Så har vi då landat hemma igen, ifrån resan till Indien. Det var nio helt späckade dagar med inte mycket andrum. Det kändes helt naturligt och nästan overkligt att vara inne igen. Men så roligt!!! Känslan att gå igenom tullen, lämna passet och sedan få tillbaka det utan någon som helst kommentar och så gå vidare att hämta bagaget var en otrolig känsla. Bagaget kom dock inte, utan på grund av strejk i Helsingfors dröjde det ytterligare fyra dagar innan vi såg våra väskor. Men då, på väg igenom tullen, betydde det inget alls. Det viktigaste var att vi nu var tillbaka igen.
Första dagen var vi i Delhi. Vi fick snabbt köpa lite nya kläder och så iväg att träffa en del intressanta indier. Nästa dag åkte vi vidare till Kolkata och där besökte vi en av de skolor Indian Children stöder och det var så roligt att se dessa elever som annars inte skulle fått någon chans till undervisning.
Från Kolkata åkte vi till Pakur med bil. Pakur är Birgittas födelsestad och vi åkte dit via Theodori som är det arbete Sten och Maj Nilsson byggt upp. Det var ljuvligt att vara där igen. Det var minst 11 år sedan vi var där sist. Inte mycket har förändrats. I Indien har saker en förmåga att förbli som de är. Det är ett land med uråldriga traditioner och vanor. En del var dock nytt. Nu fanns det statlig elektricitet medan man förut bara hade ca 3 timmar per dag och en bro hade byggts över floden och vissa vägar var nu faktiskt asfalterade, inte bara grus och damm. På Theodori hjälper Birgittas barnfond nu till att laga tak på sjukhuset och stödja projekt som hjälper gravida och spädbarn att klara sig bättre. Det var fantastiskt att åka ut på landsbygden, ute i byarna och se de olika projekt som pågår, både sjukvård och lantbruksprojekt. Vi fick punka, eftersom vägen vi for på var näst intill ofarbar, men det gick bra. Den indiska killen som var med oss bytte blixtsnabbt och vant och vi stod och njöt av den otroligt vackra landsbygden. Det var skördetid och överallt var det människor med skäror som sakta men säkert skördade dessa fält bit för bit, på samma sätt som för hundratals år sedan.
På vägen från Theodori till Pakur var det koldamm utmed vägens båda sidor. Naxaliter, kommunistiska terrorister, härjade där och attackerade koltransporter, stoppade lastbilarna med vassa bambukäppar och hagelgevär och rövade bort lasten som sedan såldes på svarta marknaden. Det var kilometervis med koldamm efter alla dessa överfall. Vi råkade se poliser jaga folk som slängde sina kolsäckar och sprang.
I Pakur besökte vi både en skola och en verkstad för handikapp-proteser.  Sedan tog vi tåget till Kolkata. Det tog ca 6 timmar och jag tycker knappt det finns något härligare än att åka tåg i Indien. Vi landade på Sealda stationen som är helt otrolig med mängden människor och en rörelse och rusning utan dess like.
Birgitta fick i sig något som gjorde henne sjuk och sängliggande några dagar. Det var tråkigt för henne och hon låg med magsmärtor och mumlade om vilket slöseri på tid detta var.
Väl på benen igen åkte vi till Moder Theresas grav som ligger i Sisters of Charity´s moderhus i centrala Kolkata. Det var så speciellt att be där och jag upplevde en sådan höghet och gudsnärvaro i detta hus. Det systrarna gör för de fattiga är så beundransvärt och en sådan vällukt inför Gud.
Efter några dagar i Kolkata var det dags för några avslutande dagar i Delhi där vi träffade politiker och kristna ledare. Sammanlagt fick vi möjlighet att träffa pastorer ifrån ett antal olika kyrkor, ifrån Pingst till Mar Thoma kyrkan. Det var många fina samtal.
Indien är ett så härligt och unikt land på alla sätt. Det var så härligt och naturligt att vara tillbaka. Där finns stora behov och många möjligheter. Inget land är som detta land!
Livet kan vara tufft ibland. Ett bra recept på att misslyckas i livet är att satsa på sig själv. Ingenting blir säkrare till en besvikelse. Det finns så många olika satsningar idag där man uppmanas satsa på sig själv, förverkliga sig själv, lägga sitt livspussel o.s.v. I beskrivningarna av allt detta nämns ofta inte livets slutskede. Med andra ord vem var det jag egentligen levde för? Vad var det jag sådde och hur blev sedan skörden och varför?
Jag har läst några olika biografier över kända människors liv och det är slående när man läser om deras liv hur lagen om sådd och skörd, Gal. 6:7,8, verkligen är sann. Vi skördar faktiskt det vi sår. Det är påfallande att så många kända, talangfulla, duktiga människor har fått ett liv, som fast det var präglat av mycket roliga stunder och glamour, ändå till sist slogs i bitar eller slutade med besvikelser och bitterhet. Det vi satsar på måste kunna hålla hela livet och in i evigheten, annars blir livet till slut en tragedi och ett misslyckande. Det egna jaget räcker inte för detta.  När livets skuggor växer, emot dagens slut, så framträder baksidorna av all strävande desto tydligare. Om det då bara handlade om mig själv och mitt eget  livsprojekt blir det till sist egoistiskt naket, ensamt, grått och intetsägande. Detta oberoende av hur färgsprakande det än verkat se ut under livets gång.
Jesus vet vad han talar om när han säger att den som vill vinna sitt liv kommer att förlora det men den som förlorar det för hans skull kommer att vinna evigt liv. Han vet att den som vinner hela världen ändå kan förlora sin själ. Att leva för något större än sig själv och förneka sig själv i denna process innebär att det finns mycket jag inte kan eller hinner göra eftersom jag måste välja, måste prioritera.
Mycket som är roligt, spännande och intressant kommer att gÃ¥ mig förbi, jag fÃ¥r avstÃ¥ frÃ¥n det, men istället kommer nÃ¥got mycket bättre. Gemenskapen med Jesus fördjupas och det eviga livet vinns. Ingen förlorar som satsar pÃ¥ det som är evigt när allt annat sÃ¥ smÃ¥ningom inte hÃ¥ller mÃ¥ttet utan  kommer att förgÃ¥s. Det vi kan uppskatta är oftast inte starkt nog att bygga vÃ¥ra liv pÃ¥. Det vi fÃ¥r njuta av kan ändå inte bli källan till djup och bestÃ¥ende tillfredsställelse. Vad Augustinus sa gäller än: ”Du har skapat oss till dig och vÃ¥rt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”
För ett tag sedan skrev Sten-Gunnar Hedin en insiktsfull artikel i Dagen där han undrade vad det egentligen var som skilde moderna frikyrkliga gudstjänster ifrån allmän underhållning, typ Melodifestivalen.  Det är en mycket viktig fråga som Sten-Gunnar lyfte fram. Jag har ännu inte sett någon kommentera denna artikel men jag kan ha missat det på grund av mina många resor. Grundläggande tror jag dock att inte så många tänkt så mycket på detta eller kanske riktigt förstår vad han egentligen var ute efter.
Det finns ett fenomen som är viktigt att förstå. När en kyrka, ett samfund eller rörelse tar avstånd ifrån en lära, en tradition eller ett gudstjänstsätt så kommer oundvikligen nästa generation och de kommande att inte bara ifrågasätta utan också tycka gamla läror och traditioner verka främmande och märkliga. Man har vant sig vid något annat och vet inte av något alternativ. Man blir faktiskt fattigare utan att veta om det och förstår inte att det som verkar främmande kan inom sig bära rika skatter.
Den omliggande världens hedonistiska nöjesbetoning har  influerat det kristna musiklivet, dess stil, dess inriktning och dess uppgift. Underhållningen verkar ha få ett väldigt högt egenvärde som ligger långt utanför den nytestamentliga beskrivningen av gudstjänstlivet. Ofta är motiveringen till detta att musiken skall vara evangeliserande och därför måste vara relevant anpassad till omvärlden. Det blir motiveringen till att en viss kultur utvecklats, inte bara i evangelisationssatsningarna utan i själva gudstjänstlivet. Allt stöps om i den moderna popkulturens ytliga former. Oftast utan att man egentligen funderar på vad denna kulturyttring, som är en försvinnande liten del av den mänskliga kulturen, egentligen representerar.
Gudstjänsterna har ofta blivit primärt evangeliserande och fått sin identitet och legitimitet utifrån denna syn. Jag menar att söndagsgudstjänsten faktiskt inte i första hand är evangeliserande, den effekten kan den ha ändå, utan är just en tjänst inför Gud. Guds folk kommer samman för att fira den levande Guden, för att celebrera Jesu uppståndelse, för att tacka för de gåvor Gud har gett och för att möta honom när han kommer med sin närvaro. Det ligger en oerhörd skillnad i att besöka ett möte, lyssna till lite härlig musik och få en appell jämfört med att ha blivit fostrad att komma i Gudsfruktan inför Guds härlighet och prisa den levande Guden för vem han är, utan att genast tänka på vad vi själva skall få ut av det hela.
Gudstjänsten måste i första hand bli Gudscentrerad, inte  mänskligt självcentrerad eller religiöst konsumistisk. En gudstjänst är inte ett underhållningstillfälle utan ett möte med den levande Guden. Det innebär inte att den inte skulle vara levande. Tvärtom den drar oss mer på djupet och utmanar ytligheten vi ofta dras med och förlöser en djupare glädje och större Gudsnärvaro. Ingenting är mer allvarligt och viktigt och inget mer befriande än själens möte med Gud när vi prisar och upphöjer Gud tillsammans i den stora församlingen.
Humanisterna Ã¥ngar pÃ¥ i sina försök att avkristna Sverige. En del i deras kampanj för ett sekulärt samhälle är Hedeniuspriset. Ingmar Hedenius, professor i praktisk filosofi och debattör i ”Tro och vetande-debatten” var den mest framträdande ateisten under mÃ¥nga Ã¥r i Sverige. Jag stötte pÃ¥ honom mÃ¥nga gÃ¥nger när jag under 70-talet satt och studerade pÃ¥ Carolina, Uppsala universitetsbibliotek. En gÃ¥ng passade jag pÃ¥ att gå upp och titta pÃ¥ alla böcker som fanns pÃ¥ den dÃ¥ pensionerade professorns bord. Det var idel teologi och böcker om Gud. Han brottades med den Gud han menade inte fanns sÃ¥ länge han levde.
Till hans minne ger Humanisterna, Christer Sturmark och Co, varje år ut ett pris. Jag förmodar att det är för att glädja och stödja de som i Hedenius anda ägnar sig åt att sprida ateism.
I år fick fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin priset. Ni vet, hon med Ecce Homo-utställningen i Uppsala Domkyrka. När det begav sig och vågorna gick höga kring denna mycket osmakliga utställning så minns jag att ett av argumenten var att fotografen var kristen. Efter mycket rabalder och ivrigt jobbande av den dåtida domprosten, nu biskop i Härnösand, blev utställningen av.
Senare fick jag höra, efter utställningen, att fotografen ifrÃ¥ga gÃ¥tt ur Svenska kyrkan. Nu har det tydligen rullat vidare. Om hon nu är ateist vet jag inte men hon fick  ”Stora Ateistpriset” (man fÃ¥r väl kalla Hedeniuspriset det:)) med en intressant formulering, nämligen att hon: ” Med insikt, medkänsla och djupt engagemang har visat hur religionen pÃ¥verkar vÃ¥r vardag när människofientliga dogmer blir till okritiskt anammade sanningar. ” Med andra ord, tack för att du kämpar pÃ¥ för att motarbeta den kristna tron.
Som ateist kan det ju verka logiskt att och trevligt att upphöjas av humanisterna på detta sätt. Som kristen, knappast! Det finns för övrigt fler som för några år sedan talade om sig själva som kristna men som idag sadlat om och hamnat i Humanisternas sköte. Tragiskt!
Idag åker vi till Indien. Det pirrar i magen och känns nästan lite overkligt. Jag tror att detta blir en härlig och viktig resa. Indien är ett otroligt fascinerande och mångfasetterat land som man aldrig kan bli mätt på. Allt har gigantiska proportioner där. Det tillhör de en av de fyra BRIC länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, China) som har ett starkt ekonomiskt uppsving just nu och som man räknar med blir framtidens stormakter.
Vi kommer också hinna att träffa ett antal betydelsefulla politiska och andliga dignitärer som representerar ett brett spektrum av indiskt liv. Vi skall besöka flera olika platser bl. a. slumbarnen i Kolkata, olika skolverksamheter och den sjukvårdsverksamhet som pågår på olika platser. Vi kommer också att åka till Sten och Majs missionsstation Theodori där IndianChildren just nu har ett projekt att renovera och upprusta sjukhuset.
Otroligt roligt att äntligen vara iväg till Indien igen!! Hoppas det fungerar med datorer så vi kan ge er lite rapporter under resans gång!
