Några veckor innan vårseminariet börjar det slå till i mig. Jag får lust att helt dra mig undan för att be och förbereda mig för denna viktiga vecka som jag haft varje år nu under så många år, ända sedan mitten på 80-talet. Det känns som ett stort privilegium att kunna ta ett ämne och sedan undervisa det under några intensiva dagar för så många människor.

I år kommer jag att tala om Den Helige Andes gåvor, nådegåvorna. Det finns ett så stort behov, inte bara av undervisning om detta utan att komma allt djupare in i det Andens liv och tilltal som gör att nådegåvorna flödar mer fritt i våra liv. Nådegåvorna och det sanna övernaturliga livet är en viktig förutsättning för att evangeliets kraft skall bli synligt idag. Det är Anden som manifesterar Jesu liv idag, både hans personlighet,karaktär och förmågor.

Pingstväckelsen och den karismatiska väckelsen har inneburit en revolution i kristenheten och en förlossning av sällan skådat slag under 1900-talet och detta är någonting som bara kommer att fortsätta, växa och fördjupas i hela Kristi kropp.Denna väckelse är inte begränsad till ett antal rörelser utan är en välsignelse för varje enskild troende i alla kyrkor. Jag är övertygad om att var och en av oss kan få vår egen personliga Pingst och hjälpas ut i ett liv som är fyllt av det övernaturliga där Andens gåvor på en naturligt sätt manifesteras i våra liv till hjälp för människor runtomkring oss.

Jag ser verkligen fram emot att undervisa om detta, både från Bibeln och från mina och andras personliga erfarenheter. Jag tror att Den Helige Ande kommer att vidröra många människor under detta seminarium, till vederkvickelse och förnyelse, och att många kommer att komma ännu mer ut i det Andens liv och den Andens kraft som jag tror varje kristen längtar efter.

Inte minst kommer det många förkunnare från många olika länder. Jag står i tro för att många av dessa, som ofta har tunga bördor och kan känna modlöshet får möta Herren på ett nytt och vederkvickande sätt.

Under en längre tid har media rasat över sexskandalerna inom Katolska kyrkan och det har skrivits otroligt mycket om detta. Drevet har gått i media över hela världen och det är ingen tvekan om att det finns en mycket gäll och skadeglad ton, ibland uppblandat med rent hat. En stor förtroendekris har uppstått och Katolska kyrkan har blivit hatobjekt nummer ett i den sekulariserade världen.

Det är ingen tvekan om att det som har inträffat mot enskilda människor är utomordentligt allvarligt. En katolsk teolog pekade på tre problemområden: De olika övergreppens allvarliga natur, hur biskoparna brustit i att hantera problemen och bristande rutiner när präster rekryterats. Han menade att allvarliga brister fanns inom alla dessa tre områden.

Samtidigt har väldigt mycket annat kommit med i debatten. Det är knappast någon saklig ton i detta. Hur allvarligt detta än är, så är många av fallen som dras fram, inte minst i USA, mycket gamla och en del är helt utredda och dryg ekonomisk kompensation har getts för länge sedan. Statistiskt sett förekommer det troligtvis totalt sett mindre övergrepp i katolska kyrkan än i andra samfund, vilket inte är något försvar för något som det skall vara nolltolerans för, men det ger ett större och bättre perspektiv.

I debatten lyser det också fram hur sexualiserad västvärlden har blivit. Dels reagerar man emot övergreppen men samtidigt skriker man när katolska kyrkan velat inskränka behörigheten för aktivt homosexuella att bli präster eftersom majoriteten av övergreppen har just varit av homosexuell art.

En annan sak som attackeras är celibatet som ju är obegripligt för en västerländskt sekulariserad hedonist. Även kristna glömmer att celibatet faktiskt är bibliskt, även om det inte är påbjudet Herrens tjänare i NT men absolut förekommer, med Jesus och Paulus som förebilder.

Internationell media talar om hur påven bör dras inför domstol vilket de som är initierade kallar för kyrkorättsligt nonsens. Vad som inte kommer fram är att han som kardinal har gjort mycket under en längre tid för att komma till rätta med dessa problem som han helt klart sörjer djupt över. I Sverige diskuterar media huruvida biskop Arborelius borde avgå. Jag hoppas verkligen inte att han gör det. Det måste vara en mycket svår uppgift att med den tystnadsplikt man har, och även tystnadsrätt, att väga detta på ett sätt så att det blir rättvist gentemot alla inblandade.Biskop Arborelius är en ovanligt ödmjuk person och jag tror verkligen han tjänar sin kyrka och kristenheten i Sverige bäst genom att sitta kvar som biskop.

I allt detta, hur hemskt och tragiskt det än är för de inblandade kan det ändå genom Guds nåd komma något gott ur detta elände. Vi får alla rannsaka oss själva, både förövare, offer, de som vill kasta stenar och alla andra. Vad är det för mekanismer i oss som gör att illvilja, skadeglädje, vrede, hat, skvaller och förtal och inte minst hämndlystnad släpps loss gentemot varandra? Och, som sagt, den som är utan synd, han kan kasta första stenen. Till sist; vad viktigt det är att be för offren att de får helande och upprättelse, vilket Herren verkligen vill ge dem! Hans helande kraft gäller än.

I centrum av kyrkans väsen finns inkarnationen och försoningen. Detta, som den kristna tron är ensam om, d.v.s. att Gud blev fullt ut människa, som tillika både dog och uppstod, är något enastående unikt. Den judiska tron hade svårt att ta detta till sig eftersom det verkade hota den monoteistiska tron. Grekerna tyckte att idén att Gud kunde bli människa var dåraktig. Det var alltså något revolutionerande nytt när apostlarna förkunnade att Ordet, som var Gud, antog människogestalt, inkarnerades. Gud kom inte hit som en flyktig besökare i tillfälligt lånade fjädrar utan i vårt kött och förenades med vår mänskliga natur. I Marias mage upptog han sin mänsklighet från henne under de nio månader han formades där.  Denna mänskliga kropp skulle han sedan aldrig skiljas ifrån. Han uppstod kroppsligen ifrån de döda, inte bara som en andlig idé. Han tog med sig denna förhärligade kropp till himlen. Det är ett av den kristna trons stora och välsignade mysterier att Sonen bär denna kropp för evigt i himlen. Att Gud och människa har ingått en evig förening i Kristus och att han på detta sätt välsignat mänskligheten med tillgång till gudomlig natur.

I den tidiga kyrkan fick man ständigt kämpa för att beskydda och bevara dessa grundsanningar. När Gud ville uppenbara sig för oss människor valde han alltså fysisk materia för denna uppenbarelse. Han valde att bli en människa av kött och blod, av stoft. Jesus avlades av den Helige Ande och föddes av jungfru Maria. Detta geniala kärleksdrag från Faderns sida, när han sände Sonen för att frälsa oss, har stört oss syndiga människor i alla tider. I tid efter tid har människor velat förvrida och omintetgöra detta faktum men det har aldrig lyckats. Inkarnationens sanning har alltid segrat. Uppskattningen av Maria i den tidiga kyrkan låg ju också just i detta, att till fullo förstå och försvara Jesu verkliga mänskliga natur som han upptog av henne. Han som frälste oss människor var alltså människa fullt ut.

Under antiken var föraktet för materien och skapelsen stor. De första villolärorna som ville förändra den kristna tron var gnostiska, där man förnekade både det historiska judiska uppenbarelsearvet i GT och tanken att materien var god, inte ond.  Men Gud har skapat den materiella världen och välsignat den och sagt att den är god.  Gud är inte sin skapelse, panteism, men har skapat den och i Kristus förenar han sig med den, helgar och upprättar den. Gud är inte bara filosofiska funderingar eller metafysiska upplevelser. Han griper handfast in i den fysiska verkligheten och både delar vår existens och hjälper oss i våra konkreta liv, här och nu, i tid och rum.

Just därför att Gud handlar i och genom sin skapelse så kan han också använda sig av denna skapelse för vår frälsnings skull. Gud sände en människa av kött och blod, inte bara en metafysisk idé, för vår frälsnings skull. Han använder han sig sig också av materia som vatten, vin och bröd, olja, bönedukar,m.m. för att förmedla sin smörjelse och nåd. Han har förmågan, både att ge oss pedagogiska symboler och att förmedla sig själv genom dem. Det gör han därför att han inte avvisar sin skapelse som ond utan kommer till oss genom den. Han använder också skapelsen för att måla bilder och ge oss symboler för hur han är ex. vatten, vind, berg, regn, strömmar, olja, duva, etc, etc.

Ofta bär vi med oss ett omedvetet förakt för det fysiska. Vi tror att det är fel att på ett yttre fysiskt sätt manifestera vår tro. Vi vill gärna förandliga.Vi vänder oss då emot alla yttre former, emot användande av drama, processioner, bilder, banderoller, kors, m.m. Ofta sker detta av fruktan för magi eller för stela och förkvävande former.  Vi glömmer att tron inte bara är ett intellektuellt försanthållande eller bara bygger på en inre, osynlig känsla. Tron behöver kroppsliga och materiella uttryck.Både i form av kärleksfulla handlingar och i symboliska handlingar som gestaltar tron. Detta har den karismatiska väckelsen över hela världen återupptäckt.

Vi är nämligen hela människor i en fysisk värld som genom inkarnationen blivit välsignad för att återlösas och användas i att bygga upp Guds rike. Att Guds rike är invärtes i oss betyder inte att detta rike inte skall manifesteras på ett yttre synligt och materiellt sätt. Hjärtats tro står inte i motsats till yttre manifestationer.  I kyrkans väsen ingår också att synliggöra det som är osynligt och då har Herren också ställt olika medel som dop, nattvard, de sjukas smörjelse,m.m, till vårt förfogande.De är heliga handlingar som genom yttre medel förmedlar en inre nåd. Dessa behöver vi inte vara rädda för. Det är inte dessa handlingar det är fel på. Det är vår otro, rädsla och oförmåga att ta emot Guds nåd genom dem vi måste ta itu med. De är starka hjälpmedel för tron och jag är övertygad om att de som rätt förstår dem kan leva ett rikare och djupare liv med Gud.

Med jämna mellanrum kommer man över en bok som innehÃ¥ller det man behöver läsa just nu. Häromdagen landade en sÃ¥dan hos mig. Den heter “Sök friden och bevara den- en bok om hjärtats frid” av Jaques Philippe pÃ¥ förlaget Catholica. Kortfattat, 110 sidor, men pregnant handlar den om om hur viktigt det är att bevara vÃ¥r inre frid och att lÃ¥ta allt i det kristna livet utgÃ¥ därifrÃ¥n.

Det är så lätt att bli missmodig över negativa omständigheter. Det är lätt att vi misströstar över att förändringar uteblir, att vi fylls av självömkan över det besvärliga i just vår lott, att vi vill fly från jobbiga omständigheter och inte ser hur Gud faktiskt verkar i och genom allt vi går igenom just här och nu. Vi kan fyllas av en felaktig längtan efter att allt borde vara annorlunda istället för att överlåta oss till vad Gud gör i oss nu, idag, i våra begränsade och ofta mycket bristfälliga omständigheter.

Man skulle kunna säga att detta är en en liten handbok i hur man lever i daglig överlåtelse och försakelse så att just det som händer nu blir det viktiga. Vi kan verkligen lätt leva i felaktig förnekelse, i flykt från nuet, i falska önskedrömmar och illusioner som saknar verklighetsförankring. Men den sanna verkligheten är Kristus och honom har vi alltid hos oss. Om tron på honom inte rotas i kärlek till honom och en intim relation med honom blir tron mekanisk och saknar den tillit som gör att man våga lita på honom i allt, även i ofullkomliga omständigheter.

Det kristna livet är och förblir en andlig kamp men man måste veta hur denna kamp skall utkämpas. Annars strider vi på fel stridsfält om fel saker och tappar bort vår frid. Risken är också att vi försöker vara perfekta och så tappar vi fullständigt modet när vi upptäcker att vi inte är det.  Vi blir så besvikna på oss själva när vi faller att vi inte reser oss igen utan kastar yxan i sjön, deprimerade över våra nederlag. Det finns verklig seger i Kristus men när vi missar och faller behöver vi inte bli fullständigt tröstlösa utan även i nederlaget överlåta oss till Jesus och förtrösta på hans förmåga att hjälpa oss och slutföra verket på sitt sätt i våra liv.

Vi måste vara uppmärksamma på inte bara vart vi vill nå i det andliga livet, att bli mer lika Jesus, men också hur vi skall nå dit. Irritation över andras och egna bristfälligheter och brist på tålamod med att framstegen verkar utebli hindrar den egna andliga utvecklingen.

Författaren går noggrant igenom vad det är som får oss att tappa friden och hur vi skall reagera på detta och det finns en mängd citat från andliga förebilder genom tiderna. Boken är verkligen full av guldkorn och jag rekommenderar den gärna.

Så där, efter ett antal dagars försening och tre dagars intensivt körande så nådde jag Uppsala idag eftermiddag. Mycket skönt. Resan var inte så påfrestande men tog ju tid. Att blåsa fram mellan 140 och 180 km/tim, timme efter timme, på Autobahn i Tyskland är ju också en upplevelse. Inte minst lite tröttande efter några dagars intensivt stirrande på alla bilar som susar fram runt omkring en i en strid ström.

Det är så vackert i Europa nu med blommor och grönskande träd. Här i Sverige möttes man av kylan och i Uppsala snö. Vilken skillnad. Inte undra på att svensken sitter mycket inne.

Den karismatiska ledarkonferensen i Rom fick flyttas fram men det gjorde att jag kan predika hemma på söndag, vilket jag missade förra söndagen. Då får vi också besök att Stefan Gustavsson som kommer att informera om Svenska Evangeliska alliansen. SEA växer och är en viktig organisation för att ena och stärka den bibeltroende rösten i landet. Det behövs sannerligen i dessa tider.

Skönt att vara tillbaka i Sverige. Det händer ju saker här hela tiden och det finns en del att kommentera. Jag skall försöka göra detta nästa vecka. Nu skall jag istället försöka lägga mig någorlunda tidigt så jag har krafter att förbereda helgen. Jag ser verkligen fram emot att predika på Livets ord på söndag och även berätta något, speciellt från E 21.

Det har tagit lite tid för mig att höra av mig. Är just nu i Spanien efter USA och hade en karismatisk konferens inplanerad i Rom, men de flesta internationella deltagare verkar var strandade på olika platser i världen.  Intressant hur ett askmoln slår ut hela Europas flyg. Ett antal av Livets Ords predikanter sitter fast på olika platser i världen. Samtidigt tvingar det oss att resa lugnare. Det tog faktiskt längre tid för Paulus och några månader hit eller dit verkade inte spela någon som helst roll för honom. Jag tog inte med mig datorn så den kommunikationen går också långsammare, vilket inte behöver vara så farligt. Vi lever lätt i de blixtsnabba reaktionernas tid och nyheter verkar bli överspelade efter ett dygn eller två.

Nåväl, bil hem är inte fy skam. Jag tänker just nu på Jonis på vår marknadsavdelning som just nu går från norra Italien till Santiago de Compostela i Spanien. Inte dåligt! Han kanske  kommer fram före oss alla.

Med jämna mellanrum kommer frågor om att jag skall gå in mer i en dialog på bloggen och svara på enskilda frågor. Det vore trevligt. Vad jag gör ibland är att inkorporera frågor i mina inlägg. Att direkt gå in och besvara, som en del gör, har jag tyvärr i nuvarande läge inte tid eller ork med. Att det skulle betyda att jag låser in mig tror jag knappt. Tvärtom, bloggen har satt fart på många diskussioner och långt utanför bloggosfären.

Mitt nuvarande schema är mer än fullt. Kanske för tre heltider just nu.  Jag hoppas kunna ändra detta något längre fram men knappast inom överskådlig tid. Så med risk att uppfattas något oåtkomlig så får det nog ändå förbli så här ett tag till. Denna fråga har jag svarat på några gånger under bloggens historia men alla kan ju inte veta allt om detta.

Det är klart att detta beslut kan framkalla en och annan kommentar men de faller i så fall på nådeskontot. Uppriktigt sagt begriper jag inte hur en del har tid att skriva näst intill hela romaner på sin blogg. Men, vi har väl alla det lite olika, både med tidsbegrepp och schemabundna liv. Vi får göra så gott vi kan.

Just nu har jag hunnit vara med om E 21:s avslutning, predika 2 morgonmöten på Victory Christian Center, kasta mig på flyget  och precis landa hemma i Sverige igen. Det var en intensiv och mycket rolig konferens med tillfälle att träffa en mängd olika gamla och nya bekanta samt få tillfälle att höra vad Herren gör just nu över hela världen. Ovärderligt!

Lördagskvällen, som var avslutningsmötet, var mycket lyckat och väldigt starkt. En representant föra varje kontinent predikade och efteråt blev det inbjudan för alla som ville komma fram för förbön och att bli smorda med olja. Jag fick komma först ut och representera Europa och talade om den Helige Ande och mission.

Eftersom Mabee Center var i det hela nästan fullsatt och de allra flesta kom fram så blev det en enorm bönestund.  Det var nog ett unikt tillfälle där så många olika strömmar var representerade. Inte minst uppmärksammades generationsklyftor och betydelsen av att komma samman över generationsgränserna. Det var verkligen en mycket lyckad avslutning på en viktig konferens som säkert kommer att få sin fortsättning på olika platser i världen.

Det är alltid lika friskt med möjligheten att få ett internationellt perspektiv. Det man inser, som alltid, är hur isolerade vi faktiskt är i Sverige och hur begränsade vi faktiskt är i vårt sätt att tänka och hämta intryck. Det är ingen tvekan om att det lilla Sverige faktiskt behöver många impulser ifrån den världsvida kyrkan, ifrån hela Kristi kropp. Vi klarar oss inte själva och det har ju faktiskt inte heller Herren menat att vi skall. Vi behöver verkligen varandra internationellt om vi skall kunna stå starka och fullfölja våra uppdrag.

I morse hörde jag den bästa predikan jag hört på länge. Det var Dr. Mark Rutland, den  nya rektorn för ORU. Jag hade kanske väntat mig något lite torrare. Rutland är en duktig administratör men faktiskt också en helt fantastisk predikant.

Det var länge sedan jag hörde en så Kristuscentrerad, teologisk grundad och genomtänkt förkunnelse. Han talade bland annat om Jesus som fullt ut Gud och fullt ut människa. Det teologiska djupet lyste igenom men kommunicerades på ett sådant sätt att det blev lättbegripligt och konkret. Det är inte ofta jag hört en sådan glasklar kommunikation, utan billiga tricks eller allmänna ytligheter.

Det var verkligen en härlig kombination av teologiskt djup, klar kommunikation och påtaglig Gudsnärvaro. Så bra! ORU har fått en mycket duktig ny rektor! Det märks att studenterna älskar honom.

Ikväll skall jag lyssna på Ron Luce från Teen Mania som har haft en stor påverkan på den nya generationen kristna i USA genom sin radikalitet. Han kommer förresten också till Europakonferensen i sommar.

För övrigt är det roligt att träffa en del skandinaviska förkunnare här. Stephan Christiansson från Jesus Church i Oslo är här. Likaså Pelle Hörnmark och Jack-Tommy Ardenfors. Det var riktigt kul att sitta och samtala med Jack-Tommy i pausen om mötena, hur murar har brutits ner, hur viktig enheten här är och hur starkt Rutlands förkunnelse var.

Igår gick vi runt med våra Centerledare på ORU. Idag gick vi runt på Rhema och på båda ställen fick jag tillfälle att berätta för dem om vad dessa platser betytt för oss och hur det var att bo här på tidigt 80-tal, när vi fick tro Gud för allt, mat, bensin, möbler etc. Det var en betydelsefull pionjärtid som det viktigt att inte glömma bort utan tacka Gud för.

Igår kväll startade E 21. Det blev en verklig stark start. Mabee Center på ORU som håller ca 10 000 var mycket välfyllt redan första kvällen. Mycket lovsång, bland annat Ihops lovsångsteam. Flera olika predikanter och bön på ett antal olika språk, hebreiska, grekiska arabiska, latin, m.m.

Kvällens tema var renhet och helgelse med en speciell utmaning till den unga generationen att leva helt för Herren, men egentligen till oss alla. Tim Ross, ungdomspastor i Potters Church i Dallas gjorde ett verkligt starkt och äkta intryck. Han höll en oerhört bra predikan där han delade hur märkligt han tyckte det var att Herren ville att just han skulle tala om renhet.

Han hade blivit sexuellt utnyttjad som 8 åring och sedan i tonåren blivit fullständigt intagen av pornografi. Herren frälste och befriade honom och på ett väldig autentiskt sätt berättade han om sin väg och utmanade på ett väldigt kärleksfullt och ödmjukt sätt alla att söka Herren för frihet på detta så inflammerade område. Den var en så stark gudsnärvaro när han delade och så många kom fram för förbön.

Det är en väldig härlig ton av ödmjukhet, enhet och sökande efter Herren i konferensen. Roligt också med så många delegater från hela världen.