Med jämna mellanrum går någon i taket över den kristna tron, speciellt den klassiska tron. Nu senast är det s-kvinnan Carina Hägg som exploderat. Hon går ut emot religiös fundamentalism i en artikel, både kristen och muslimsk, och man måste nog säga att gällare ton får man leta efter. Hennes tes är att extremister måste hållas borta från politiskt inflytande. Låter det inte lite odemokratiskt? Sedan menar hon att det minsann finns extremister bland kristna. Ja, då är grunden för anfallet retoriskt lagd. Sedan låter hon kanonerna dåna, eller är det vattenpistolerna?

Allting som kan ha att göra med en annan syn på abort, sekulär sexualundervisning och hbt-beteende brännmärker hon direkt som extremism. Hon låter lite som en upphetsad fransman som under franska revolutionen alltid är redo att med maktens hjälp hugga huvudet av någon meningsmotståndare.

Hon surrar en del om “högerkristna” men jag antar att hon menar alla som pÃ¥ nÃ¥got sätt tar Bibeln och den klassiska kristna tron pÃ¥ allvar. SÃ¥ speciellt finkalibrerad kring dess frÃ¥gor verkar hon inte vara.  Självklart relegerar hon den kristna tron till det privatas sfär och vill nog inte ge den nÃ¥got utrymme alls i det offentliga. Det skulle vara för besvärligt.

Det verkar som hon inte ens vill erkänna yttrandefriheten för de som inte har samma åsikter som henne i t.ex. abortfrågan. Man kan nog säga att den nya sortens religion, i form av trosuppfattning, sekularismen, visar sig som något av det mest intoleranta och hätska som skådats på många år. Det verkar som man är beredd att ta till alla medel som finns för att stoppa varje meningsmotståndare . Nu talar vi inte längre om demokrati i formen av att faktiskt även skydda minoritetens åsikter. Nej, det är korståg som gäller och nu skall alla misshagliga åsikter ut ur alla partier. Det handlar alltså om en ideologisk utrensning som bör åläggas varje parti. Inte dåligt!

Vilka brösttoner när sekulariseringsingenjörerna blir auktoritära. De är märkligt vad intolerant man kan bli i toleransens namn.  Vi kan nog tala om en ny form av sekulärextremism som fanatiskt kräver sina åsikters utbredande och bokstavligt är villiga att gå över lik, aborterade sådana, för att ge legitimitet åt sin sekulära livsstil.

Jag sÃ¥g inte ordet “homofobi” i artikeln. Kanske jag missade nÃ¥got? Det uttrycket brukar annars alltid slinka med. Det passar ju ofta bra.  Fobi är ett sjukdomsbegrepp och med det säger man att meningsmotstÃ¥ndaren är sjuk. När det gäller synen pÃ¥ abort, pÃ¥ äktenskap, pÃ¥ homosexualitet och andra därtill relaterade frÃ¥gor handlar det faktiskt inte om fobi alls, inte ens om rädsla. Det är en annan men helt legitim moralisk stÃ¥ndpunkt än den aggressivt sekulära. Den är genomtänkt och klar, berättigad och delas dessutom av mÃ¥nga kristna utöver världen. Den verkar däremot skapa väldigt mycket fruktan hos S-kvinnorna. Men inte har de väl kristendomsfobi?

Filosofen Torbjörn Tännsjö tycker om fosterdiagnostik. Då kan man nämligen sortera och välja och vraka. Mindre dugliga personer kan sorteras bort genom abort och man slipper att ha dem omkring sig och störa när man skall få ihop sitt eget livspussel och förverkliga sig själv. Inte minst gäller detta människor som har Downs syndrom men det bör utsträckas till att gälla andra sjukdomar och funktionsnedsättningar t.ex färgblindhet, dyslexi o.s.v.

Tännsjös skrämmande människosyn visar sig i all sin tydlighet. Det är inte fel att vilja ha perfekta människor menar han. Det skulle enligt honom  skapa ett bättre samhälle och ett mera jämlikt sådant. Ett sådant samhälle skulle bli ett iskallt och genomegoistiskt sådant där den enskilde individens alla själviska nycker sätts i centrum. Ett bättre recept på moralisk och social anarki får man väl leta efter.

Tännsjö menar att samhället inte skall ha någon idé om vilka människor som skall få finnas till. Det skall individen bestämma suveränt själv och ingen annan skall lägga sig i.

Den dörr Tännsjö vill öppna på vid gavel och som redan har öppnats  leder till en självisk dödskultur som i mångt och mycket liknar den nazistiska, med sin rashygien och dyrkan av det perfekta och starka. Man kan undra vilken plats och funktion sådana som Tännsjö skulle haft i Tredje riket?

Mer än någonsin är det dags att höja rösten för de svaga, alla de som inte orkar hoppa över Tännsjös  elitistiska ribbor. De som enligt honom inte är värda att leva, de som skall utrangeras innan de ens har sett dagens ljus. Vem vet vad som kan ske i framtiden om sådana som Tännsjö får ännu mer inflytande på lagstiftning? Det kan bli ångervecka på bebisar. Det kan bli kliniker som på ett smidigt sätt avlivar handikappade som verkar vara för betungade för släkt och samhälle. Det kan bli självmordsanstalter för gamla och sjuka i varje kvarter. Allt för att stärka rasen, skapa ett elitsamhälle och inte minst bli samhällsekonomiskt mer effektiv. Tänk vad mycket vi skulle spara om vi slapp alla dessa gamla, svaga och sjuka.

Detta är mer än skrämmande. Det är iskallt cyniskt och djupt egoistiskt och andlig stormvarning. En iskall framtid är redan här. Det visar sig i en undersökning i Aftonbladet där ca 80 procent av de tillfrågade skulle abortera om de visste att deras foster, läs barn, hade Downs syndrom.

USA:s mäktigaste kvinna, kongressens talman, Nancy Pelosi, har just träffat pÃ¥ven pÃ¥ en artighetsvisit. Pelosi är katolik, av vilken sort vet jag inte, men ivrig föresprÃ¥kare för “pro choice” alltsÃ¥ för fria aborter. Kriget om detta fortsätter i USA där Obama har lovat att skriva pÃ¥ “Freedom of Choice act” sÃ¥ fort som möjligt vilket alla abortmotstÃ¥ndare motsätter sig starkt. Han är för “partial birth abortion” vilket innebär att barnet aborteras när det föds och är halvägs ute ur modern genom att en spruta sätts in i hjärnan sÃ¥ att den sugs ut ur barnet som dÃ¥ dör. Obeskrivligt makabert! För övrigt gick Obama ocksÃ¥, i sin delstatskongress, emot förslag som innebar att barn som överlevde abort skulle garanteras vÃ¥rd.

Tillbaks till Pelosi: När Pelosi kom ut från besöket hos påven så berättade hon hur hon visat honom barndomsbilder från ett annat besök i Rom och bilder av sina barn. Hur gulligt som helst! Det var ungefär allt hon sa om mötet  med påven som var personligt och där inga journalister fick deltaga. Vatikanen däremot kom ut med en pressrelease och där berättade man att påven hade talat med Pelosi om varje människas värdighet och livets okränkbarhet och att katoliker (alltså Pelosi) måste leva i enlighet med detta, inte minst de i offentlig ställning.

I klartext betyder det alltså att Pelosi som katolik inte kan vara för abort annars riskerar hon att komma i konflikt med sin kyrka. Det innebär ju bland annat att man blir utestängd från nattvarden, vilket för en katolik är oerhört, eftersom man inte bekänt sin synd i denna fråga, som i detta fall gäller delaktighet i mord på ofödda barn, en dödssynd.

Av allt detta nämnde Pelosi inte ett ord på sin presskonferens. Bra att Vatikanen anade detta och kom ut med en egen pressrelease. Intressant också att se vilka kyrkoledare det är som idag på allvar står för det ofödda barnets rätt och som vågar agera, i både ord och handling. Även emot världens mäktigaste politker.

Över hela Sverige har man igår uppmärksammat Livets söndag. Det är ett mycket lovvärt initiativ som startades av den katolske biskopen Anders Arborelius och sedan plockats upp av bland andra  Ja till Livet och många andra kristna i de flesta samfund. Vi uppmärksammade det i vår församling och Johan Lundell från Ja till Livet och jag själv talade över detta ämne. Du kan gå in och titta här.

Det är ett ohyggligt faktum att en miljard ofödda barn har aborterats i vÃ¥r värld. Detta gÃ¥r inte att pÃ¥ nÃ¥got sätt fatta. Det övergÃ¥r fullständigt vÃ¥rt förstÃ¥nd och vÃ¥ra känslor kan inte ta in detta. Vi har hamnat i en “dödskultur” utan motstycke i hela den mänskliga historien. Det är ingen tvekan om att detta är ett totalt undergrävande av människovärdet och detta i en tid dÃ¥ vi mer än nÃ¥gonsin talar om humanistiska värden och mänskliga rättigheter.

Den mest fundamentala rättigheten, som föregår allt annat, nämligen rätten att få födas har förbisetts på det mest flagrant omoraliska sätt. Att göra barnet till enbart en del av kvinnans kropp är att konstruera om verkligheten. Inte heller är det en liten slempropp som aborteras utan ut kommer, ofta i uppskurna delar, en liten finlemmad och delikat människa som aborterades och förmenades möjligheten att leva. 

Att kristna samfällt borde reagera emot detta verkar självklart men sÃ¥ är det inte alltid. Tvärtom har tystnaden lägrat sig i mÃ¥nga kristna sammanhang och ibland kan man höra cyniska kommentarer typ: “Vi prioriterar inte den frÃ¥gan:” Det kan man knappast tolka som nÃ¥got annat än att livet egentligen inte stÃ¥r speciellt högt i kurs i dessa kretsar. Inte heller tror jag att nÃ¥gon abortföresprÃ¥kare skulle tyckt det varit speciellt roligt om just dennes föräldrar bestämt sig att abortera bort honom eller henne. Det verkar alltid gälla nÃ¥gon annan, inte mig själv.

Mer än nÃ¥gonsin mÃ¥ste vi slÃ¥ vakt om människovärdet. Alla människor är önskade, av Gud som skapat dem. Vi har inte rätt att självsvÃ¥ldigt sortera. Vi är inte livets herrar utan dess förvaltare och tjänare. Vi mÃ¥ste beskydda livets början, dess innehÃ¥ll och dess avslutning. Vi skall varken döda ofödda, sätta ut nyfödda till vargarna eller Ã¥terinföra ättestupan vilket tydligen det nystartade nätverket av riksdagsmän vill göra som arbetar för att införa aktiv dödshjälp i Sverige. Det är inte en s.k. “värdig” död vi behöver, med andras benägna och alltför villiga hjälp att avsluta det hela, utan ett värdigt liv och ett värdefullt liv där synen är att  allas liv är utomordentligt betydelsefulla. LÃ¥t oss värna om livet i alla dess faser emot den alltmer rÃ¥dande “dödskulturen” och dess omoraliska sortering av vem som skall fÃ¥ leva och vem som skall dö. 

Nu börjar nu striden på allvar och jag hoppas kunna kommentera det hela lite mer under hösten. Det var väl ingen tvekan om att republikanen Sarah Palins oväntade inhopp stal showen från Barack Obama, åtminstone för ett tag. Obama är för övrigt en oerhört duktig talare. jag har lyssnat på några tal av honom och han har en enorm retorisk förmåga. Först tänkte jag att han bara har retorik men så är det faktiskt inte. Han har också innehåll. Amerikanska valtal kan ju av oss uppfattas om otroliga manipulationsmaskiner. Känsla, upprepning, slogans, patriotism, patriotism, övertydlighet, repetition igen, konstpauser, applåd, applåd, applåd. Palin gick inte heller av för hackor när hon höll sitt första tal. Men, som sagt, dessa tal, som ju sänds över hela världen är ändå helt anpassade efter den genomsnittliga amerikanska publiken och känns ofta både ytliga och främmande för oss.

Sedan är det ju lite märkligt hur svenska journalisters favoritidéer totalt formar deras sätt att beskriva valkampanjen. De frågor journalister fasar över här i Sverige är ju faktiskt inte de frågaor man fasar över i USA överhuvudtaget. Någon har sagt att den största kulturella skillnad som finns mellan kontinenter är just mellan Europa och USA, därför att vi tror att vi är så lika och att vi förstår varandra. Det gör vi nog inte automatiskt och inte våra journalister heller. Mer än en gång har jag hört svenska journalister förutspå saker som aldrig inträffade. De hade haft rätt i Sverige, men nu var de inte inte där det hände.

Sedan finns de många sakfrågor som är viktiga och som jag hoppas kunna återkomma till senare. ibland tror jag dock att vi som kristna omedelbart går in på enbart vissa frågor och stannar där och om en kandidat är fel där så sopar vi automatiskt bort allt annat. Så enkelt är det nog inte.

En fråga som dock alltid står fram i det amerikanska valet som en vägdelare är abortfrågan. President Clinton hade en oerhört liberal syn på abort. Obama ligger nära honom och vill inte stödja en lag som skulle ge foster som överlever aborter rätt till någon medicinsk vård. Mer om detta här. Hela scenariot blir naturligtvis groteskt och osmakligt när man betänker vad det faktiskt handlar om. En liten människa som trots alla odds överlever detta utrotningsförsök skall ändå inte ges någon chans till överlevnad. Det känns mycket cyniskt och iskallt.

Diskussionen angående om ledande kristna personer utför aborter har hettat till ordentligt. Någon tyckte att jag var anklagande i tonen i mitt förra inlägg. Så är det inte utan jag hävdar att man måste få ställa frågor. Vad jag sade var att här måste det gå att få ett svar på de frågor Mats Selander ställer, inte bara diskutera hans demonstrationsmetoder.  I detta instämmer Stefan Swärd som tar upp det hela i sin blogg, se här. 

Stämmer Selanders påståenden så utgör de skrämmande läsning, se här.

Abort är ett utomordentligt allvarligt ämne och att som kristen läkare utföra en abort är att delta i utsläckandet av ett människoliv. Att samhället inte tycker så eller att den sociala situationen för de som låter abortera kan vara mycket problematisk är en sak. Vi talar fortfarande om en liten pojke eller flicka som mister sitt liv, som dödas.

Att väckelsekristna föramlingar väljer att prioritera bort denna fråga, undviker frågeställningarna eller inte klart står för det ofödda barnets rätt till liv är för mig en gåta och ett stort moraliskt problem.

Både i Dagens artikel och på Emanuel Karlstens blogg verkar diskussionen ha missat poängen. Vad jag förstår handlar det om en anti-abortdemonstration, oavsett vad man kan tycka om dess metoder, som ville belysa två mycket obehagliga fenomen. Det ena att aborter faktiskt släcker människoliv och alltså är mord och det andra att det skulle finnas framträdande medlemmar i en pingstkyrka som assisterar vid aborter eller utför dem.

Vad man nu än tycker om demonstrationens utförande, med skrämmande bilder o.s.v, så känns det lite snedvridet att diskussionen enbart verkar handla om problemet med femåriga barn och dess reaktioner på bilderna. Detta för effektivt bort från den egentliga huvudfrågan, nämligen om det verkligen är så att dessa anklagelser stämmer.

Finns det personer i ledande ställning i en stor frikyrka som är så intimt förknippade med aborter så är det naturligitvis oerhört graverande och allvarligt. Men om detta har det knappast sagts ett ord mer än en allmän och rätt diffus dementi. Det finns anledning att fundera över varför det inte sägs något om detta i debatten. Är detta felaktiga påståenden så bör de ju dementeras mer ordentligt och med större kraft och saklighet. Stämmer de så ha det uppdagats en allvarlig moralisk kris som i så fall verkar sopas under mattan.

Just nu befinner jag mig på resande fot i Europa. Är på ett hotellrum utan datauppkoppling så jag knappar mödosamt in detta på Birgittas telefon.
Hotellrumet är rätt kalt och ogästvänligt, lite småkyligt, en smal och hård säng i europeisk stil. På väggen hänger två kopparstick som jag först inte uppmärksammade alls. När jag tittade efter blev jag helt paff. Ett föreställde Stockholm och det andra Uppsala slott! Verkligen märkligt. Undrar hur de hamnat här? Nåväl, nog om detta.

Det blir lite oregelbundet med bloggen denna vecka. Men nu kommer snart mitt nästa TV-program. Där intervjuar jag Johan Lundell, generalsekreterare för Ja till livet, om den nuvarande abortsituationen i Sverige. Se gärna på det på webben på fredag eller på Kanal 10 följande måndag. Striden om det ofödda barnets rätt till liv fortsätter och vi får inte tröttna att informera och engagera oss. Vi kan varken låta likgiltighet, cyniskhet, hån eller vrede stoppa oss från att försvara de mest oskyddade personerna i vårt land. Det var väldigt roligt att prata med Johan om denna oerhört angelägna sak. Han är informerad och engagerad och man uppskattar sådana människor! Ta dig gärna tid att titta på detta!

Charlotta Levay, samhällsvetare och krönikör, skriver i Expressen den 4 april att 40 år av sexuellt experimenterande, allt sedan det revolutionära 1968, har resulterat i katastrof. Hon är modig och vågar gå emot de näst intill i sten huggna sexualliberala konventionerna. Inte minst när hon vågar sig på att attackera abortsituationen i Sverige. Hon nämner att sedan 70-talet har över en miljon foster aborterats och hon kallar dem, hedervärt nog, för personer. Vi glömmer ju så behändigt bort i all statistik att det faktiskt just handlar om verkliga människor. Över hälften av alla kvinnor som aborterat mår psykiskt dåligt. Hela sexualpolitiken är ett enda fiasko. Vi har fler fall av hivsmitta än på över ett årtionde. Hennes slutsats är att ett samhälle som uppmuntrar till promiskuitet skapar inte fria individer utan olyckliga. Samhället blir dessutom kallt och individer blir cyniskt utnyttjade genom att reduceras till utbytbara sexleksaker. Tonåringar har idag genomsnitt fler sexpartners än vad motsvarande grupp under det celebrerade 60-talet hade under ett helt liv. Allt detta enligt Charlotta Levay i Expressen. Bra sagt, modigt och i rätt tidning!