå igenom i höstens kyrkomöte är skandalartat, ett stort avsteg från den sunda läran och något som kommer att få mycket allvarliga och skadliga konsekvenser för kyrka och frikyrka i vårt land. Det kan ta generationer att reparera om inte kristna i alla läger reagerar kraftigt.

Ett litet tillägg. Visst har det funnits oerhört allvarliga heresier i kyrkans historia så jag kanske uttryckte mig lite luddigt. Det var Svenska kyrkan som evangelisk kyrka jag hade i åtanke och frågan är om det förut har skett denna typ av läroändring som nu sker, med en sådan förändring av formuleringar i handboken, angående äktenskapet som alltså helt omdefinieras.

Teologiskt sätt är det lite farligt att börja tala om att etiska frågor och sådant som har med skapelseordningen att göra inte har med frälsningen eller med Jesus att göra. Det handlar i detta fall om en betydande avvikelse från den skapelseordning som ligger till grund för frälsningen. Vi har ett problem när moderna teologiska influenser gör stor åtskillnad mellan lära och etik och underordnar eller relativiserar etiken och menar att detta egentligen inte har med Jesus och frälsningen att göra. I Kristi kropp hänger detta ihop och i skapelsen har Jesus sanktionerat man och kvinna. Här är det verkligen lätt att få ett felaktigt, modernt och relativiserat perspektiv. Soteriologi, ekklesiologi och etik hänger ihop.

Ärkebiskop Anders Wejryd, som samtalade med Gårdfeldt i programmet och som är för kyrkans välsignande av homosexuella föreningar, var dock inte just nu hågad att kalla denna förening för äktenskap. Det verkade som om han tyckte det var för tidigt med denna ändring av definitionen av ordet “äktenskap”. Ett begrepp som i tusentals år betecknat föreningen mellan man och kvinna.

Programmet hade en del bisarra inslag i typisk “Existens” -stil. Under det att bibelordet i GT från 3 Mos 20:13 visas, där Gud uttryckligen förbjuder homosexualitet, visas också bilder från någon gammal film där någon står framför en avgudabild och ett altare. En man trycker in en annan man i en eld och han brinner upp. Associationerna är rätt uppenbara. Dåligt, osakligt och osmakligt. Det är så propagandistiskt att det blir pinsamt.

Den bild man vill visa upp av kristna som inte tror som “Existens” är rätt uppenbar. Dessa framställs som hatiska, redo att döda homosexuella och bränna upp dem i eld. Beskrivningen kan knappast med all välvilja i världen kallas saklig men det var nog inte heller meningen. Tvärtom är den osaklig med besked och är väl istället, minst sagt, snudd på förtal.

Kristna bygger inte primärt sin sexualmoral på detta ord ur 3 Mosebok. Inte heller läser vi GT som om det skulle följas bokstavligt idag. Den som är lite insatt i teologi, och jag tror att programledaren i “Existens” har läst åtminstone några sådana kurser, vet att GT:s föreskrifter i ceremoniallagen om offer, seder och bruk m.m.  inte tillämpas bokstavligt i den nytestamentliga församlingen. Däremot fortsätter morallagen, 10 Guds bud att gälla. Dessa bud sammanfattas i det nya bud som Jesus ger, kärlekssbudet. Detta kärleksbud utgår ifrån Biblens syn på Guds kärlek, inte en sekulariserad modern variant.  I detta sammanhang är det som NT av omsorg om oss människor, varnar för utlevd homosexualitet och kallar det för synd, Rom. 1:27, 1 Kor.6:9, 1 Tim. 1:10.

Att i vår tid våga kalla homosexualitet för synd, tillsammans med otukt, pornografi, mord, stöld, vrede, lögn etc åstadkommer ju ofta ett ramaskri både utanför och innanför de kristna leden. Här är det ju viktigt att visa att Gud är barmhärtig och god. När han tar itu med synden älskar han ändå syndaren. Men när kristna inte vill vara lagiska eller moraliserande böjer de sig ofta för den sekulariserade tidsandan. Resultatet blir att man legitimerar synden. Det mår ingen bättre av.

Att som Gårdfelt i Existens “dissa” delar av Bibeln och av Pauli undervisning för att den inte passar hans agenda gör ju att man måste fråga sig hur mycket av trosinnehållet han egentligen vill hålla kvar vid. I samma anda som K.G. Hammar vill han kasta en hel del av Bibelns innehåll på “historiens skräphög” för att kunna hålla fast vid sin livsstil. I ett modernt samhälle har han naturligtvis friheten att leva som han vill. Däremot har han, och andra, knappast friheten att mer eller mindre skriva om Bibeln och ändra på den klassiska tron när den inte passar dem personligen.