Det kom upp en fråga om läroämbetet med anledning av diskussionen kring Jesu återkomst och eskatologiska spekulationer. Denna fråga öppnar naturligtvis upp en mängd andra frågor som kräver mer än några blogg inlägg. Här kommer inga fullständiga eller färdiga svar på detta men frågan är både viktig och intressant att lyfta.
Kyrkan har alltid, sedan apostlarnas tid hävdat att finns ett läroämbete men genom historien har det sett lite olika ut. Oavsett vilken del av kristenheten man tillhör, så på ett eller annat sätt har det alltid funnits någon form och funktion för detta.
Katolska kyrkan har sitt magisterium. Reformatorerna ville bevara det genom att tala om sig som ”magistrala” reformatorer, alltsÃ¥ med läroauktoritet. PÃ¥följande väckelserörelser och kyrkobildningar har samtliga, pÃ¥ olika sätt, med olika betoning, hÃ¥llit fast vid att det finns rätt lära och rätt liv som skall efterlevas och de som pÃ¥ olika sätt lär ut om detta. Med Guds ord som grund och Anden som övervakare i kyrkans gemenskap har det alltid funnits behov av att bÃ¥de beskydda, förklara och kommunicera uppenbarelsen bÃ¥de pÃ¥ ett troget, sanningsenligt och i tiden begripligt sätt. Det innebär inte, att det inte för vÃ¥r mänskliga svaghets skull kan gÃ¥ snett men missbruk tar inte bort bruk och inget bruk alls skapar kaos. Detta utgÃ¥r frÃ¥n den bibliskt baserade tron pÃ¥ att Anden bÃ¥de korrigerar när det gÃ¥r fel och bevarar sanningen i kyrkan igenom historien.
Själva tanken pÃ¥ att uppenbarelsen är objektiv stöter en del moderna kristna som gett upp hoppet om nÃ¥gon form av objektivitet. Ibland vänder man sig ocksÃ¥ emot själva tanken att det skulle finnas en auktoritet med legitim rätt att förmedla läroinnehÃ¥llet. Det kan ha sin grund i att man inte tror pÃ¥ objektivitet. Det kan bygga pÃ¥ erfarenheter av maktmissbruk eller pÃ¥ att man helt enkelt inte vill ha auktoriteter. De ses som sÃ¥dant som hindrar den individuella självständigheten och det kritiska tänkandet att nÃ¥gon skulle säga till mig ”hur det är”.
Grunden för nÃ¥gon form av läroämbete är att uppenbarelsen kan kommuniceras frÃ¥n generation till generation, frÃ¥n kultur till kultur, och ändÃ¥ bevaras intakt sÃ¥ att dess innehÃ¥ll inte förspills. Det förutsätter att uppenbarelsen är bÃ¥de sann och verksamt fungerande. Med andra ord att kyrkan fÃ¥tt ett sant ord, Guds ord, evangeliet, som har kraft att frälsa och att detta därför skall bÃ¥de bevaras troget och spridas effektivt för människor frälsnings skull. Detta kräver beroende av den helige Ande och en tilltro att Anden kan verka även genom svaga människor och att detta levs ut i de heligas gemenskap, inte i individuell isolering eller ifrÃ¥n ”höga hästar”. Att tala Guds ord är inte en maktposition utan ett betjänande av fÃ¥ren, Matt 24:45.
Det är inte speciellt förvånande att Herren har satt speciella tjänster i sin kropp, Apg 2:42, Apg 20:27,28,32, Ef 2:20,Ef 4:11 f, Hebr 13:7,17, Jak 3:1, m.m. med speciella nådegåvor att vaka över hjorden, att förklara, beskydda och kommunicera denna uppenbarelse, både i församlingen och ut till världen. Detta är ingen motsägelse till att vi alla har rätten och plikten att läsa Skriften, lyssna på Anden och följa vårt samvete. Snarare samverkar detta med varann. Att hårddra det ena och sätta det i motsats gentemot det andra skapar både fattigdom och förvirring. Båda behövs och båda skall vara aktiva och medverkande till att bygga upp Kristi kropp.
I en tid där lätt blir att ”var och en gör som han själv vill” för att citera Domarboken behövs bÃ¥de stabilisering, klarhet, ödmjukhet och betjänande. BÃ¥de att kunna lyssna och att faktiskt ha nÃ¥got att säga. Sedan mÃ¥ste man väl skilja mellan det Guds ord vi alla dagligen läser för uppbyggelse och ledning och dogmatiska sanningar i Skriften. Vi behöver bÃ¥de den dagliga uppbyggelsen, de praktiska förmaningarna, de konkreta tilltalen och den sunda läran. Olika lemmar i Kristi kropp har olika uppgifter i att utöva översyn, säkerställa och förmedla uppenbarelsens dogmatiska innehÃ¥ll och hjälpa troende att bli uppbyggda och inspirerade i sitt vardagsliv. Alla skall inte träda fram som lärare men alla skall leva av Guds ord.
Alla troende behöver heller inte var för sig uppfinna hjulet på nytt och alla behöver inte ständigt leta efter nya uppenbarelser för att vara relevanta. Frågan är om det finns förtroende för att Anden har lett och bevarat tron från generation till generation och att han har verkat i kyrkan, även genom ofullkomliga människor. Detta är inte en lätt process eftersom det i Kristi kropp både finns en Andens närvaro och syndigt behäftade människor. Det finns både överdrifter och felsteg men i allt detta finns det ändå en korrigerande och upprättande väg av Anden i och genom församlingen, Ef 3:20,21 där vi tillsammans med alla de heliga upptäcker bredden, längden, höjden och djupet, Ef 3:18. Överlåtelsen till att Jesus är Herre, trohet till Skriften, respekt för hur Anden lett genom historien i kyrkan, lyhördhet för Andens röst i nuet och genom andra än mig själv och öppenhet för att jag kan ha uppfattat saker fel behöver vi alla ha. Det ligger en välsignelse och ett skydd i att Herren har inrättat läroämbetet i Kristi kropp, Ef 4:11-13.
Väl medveten om att detta korta inlägg inte alls svarar pÃ¥ allt, och ocksÃ¥ skapar följdfrÃ¥gor, men dÃ¥ behöver jag skriva en hel bok…
Det har nu kommit några recensioner av första delen av mina memoarer. Roligt! Det har också kommit ett antal glada tillrop och tacksamma reaktioner som gläder mig mycket.
Av de recensioner som kommit är UNT:s klart intressant. Den kom idag. UNT och LO har en historia ihop. Den historien kommer mer fram i nästa del av memoarerna som jag räknar med kommer senhösten 2012. Relationerna har inte alltid varit de allra bästa. Det har gått rätt mycket upp och ner. Utifrån det perspektivet så får man nog påstå att dagens recension är riktigt bra. Brett uppslaget och en viss glimt i ögat märker jag hos recensenten. Kanske kommer det mest fram i den förvåning han visar över troslivets mer konkreta inslag.
Detta leder mig till att inse att det som förvånar utomstående är inte i första hand att vi kristna tycker ideologiskt annorlunda eller beter oss lite kulturellt avvikande. Det som förvånar är nog mer att vi verkligen tror på Guds konkreta ingripanden i vardagen, både i tal och handling. Detta kan verka kaxigt, exklusivt eller elitistiskt om det inte förklaras. Gud bryr sig verkligen om alla och även om detaljer i ditt liv och detta kan verkligen framkalla förvåning. När man då berättar om sådant så uppstår ett intressant fenomen. Antingen är kristna precis som alla andra, begränsade av precis samma verklighet, eller också har de tillgång till en annan verklighet också. Finns Narnia eller inte? Kan man verkligen gå igenom det där gamla klädskåpet? Lite av den känslan får jag när jag läser mellan raderna i den mycket intressanta recensionen idag.
Sedan finns en annan sak som jag märker hos flera recensenter. De ställer frågor eller kommer med anmärkningar på saker som rimligtvis inte kan tas upp i denna memoardel eftersom det ännu inte har hänt. Det gäller både schismer och teologi, polariseringar och låsningar. Det kan förklaras med ivern att få svar på en del frågor. I denna del är detta inte ännu aktuellt på det sätt det blir i nästa. Då kommer dessa frågor mer ingående att behandlas. I denna del försöker jag i första hand minnas och beskriva hur jag upplevde den kristna tron och min kristna omgivning då, i det nuet, fram till 1983, då vi startade Livets Ord.
Nu har jag så smått börjat på andra delen som nog blir mer omfattande och kräver en del research.
Även Världen Idag och Dagen har recenserat boken.
När den okände amerikanske, självlärde, förkunnaren Harold Camping misslyckades med tidsangivelsen om Jesu återkomst så skapade det mycket hån och löje världen över. Det finns en del att kommentera om detta.
För det första kan man undra varför predikanter ägnar sig åt sådana tidsangivelser. Det finns en tradition där detta är betydelsefullt men den är marginell och de som ägnar sig åt sådant har alltid visat sig ha fel. Att Skriften säger att vi skall se på tidens tecken och vara nyktra och vaka har med våra kärnvärderingar att göra, nämligen att inte leva världsligt, osunt, omoraliskt eller felaktigt ansvarslöst. Det har med vår själ att göra och med att vinna människor för Gud, Mt. 24:14, inte att ägna sig åt spekulativa tidsangivelser. Vi måste bruka Skriften rätt.
Historien är full av perioder som upplevts svåra och hemska, ex. digerdöden, 30-åriga kriget, andra världskriget, m.m. I alla dessa tider har Jesu återkomst och historiens yttersta mening varit en stor tröst och styrka att gå igenom dessa katastrofer. Han kommer verkligen en dag tillbaka, det har med det kristna hoppet att göra. Vi måste leva våra liv i ljuset att han kommer att möta var och en av oss när vårt liv tar slut, när det än är. Vi är kallade att alltid leva inför han närvaro och återkomst, varje dag.
Det andra man kan undra är varför man överhuvudtaget lägger betydelse vid en enstaka predikant, ger honom så mycket uppmärksamhet och för så mycket väsen kring det hela. Vi lever i och för sig i en tid då var och en som har något att säga, vad det än är, lätt får publicitet åt sina fantasier. Det är en demokratisk rättighet. Det betyder dock inte att man behöver lyssna på allt som varje människa, eller predikant, har en åsikt om. I en tid då var och en är sin egen teolog, och de kommer och de försvinner, och var och en gärna vill ha en egen teologisk idé att sälja är det klart att det lätt blir både förvirring och ytlighet. Det är nog dags att se att Herren har satt ett läroämbete i kyrkan och att inse att det finns en skatt av uppenbarelse som faktiskt av Andens hjälp kan förvaltas från generation till generation.Var och en är varken sin egen lyckas smed eller sin egen teolog. Vi behöver varandra och måste bejaka de olika gåvor som finns givna till oss.
Man kan också undra varför en del kristna var så angelägna att håna denna gamle predikant. Var det för att visa för världen hur vis man själv är genom att distansera sig? Var det för att man drogs med i det allmänna hånet som har med Jesu verkliga återkomst att göra. Detta hån, säger aposteln Petrus, kommer att öka i den yttersta tiden då man verkligen kommer att förlöjliga allt eskatologiskt tal, 2 Petr. 3:3-5. Att denna gamle predikant hade rejält fel är nog mer ett utslag av en osunt ensidig ecklesiologi, som gör att man sitter själv och klurar i en sin ensamhet, istället för att upptäcka och acceptera både apostlarnas undervisning och de heligas gemenskap och därmed höjden, bredden, längden och djupet av både uppenbarelsen, gemenskapen och kärleken i Kristi kropp, Ef. 3:18,19.
Det är verkligen en god eftersmak efter Jesusmanifestationen. Personligen tycker jag det var den bästa som vi haft. Detta var ju den fjärde och jag måste verkligen ge en eloge till alla som arbetat så intensivt för att göra den till vad den är. Så bra jobbat! Inte minst av ordförande Lennart Möller.
Det var lite mindre folk än förra året men det blev ändå en massiv uppslutning i Kungsträdgården. Jag upplevde alltsammans så andligt sammansvetsat i år. Det var ingenting som spretade eller for iväg utan allt gick in i ett högre syfte, att inte enbart demonstrera gentemot enstaka företeelser, hur lovvärt det än skulle vara, eller promota egna agendor utan just tillsammans med andra troende på bred front manifestera Jesus. Föredömligt!
Det började bra i Filadelfia i Stockholm med bönemöte mellan kl 9:00 till 11:00. Den som har varit med om åtskilliga stora bönemöten vet att det lätt blir att predikanter och representanter för olika intressen tar chansen att predika sitt favoritbudskap eller pusha sin agenda så att det blir mer prat än bön. Så var det inte i Filadelfia denna morgon utan en jämn böneström i två timmar med lovsång och korta inpass. Inte minst Bengt Johanssons ledning av lovsången borgade för detta. Det kändes moget, starkt och enat.
Så var det verkligen också i Kungsträdgården där vi, för en gångs skull, slutade innan schemalagd tid. Människor stod kvar och hade inte fått nog. Det är en bra känsla! Personligen upplevde jag det som en stor nåd att, tillsammans med representanter för stora delar av Kristi kropp få gå ner på knä på scenen och be för Kristi kropps upprättelse och vårt lands frälsning. Det är en oförglömlig syn som fastnar på näthinnan att se ett hav av människor i Kungsträdgården böja knä och be för Sverige. I sanning unikt, oförglömligt och välsignat! Det känns att något viktigt och välsignat har mognat fram under dessa fyra år!
På lördag är det dags igen för Jesusmanifestationen. Hoppas du kan komma. Du behövs där! Det är en unik händelse i Sverige och faktiskt också om man jämför med andra delar av världen. Att så många, ca 20 000 kristna samlas, inte för en kampanj, en demonstation eller för att lyssna på en talare utan kommer samman för att tillsammans manifestera kärlek till Jesus på detta sätt är unikt.
Jesusmanifestationen har vuxit från år till år. Den är ännu ung och har mycket kvar att ge. Risken är att man tänker att om man har varit med en gång så räcker det. Tänk inte så! Speciellt i en tid då den kristna tron riskerar att marginaliseras och trängas bort från det offentliga rummet är det viktigt att ta plats igen.
Det är något alldeles speciellt att tillsammans med så många tusen andra böja knä och be för Sverige. Frågan är om det någonsin har hänt förut i Sveriges historia på detta sätt. Vi lever i speciella tider och då behövs det också speciella redskap och manifestationer för att fortsätta påminna Sverige om Jesus, påminna kristna om behovet av att sträcka sig både upp till himmelens Gud och ut till människor i världen och påminna Gud om de löften han har gett, att besöka vårt land.
Kom och be tillsammans med troende från många olika kyrkor och samfund. Du kommer att bli överraskad av hur många härliga syskon du har i så många olika sammanhang och det kommer att stärka enheten mellan oss och e oss frimodighet inför framtiden. Vi är många, fler än vad en del anar, så låt oss mobilisera.
Ikväll gör vi en ny inspelning av KMUE, ”Kväll med Ulf Ekman.” Under sommaren blir det uppehÃ¥ll sÃ¥ nu har vi tvÃ¥ program kvar. Dagens inspelning blir spännande. Vi skall diskutera Kalla Faktas behandling av Frälsningsarmén. Kommendör Marie Willermark och Stefan Swärd medverkar och samtalar om detta.
Vi kommer också att ha ett samtal med ett antal unga teologer om teologins plats och betydelse inom framförallt församlingsplanteringsinitiativen som pågår runt om i Sverige. Med oss är David Nyström, Joel Halldorf och Henrik Engholm. Dessa två samtal kommer sedan att sändas i två olika program under maj. Det om Frälsningsarmén kommer imorgon. Det är viktiga samtal och jag hoppas du tittar på båda programmen.
Vårseminariet blev lyckat. Det var verkligen välsignat att undervisa om seger, helgelse och lidande. Efteråt har jag fått ovanligt mycket positiva kommentarer.
Kalla fakta körde sina grejer, hemliga kameror och allt, om Frälsningsarmén i söndags och sedan har veckan varit full av kommentarer i media. Stefan Swärd skriver som alltid bra, Stefan Gustavsson likaså. Själv har jag varit fullt upptagen med ledare för våra center och annat och inte hunnit kommentera. Dock kommer en ledare i Världen Idag imorgon om detta.
I en lektion, på lördagen, i seminariet tog jag upp den ökade sekulariseringen och dess effekter i Sverige. Kalla faktas sätt att rapportera är väl ett utslag av detta. Det är ju inte någon hemlighet att kristna läser och tror på Bibeln. Det är inte heller någon hemlighet att NT talar om utlevd homosexualitet som synd. Det har kyrkan alltid trott. Homosexuella biskopar och präster som öppet lever i sådana förhållanden sanktionerade av sitt samfund är ett nytt fenomen och ett klart avvikelse från klassisk tro. Där är nog alla överens om att deras sätt att läsa texterna avviker från hur kyrkan läst detta i snart 2000 år.
Att följa en klassisk biblisk linje i denna fråga är inte vare sig homofobi eller hat. (Däremot kan det generera hat. Det har visat sig på bloggar och Twitter denna vecka.) Det handlar djupast om att vara trogen den bibliska uppenbarelsen och Jesus Kristus själv. Det handlar också om en förståelse vad som djupast kan hjälpa, förlösa och befria oss människor. Att ha en annan åsikt än den gängse sexualliberala, hur lite den än verkar tolereras, kan mycket väl föras fram med kärlek, empati och tolerans av oliktänkande människor. Att man inte håller med innebär knappast att man är full av fobier. Det handlar om att man inte håller med . Sakliga argument behöver lyftas fram i en alltmer känslomässigt infekterad och gällt högröstad debatt som lätt förfaller till hot och hat och demonisering av meningsmotståndarna.
Inte heller kan man insistera på att vare sig samhället eller enskilda teologer har rätt att förvanska kyrkans tro eller tvinga kristna att dansa med i alla sekulariseringens virvelvindar.
Så där, nu börjar förberedelserna vara färdiga. Tack och lov blev det några extra dagar som i jag början av året hade svårt att se att det skulle gå att få till i kalendern.
Det har varit intressant att följa flera trådar (det gör jag visst ofta:)). Det blir ju oftast så att det man förbereder hinner man inte fullt ut att gå igenom men detta överarbete kommer väl till pass också vid andra tillfällen. Nu har jag studerat både om Jesu seger, om kyrkan som instrument för att forma oss, om det positiva lidandet och om målet att formas mer till Kristi avbild.
Sedan får vi ser exakt vilket som tar överhanden under dessa dagar. Det beror ju också på vilka behov som finns hos de som kommer. Det blir alltid lika spännande att se vilken väg det hela tar.
Nu har jag hållit på med dessa seminarier i över 25 år men det känns ända alltid lika roligt, viktigt, pirrigt och oberäkneligt. Det går inte att ha sin trygghet enbart i förberedda anteckningar, även om jag i år har många sådana. Tryggheten får man ha i Herren och de skall bli spännande att se vad han kan göra av det hela. Välkommen!
För många är det en stor lättnad att Bin Laden nu är död. Som ledare för Al Qaida, ansvarig för många tusentals människors död och symbolen mer än någon annan för terrorism, hat och religiös fanatism är hans död slutpunkten för det som hände 11 september 2001.
Det är nog ingen som tror att terrorism tar slut i och med detta.Samtidigt visar det att de som ägnar sig åt det aldrig kan vara säkra. Rättvisan kommer på olika sätt alltid ifatt.
Stora glädjescener har fullt förståeligt utspelats, inte minst i USA, men spårar också lätt ur. Samtidigt är det viktigt, som flera har påpekat att det alltid känns fel att glädjas över någons död, hur monstruösa de än är och hur många tragedier de än skapat. Att sedan Hamas sörjer har ju andra, politiska orsaker och säger väl en del om dem.
Människan är en evighetsvarelse och det innebär ett stort ansvar i detta livet och nästa.Varje människas liv är värdefullt hur förfelat det än kan bli. Vi döms också en gång för våra handlingar och det finns ett evigt straff. Därför önskar ingen kristen att någon annan, fiende eller inte, skyldig eller inte, skall gå evigt förlorad. Skadeglädje, glädje över någon annan olycka eller hämndlystnad är reaktioner vi alla måste ta kontroll över, hur berättigade de än kan verka vara.
Sedan får man lämna slutdomen över en människas liv till Gud, även för massmördare och andra illgärningsmän. Den insikten kommer av att vi vet att ingen av oss är djupast sätt oskyldig. Vi bär alla på synder av olika slag och utan den förlåtelse Jesus ger är vi alla skyldiga till överträdelser. Inser vi inte det blir vi lätt egenrättfärdiga.
Eller som den man sa som sÃ¥g en brottsling föras till galgen:”Där, förutom Guds nÃ¥d, gÃ¥r även jag.” Det är ett tillnyktrande som inte förmildrar vad Bin Laden och andra har utfört när det gäller grova illdÃ¥d men stämmer till eftertanke över hur man själv förvaltar sitt liv.
Som jag skrev härom dagen så kommer första delen av mina memoarer ut nu på torsdag den 5 maj. Här kan du se en trailer om boken.
Vill du beställa boken kan du göra det här.
