Under resten av Stilla veckan kommer du inte att  höra så mycket från mig. Birgitta och jag åker till Israel. Vi kommer att ta några dagar i lite mer stillhet och fira Påsken på ort och ställe. Ungefär vart annat år gör vi detta och vartannat år vill vi fira Påsk så intensivt det går hemma på Livets Ord i Uppsala.

Det är  ändå något så speciellt att följa Jesus i det land där han föddes, levde, dog och uppstod. Det finns nog ingenting som går upp emot detta. Inte minst ger det också inspiration till att ännu mer tränga in i hela Passionsberättelsens alla olika delar.Det är också så nyttigt för att få mer inspiration till årets övriga rätt intensiva predikoverksamhet.

Som alldeles ung kristen, hösten 1970, var jag med i Navigatörernas bibelstudier. Ett av kapiteln handlade om Jesu försoningsdöd. Jag minns den enorma längtan jag fick att tränga in på allvar i Jes. 53 och försoningens hemlighet och att följa Jesus i hans fotspår till Golgata för att djupare förstå vad som egentligen hände denna dag då Jesus dog. Detta har följt mig sedan dess och blir mer och mer en trängande nödvändighet och något så fascinerande att komma in i.

Det finns flera bra böcker att läsa om detta. Dels finns Anders Sjöbergs bok ”I korsets tecken”, Artos, som är utmärkt som studiebok. Dels finns en äldre och mycket fascinerande bok av Jim Bishop som heter ”Den dag dÃ¥ Kristus dog”,Libris. Den gÃ¥r igenom varje timma av LÃ¥ngfredagen, Man kanske kan fÃ¥ tag pÃ¥ den i nÃ¥got antikvariat. En annan bok är ”The weekend that changed the world” av Peter Walker. Jag har ocksÃ¥ gjort en DVD om de olika stationerna pÃ¥ Via Dolorosa.

Till sist: Jag tror inte att man skall bortse från de yttre konkreta händelserna och bara se den på inre andliga betydelsen som några verkar mena. Utan de yttre händelserna får vi aldrig tag på de andliga sanningarna. Det är just detta som gnostikerna ständigt opponerade sig emot. De kunde inte förstå att de kristna hade en fysisk inkarnationssyn, d.v.s. grundade sin tro på historiska händelser och fysiska skeenden och insisterade på att detta var viktigt. De menade att de kristna var primitiva och för fysiska. Men Jesus blev verkligen kött och blod och vandrade ibland oss.

Inte heller tror jag att, därför att evangelierna inte ger en teologisk förklaring, vilket Paulus gör, av Jesu offerdöd, så var det ingen offerdöd. Det var verkligen en ställföreträdande försoningsdöd. Matteus berör detta något i Mt. 8:17 när han kommenterar Jesus helande av de sjuka, och citerar just Jes. 53.  Det stora kapitlet i Jesaja profeterar om Jesu ställföreträdande och försonande död. Jesus uttryckte inte bara Guds kärlek på korset, det gjorde han förvisso, utan han utförde också ett fullständigt unikt verk på korset. Han tog ställföreträdande våra synder och gav oss sin rättfärdighet! Han gjorde vad vi inte kunde och gav det till oss som en gåva, fritt och för intet. Det är värt att noggrant följa Honom i hans lidandes fotspår, 1 Petr.2:21, för att tillfullo kunna uppskatta uppståndelsekraften och det nya livet i Anden.

Det som har hänt i Moskvas tunnelbana är fruktansvärt och en ond cirkel av våld som föder våld och hat som eskalerar. Mitt i denna tragedi har jag fått ett vittnesbörd från Moskva. En ung man i vår församling i Moskva åkte i samma tunnelbanevagn som en av självmordsbombarna utan att veta om det. Han skulle resa längre men vid en viss station kände han helt plötsligt att han genast borde gå av nu direkt trots att han inte skulle av på den stationen alls.

Han gick av tunnelbanevagnen och i den sekunden small den i luften. Han hade stått bra någon meter från terroristen. Många dog men han fick bara ett litet skrapsår och undkom med livet i behåll. Han upplevde ett verkligt Guds beskydd i denna förfärliga situation.

Kina köper Volvo och regeringen jublar. Statsbesöket är sÃ¥ viktigt att inget fÃ¥r störa. Den kristna bÃ¥ten Elida mÃ¥ste därför flyttas sÃ¥ att deras budskap ”Sailing for Jesus” inte stör den kinesiska delegation som skall besöka fartyget ”Göteborg” som ligger strax intill. Självklart vägrar Elida som ju är i hemmahamn och har all rätt att ligga där, varpÃ¥ piketbussar kommenderas ut för att dölja deras budskap. En i besättningen tog kontakt med mig och berättade hela den larviga historien.

Har man hört på maken? Har regeringen blivit dummare än tåget? Har pengar blivit så viktigt att man är beredd att göra vad som helst för att fjäska för en förtryckarregim som Kina som dessutom har  tusentals kristna i sina fängelser. Ingenting får störa den kinesiska delegationen var budskapet. Så förnedrande och så billigt. Som om kineserna egentligen skulle bry sig. De bryr sig inte hemma så varför här? Pinsamt av regeringen som verkar kunna gå hur långt som helst i ryggradslöshet. Det var riktigt läskigt att se på nyheterna hur det formligen rann saliv ur munnen på alla som vädrade pengar i kontakten med Kina. Undrar vad som säljs ut härnäst? Alltså, inte bara Volvo, det var ju redan sålt utomlands, utan samvete och heder.

(Dagen skriver om detta här.)

Samtidigt som det var Palmsöndag hade jag möjlighet att presentera hela vårt missionsarbete för vår församling. När man gör det så upptäcker man vilken bredd det har, hur differentierat det har blivit och hur långt ut det nått. Det finns verkligen en fördel med ett långsiktigt arbete. Steg för steg har det utvecklats och vuxit sig mycket starkt.

Vi är nu inne i ett andra generations tänkande vilket betyder att de center vi har rest upp och stöttat utvecklar och sänder nya arbetar till nya fält. Det är en multiplikationseffekt som är rätt fantastisk. Ett center definierar vi som en församling i en centralort som har både en genombrottsförmåga för evangeliet i den kultur man lever i och en sändande kapacitet ut till andra områden.  Det innebär att man tränar, utvecklar och sänder arbetare kontinuerligt. Detta är något som inte varje församling klarar av. Däremot kan hundratals församlingar dra nytta av, arbeta med och ha gemenskap med dessa centers.

Förutom hundratals församlingar på många platser har vi känt att vi framförallt skall betona dessa centers och hjälpa dem att i sin tur stärka församlingsbyggande och lärjungatränande på deras respektive fält. Det har resulterat i ett antal pastorsutbildningar på olika platser. Om du vill veta mer så lyssna gärna på gårdagens  predikan.

I och med Palmsöndagen början den Stilla veckan, Passionsveckan eller Heliga veckan. Det är årets viktigaste vecka där varje detalj i skeendet är så viktig och gripande. Tyvärr  är det också en vecka som många kristna mer eller mindre omedvetet ignorerar. Att stilla sig och förbereda sig för Påsken har blivit något som man inte så ofta längre gör men något vi borde på allvar återupptäcka. Allt vi troende är och gör hämtar sin styrka och kraft från Påsken. Den måste både återupptäckas och genomlevas. Annars blir Påsken bara ytterligare ett februarilov och  en genomsekulariserad helg, utan någon genomslagskraft i våra liv.

Sedan vi bodde i Israel och fick möjligheten att på ort och ställe genomleva Påsken har den blivit en helig vana att åtminstone vartannat år försöka fira den i Israel. Det har också inneburit att vi lyft upp Påsken mer ordentligt i ett antal olika gudstjänster på Livets Ord och , istället för en vanlig konferens, verkligen försöka följa med i de olika akterna av Jesu lidande, död och uppståndelse.

Konferenser kan man ha när som helst men Passionstiden är alldeles för speciell och viktig för att ignorera. Speciellt tror jag detta är nyttigt för karismatiska kristna som lätt springer förbi Jesu lidande och lite ytligt refererar till Jesus död och uppståndelse för att sedan snabbt börja tala om Andens verk idag. Varför inte ta fram din Bibel och dag efter dag följa Jesus från hans inträde i Jerusalem till hans fasttagande, dom, pinande, korsväg, död och uppståndelse? Det kommer verkligen att fördjupa ditt andliga liv.

Det är fascinerande hur mycket evangelierna lägger betoningen på Jesu lidande, död och uppståndelse. Inte minst Johannesevangeliet som från kap. 12 och framåt lägger all betoning på Jesu passion. Det är verkligen ingen slump att betoningen ligger där. Vår frälsning beror helt på vad som hände denna heliga vecka och det är verkligen något vi behöver fördjupas i och följa med i. Ju mer vi förstår djupet i Jesu smärta och offerdöd desto mer uppskattar vi och tar till oss hans uppståndelse och Andens nya liv.

Palmsöndag-Jesus rider in i Jerusalem.

MÃ¥ndag- Jesus rensar templet.

Tisdag-Jesus undervisar.

Onsdag-Judas går till Sanhedrin, Stora rådet.

Torsdag-Jesus instiftar Nattvarden, förråds och fängslas.

Fredag-Jesus döms, pinas och korsfästs.

Lördag- Jesus i graven.

Söndag- Jesus uppstår för att aldrig mer dö.

I allt detta finns så mycket att meditera över att det aldrig verkar ta slut. Runt korset snurrar hela universum, all historia och hela vårt liv. Korset är för evigt centrum för allt.

Jag läser recensioner med lite blandat intresse. Jag läser dem inte heller så ofta. Däremot läser jag rätt mycket böcker, men jag tycker mest om att botanisera och upptäcka själv eller gå på personliga rekommendationer. Recensioner är ju egentligen bara en enda människas åsikt och omdöme och kan ju därför inte tillmätas för mycket intresse.  På sin höjd en intressant partsinlaga.

De senaste dagarna fick jag dock ögonen på tre recensioner, två i Dagen och en i SvD. SvD:s var den klart intressantaste. Egentligen är det mer en kulturartikel och intervju med författaren än en recension och jag tycker nog att den formen är bättre än rena recensioner. Här gäller det en bok som kommit ut av  dominikanersystern Sofie Hamring. Orsaken att jag läste artikeln var att jag snubblade över boken i Lund i måndags, men jag köpte den inte. Jag tänkte att jag väntar lite eftersom det var  Rea på bokhandeln Arken där och jag fick tag i några riktiga godbitar för 50! kronor kilot. Jag köpte 3 kilo, värt några tusen kronor. Kul!

Nåväl, Hamrings bok handlar om hennes, som katolik, så viktiga upptäckt av den kristna antisemitismen. Upptäckten  och insikten kom i samband med ett år i Jerusalem. Artikeln är oerhört fascinerande och väcker aptit på boken. För mig, som sysslat med detta i många år och som bott i Jerusalem i tre, och då fått tillfälle att få ännu mer kunskap om detta var det en stor glädje att se att en nunna både förstått behovet av judiska rötter och vågar ta itu med vår gemensamma kristna skuld i förhållande till det judiska folket. Imponerande!

En annan recension gäller Uppsalaprofessorn Alf Härdelin som jag känner och hans nyutkomna bok ”Minnen frÃ¥n vägen”. Till min stora förvÃ¥ning sÃ¥g jag rubriken i recensionen som löd.” En självbiografi som andas bitterhet och besvikelse.” Jag visste om boken men hade inte ännu hunnit läsa den sÃ¥ jag köpte den i mÃ¥ndags och läste den i tisdags. ”I beg to differ” i alla högsta grad med recensenten.  Boken är frisk, glad men naturligtvis, som Härdelin själv, rakt pÃ¥ sak , med namns nämnandes när han inte hÃ¥ller med, men bitter och besviken? Absolut inte! Däremot ett stycke mycket intressant akademisk Uppsalahistoria som är väl värt att läsa bÃ¥de i Stockholm och Lund.

Till sist dagens recension av pastorsparet Robert och Åsa Ekhs bok om Familjen. Den var väl bäddad för kritik och lite upprörda känslor  och mycket väntat blev den stort uppslagen. Nog tycker jag Alestig, kultur redaktör på Dagen, biter sig lite i svansen. Att hon inte håller med om sakinnehållet och familjesynen är väl en sak, men hon verkar väl upprörd, inte minst när hon menar att Ekh skryter när han är tacksam för familj och många barn. Det känns lite ogenomtänkt. Men som sagt, det är bara en persons åsikt och boken verkar sälja bra, trots att Alestig hoppas att ingen skall läsa den. Det är nog kontraproduktivt att skriva så i en recension. Det får ofta motsatt effekt.

Som sagt, recensioner är ett intressant kultursociologiskt fenomen. NÃ¥gon borde göra en undersökning om de parallella verkligheter som  förekommer här. Nämligen recensenternas värld och publikens. DÃ¥ skulle man nog komma fram till att den breda publiken ofta faktiskt helt struntar i vad som sägs och köper, eller besöker kulturföreteelser som recensenter fullständigt sÃ¥gar. Filmen ”Farsan” är ett av de senaste exemplen pÃ¥ detta. SÃ¥gad totalt men mycket välbesökt!  Allmänheten gÃ¥r ofta sin egen väg.

Gardemoen, Oslos flygplats är modern och funktionell. Jag har sprungit igenom den många gånger och tycker om den. Den är verkligen trevligare än många andra flygplatser jag mer eller mindre frivilligt tvingats tillbringa massa timmar på. Nu stannade jag två dagar eller mer exakt 24 timmar på ett av dess flygplatshotell.

Det var två effektiva och bra pastorsdagar för norska pastorer, med ett sjuttiotal deltagare, från kl. 12:00 till 12:00 nästa dag. Det blev fem undervisningspass om församlingen, Kristi kropp, om behovet av både fördjupning och breddning, om kraften i att hitta sin plats, löpa sitt och inte andras lopp, hitta sin djupare kallelse, utveckla sin gemenskap och att dra styrka från Kristi kropp, från de andra lemmarna eftersom vi inte lever isolerade från varandra.

Idag finns det en stor betoning på att vara relevant och att man i alla gudstjänster och möten måste nå ut på ett evageliserande sätt. Gudstjänsten och mötet får till sin funktion att det enbart är till för att nå ut till icke troende. Vi skall evangelisera, och jag älskar det, men jag tror faktiskt att vi har glömt bort att vi är ett gudstjänstfirande folk, som gör tjänst inför Herren genom lovsång och tillbedjan. Vi kommer inför hans ansikte för att celebrera Honom. När vi nalkas honom nalkas han oss och möter våra behov. Vi är ett gudsinriktat folk inte bara andliga konsumenter eller stressade aktivister

I alla fall var det två dagar av härlig gemenskap och tillfälle att få undervisa lite mer på djupet till öppna och hungriga norska kollegor. Mycket roligt! Tänk att få arbeta med det som är roligast av allt!

Jag har just kommit tillbaka från en helg i Moskva. Det är alltid lika fascinerande att komma dit. Moskva som stad är helt fantastisk. Tyvärr hinner jag för det mesta inte se mycket av själva staden men har genom åren, det har blivit många resor dit, sett mycket av dess skönhet. 16 miljoner människor bor där och den är en som stat i staten. Inte minst med tanke på att ca 80 procent av hela Rysslands ekonomi finns där. På detta sätt skiljer sig Moskva från resten av Ryssland som inte alls är lika utvecklat.

Orsaken att jag var där denna gång var den pastorskurs vi just nu har där i församlingen Livets Ord. Det är andra gången vi har denna kurs i Moskva och denna gång har vi 130 pastorer som reser in. På lördagen hade jag 6 lektioner med dem och på söndagen predikade jag två gånger i församlingen.

Den upprustade kyrkan i centrala Moskva är både vacker och funktionell med sina ca 1200 platser. På helgen har man fyra möten. Denna gång hade man trängt in det hela på två möten och det var packat. 8 predikotillfällen, för även undervisningen blir lätt predikande i Ryssland, blir rätt intensivt, men härligt. Det är något av det bästa och roligaste jag vet.

Lovsången var mycket stark och det var verkligen en andligt stark och öppen atmosfär. Jag känner mig alltid så hemma bland dessa härliga ryssar som är så andlig vakna, aktiva, Jesuscentrerade och evangeliserade. Jag predikade för dem om 9 saker kristna kan göra för Ryssland. Det är punkter som kom från en lunch jag var med om för några år sedan i Moskva med representanter bl. a. från religionsministeriet som just ställde den frågan till mig: Vad kan evangeliska kristna göra för Ryssland? Vi kan göra mycket!

På onsdag åker jag vidare till Oslo för en dag med pastorer på Gardemoens flygplats. Vi börjar kl. 12:00 och håller på tills nästa dag vid samma tid, sedan åker jag hem. Idag skall Birgitta och jag passa på att besöka Malmö/Lund och hälsa på barn och barnbarn där nere.

På Kvällsöppet ikväll sitter Sturmark och ropar att Livets Ord är en sekt. Han talar, som vanligt, emot bättre vetande. Det han säger är mest ett utfall emot kristen tro i allmänhet och han ger ifrån sig några retoriska bottennapp. Irritationen var uppenbar.

Eleverna från Livets Ords Kristna Skola och Södermalmskyrkans kristna skola gjorde bra ifrån sig och Siewert Öholm bet ifrån på ett mycket lugnt och balanserat sätt. På ett klart sätt visade han att TV 4 faktiskt glömt redovisa att de som vill ha bort religiösa friskolor, ca 46% i en utfrågning, faktiskt visar på en minskning av negativa personer. För några år sedan var den siffran omkring 85 %. Alltså är man mer positiv idag. Det glömde Ekdahl säga.

Sturmarks enda knep är tydligen ständig sektförklaring av allt han inte gillar. Frågan är om han inte själv har blivit en enmans sekt? Något tjatig är han i alla fall och för att använda hans egna ord; han upplevs mer enfaldig än mångfaldig.

Det var riktigt roligt att komma till Örnsköldsvik i helgen och predika i Svedjeholmskyrkan som har ett härligt arbete. På senare tid har jag varit runt på olika platser och det har varit mycket välsignat. Ofta är det möten i samband med lunch och undervisning för pastorer och ledare och detta har blivit så bra. I Ö-vik var det ca 130 ledare och pastorer samlade och stämningen är mycket god.

Det finns verkligen nÃ¥got som är pÃ¥ gÃ¥ng när det gäller bÃ¥de den lokala och nationella enheten mellan syskon. Som jag har nämnt tidigare känner jag starkt för ”hjärtats ekumenik”. Det innebär att vi söker att djupare komma överens och förenas med varandra genom hjärtats samtal och igenkännande av varandra i Kristus.

Denna andliga enhet fokuserar mer på vad vi faktiskt har gemensamt än vad det är som skiljer oss åt. Det innebär att gränserna går rakt igenom de olika samfunden och man ser en alltmer tydlig utkristallisering av de syskon som vill stå på klassisk kristen grund och verka för evangeliets genombrott i landet. Det är också mycket mer fruktbart att börja med vad vi har gemensamt istället för en misstänkliggörandets  inställning. Att åtskillnader finns mellan kristna är inte precis någon nyhet men att bryta detta dödläge är betydelsefullt eftersom det finns äkta, allvarliga och hängivna troende som vill Guds vilja och utbreda Guds rike i alla läger.

Det var en härlig helg och inte minst viktigt att kunna predika om Den Helige Ande. Jag tror det kommer en ny karismatisk andeutgjutelse över vårt land men ju starkare vi vi söker den enhet som fanns i Övre salen desto starkare kommer denna väckelse att vara. Vi glömmer lätt att den andliga enhet som fanns i bönen mellan de 120 i Övre salen var en förutsättning för den Pingst som skulle komma.