Vårt sjunde barnbarn, Isabella Ekman, dotter till Jonathan och Sara föddes idag kl 17:31. Hon är så välkommen. Gud välsigne dig rikligen Isabella!! Må din ingång, din uppväxt, och din framtid i denna värld vara välsignad och full av Guds närvaro i ditt liv. Må Jesus, som älskar dig och har kallat dig, frälsa och forma dig till sin avbild och må ditt liv bli till välsignelse för många, många människor!
Filosofen Torbjörn Tännsjö tycker om fosterdiagnostik. Då kan man nämligen sortera och välja och vraka. Mindre dugliga personer kan sorteras bort genom abort och man slipper att ha dem omkring sig och störa när man skall få ihop sitt eget livspussel och förverkliga sig själv. Inte minst gäller detta människor som har Downs syndrom men det bör utsträckas till att gälla andra sjukdomar och funktionsnedsättningar t.ex färgblindhet, dyslexi o.s.v.
Tännsjös skrämmande människosyn visar sig i all sin tydlighet. Det är inte fel att vilja ha perfekta människor menar han. Det skulle enligt honom skapa ett bättre samhälle och ett mera jämlikt sådant. Ett sådant samhälle skulle bli ett iskallt och genomegoistiskt sådant där den enskilde individens alla själviska nycker sätts i centrum. Ett bättre recept på moralisk och social anarki får man väl leta efter.
Tännsjö menar att samhället inte skall ha någon idé om vilka människor som skall få finnas till. Det skall individen bestämma suveränt själv och ingen annan skall lägga sig i.
Den dörr Tännsjö vill öppna på vid gavel och som redan har öppnats leder till en självisk dödskultur som i mångt och mycket liknar den nazistiska, med sin rashygien och dyrkan av det perfekta och starka. Man kan undra vilken plats och funktion sådana som Tännsjö skulle haft i Tredje riket?
Mer än någonsin är det dags att höja rösten för de svaga, alla de som inte orkar hoppa över Tännsjös elitistiska ribbor. De som enligt honom inte är värda att leva, de som skall utrangeras innan de ens har sett dagens ljus. Vem vet vad som kan ske i framtiden om sådana som Tännsjö får ännu mer inflytande på lagstiftning? Det kan bli ångervecka på bebisar. Det kan bli kliniker som på ett smidigt sätt avlivar handikappade som verkar vara för betungade för släkt och samhälle. Det kan bli självmordsanstalter för gamla och sjuka i varje kvarter. Allt för att stärka rasen, skapa ett elitsamhälle och inte minst bli samhällsekonomiskt mer effektiv. Tänk vad mycket vi skulle spara om vi slapp alla dessa gamla, svaga och sjuka.
Detta är mer än skrämmande. Det är iskallt cyniskt och djupt egoistiskt och andlig stormvarning. En iskall framtid är redan här. Det visar sig i en undersökning i Aftonbladet där ca 80 procent av de tillfrågade skulle abortera om de visste att deras foster, läs barn, hade Downs syndrom.
Helgens nyhet, förmedlad av Expressen, gällde allas vår Jan Guillou som tydligen har stått i kontakt med sovjetiska KGB i åtminstone fem år. Att han skulle varit spion förnekar han naturligtvis. Själv vet han ju ofta bäst och menar väl snarare att han inflitrerat KGB. Det hela verkar pinsamt.
Aftonbladet menar att Guillou angavs av sin kompis, som alltså informerade Säpo om Guillous förehavanden. Stackars Guillou! Nu blev han offret och alla andra blir förövarna om de vågar misstro honom. Han menar också att ingen kan väl vara så dum att man tror att han var KGB agent. För tror man det så är man alltså dum och det vill ju ingen vara. Guillou vet ju bäst.
Att Guillou hade regelbunden kontakt med KGB är illa nog. Att han inte alls nämnt detta i sina nyligen utkomna memoarer är intressant. Det förklarar han med att då skulle fokus blivit fel. Troligtvis sålt sämre då det skulle blivit en förtroendekris. Den har nu kommit istället, efter memoarerna kom ut.
Han fnyser lite föraktfullt åt det hela idag och det är väl rätt typiskt honom. Tänk att media inte kan tystna om detta och istället låta sig uppfostras av Guillou som ju ändå vet bäst. Det borde ju alla ha insett för länge sedan och inte tjata om KGB. Om det nu inte var så att hans kontakter gick djupare än vad han hittills velat tillstå?
Gårdagens beslut i kyrkomötet var väntat. Med stor majoritet, 176 ja, 66 nej och 11 som lade ner sin röst, röstade man ja till vigsel av homosexuella. Det är som sagt ett unikt historiskt beslut. Unikt i sin tragik, i sin omfattning och i sin dåliga teologiska underbyggnad.
Detta kommer att få allvarliga konsekvenser på ett sätt som Svenska kyrkan knappast anar idag. Det ser ut som en kyrka i fritt fall. När råmärken flyttas på detta sätt, när nonchalansen av Guds skapelseordningar, av äktenskapets innebörd och Bibelns ord blir så uppenbar är det en djup tragik.
IgÃ¥r sade en företrädare för homosexuella att “nu har den sista bastionen fallit”. SÃ¥ är det knappast. Den av populistiska orsaker, den liberalteologiskt influerade, den som gÃ¥r statsmaktens ärenden, den delen av Svenska kyrkan, den har gett efter. Det finns tusentals människor inom denna kyrka som inte släppt greppet, som inte slutat tro pÃ¥ Guds Ord, som inte böjt knä för Baal. Idag är det viktigare än nÃ¥gonsin att be för dem.
Med Stefanos ber vi för Svenska kyrkans ledare: ” Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.”
För de kristtrogna i Svenska kyrkan ber vi: ” Herre, stärk deras mod, deras frimodighet och fyll dem med din Andes kraft och kärlek.”
För Sverige ber vi: “Herre, förbarma dig över oss. ”
För oss alla ber vi: “Herre hjälp oss sÃ¥ att Jesu kärlek kan röra vid varje människa i vÃ¥rt land till frälsning, upprättelse, helande och befrielse.”
Evangeliet är fortfarande Guds kraft till frälsning för alla som tror. Guds kraft kan fortfarande förvandla människor i Sverige idag. Syndernas förlåtelse genom Jesu försoningsblod är fortfarande en realitet som renar människors liv när vi vänder om, ödmjukar oss och kommer till Honom som älskar oss och har utgett sig själv på korset för oss alla. Andens kraft, liv och ledning är fortfarande en möjlighet för alla som vill lyssna och följa honom.
Nu har raset alltså börjat. Säkert för att hinna före Svenska kyrkan och kapa lite publicitet är nu Baptisterna framme och driver igenom homovigslar. Det är Norrmalmskyrkan i Stockholm som igår på sitt församlingsmöte sade ja till att viga homosexuella. Denna församling som enligt Baptisterna räknas som en av de tunga församlingarna och därför säkerligen vägledande för Baptistsamfundet.
Denna församling, som alltså räknas som stor och med tungt inflytande har 266 medlemmar. Det kan man väl inte direkt kalla en stor församling. Av dessa 266 medlemmar var 49 medlemmar närvarande vid ett så extraordinärt och viktigt församlingsmöte. Det låter näst intill makabert. Vart tog föreningsintresset vägen? Här skall alltså röstas om något som aldrig skett inom Baptistsamfundet förut, inte i Sveriges kyrkor och inte i kyrkohistorien och aldrig hos några baptister någonstans och så sitter 49 personer och avgör det hela.  Av dessa 28 ja, 14 nej och sju röstade klädsamt blankt. Och de andra, satt de kanske hemma och såg på TV?
Visst kan Norrmalmskyrkan i princip göra vad de vill och fjärma sig från både Bibel och klassisk tro om de så önskar,  men detta är ändå en stark indikator på hur vilsen en viktig del av frikyrkligheten är. Det visar också hur numerärt sjunkande och försvinnande denna del av frikyrkligheten verkar vara och hur få människor det behövs för att föra rodret åt fel håll och skapa rubriker.
Nu är det snart dags för Kyrkomötets beslut i samma fråga och det blir nog inte heller några muntra tillrop.
Låt mig snabbt kommentera en sak. Den som säger att trosgemenskap och åsiktgemenskap är olika saker och inte bör blandas ihop är nog ute och cyklar. Det skulle i längden innebära att tron och trosinnehållet inte har med varandra att göra. Visst finns det olika åsikter om ett och annat och där man ändå måste hålla ihop men att reducera denna fråga till en åsikt bland många är just det relativiserande som karaktäriserar så mycket av modern kristendom. Det skulle aldrig gått under apostolisk tid. Det är ett illavarslande tidstecken när både centala lärosatser och biblisk moral idag skjuts undan i periferin till fördel för en slag allmän minsta nämnarens gemenskap, byggd på vem vet vad?
Tänkte häromdagen på att det nu verkar vara ett verkligt generationsbyte när det gäller andligt ledarskap. För mig har det alltid varit väsentligt med ett äldre andligt ledarskap. Aposteln Petrus var inte bara äldste utan tillhörde de äldre, 1 Petr. 5:1. Detsamma gällde Johannes, 2 Joh.v.1,3, Joh.v.1. Den västerländska popkulturen, alltså inte bara musiken utan den vidare kulturen, har ju bland annat medfört att vi tränger undan detta med ålder så att istället för att yngre ser upp till äldre så går äldre omkring och vill bli yngre och känner sig passé. Märkligt!
Den yngre generationen har ju ofta blivit, genom popkulturen och dess teknologiska förutsättningar, avskuren ifrÃ¥n en äldre generation och tror sig ibland kunna leva utan den. Vilket aldrig gÃ¥r! Den som försöker det begÃ¥r samma misstag som Reheabeam som bara lyssnade till sina jämnÃ¥riga och vägrade lyssna till de äldre och därmed fattade okloka beslut och tappade stora delar av riket. Behovet av att vara trendig och “cutting edge” kan lätt skapa en glansig yta pÃ¥ bekostnad av innehÃ¥ll och djup. Det märks inte minst pÃ¥ att mÃ¥nga idag har en tunn bibelkunskap och en nästan tomt läroinnehÃ¥ll. Där sakkunskapen försvinner där fylls det ofta med ytliga schabloner och fluffiga känslor. Beredskapen inför framtiden kan dÃ¥ vara alarmerande.
Jag minns hur viktigt det var för mig, inte minst när vi startade Livets Ord att ha en koppling med äldre förkunnare och inte bara vara solokvist. Då var det främst tre stycken. Det var min svärfar Sten Nilsson, pastor Bror Spetz i Södermalmskyrkan och Lester Sumrall från USA som jag hade denna gemenskap med. Lester Sumrall var äldst. Han var 70 när vi träffades och jag var 35. Det var 1985. Jag hade mött honom tidigare, 1980, genom min svärfar, men från 1985 till 1996, då han gick hem till Herren, betydde han oerhört mycket. Jag reste i många länder med honom och lärde mig massor av honom, inte minst när det gäller mission, tro och den Helige Ande. Det var också ofta förmaningar som verkligen gick på djupet och ibland var besvärande för stunden men så rätt när man ser i ett längre perspektiv.  I samband med hans död fick jag en djupare kontakt med pastor Yonggi Cho som bevarats sedan dess.
Det är märkligt idag att tänka tillbaka på dessa förkunnare som nu alla är döda. De har marscherat in i himmelen och fullgjort sin tjänst här. Inte minst när jag satt på biskops Gärtners begravning tänkte jag på detta. Detsamma gäller Aril Edvardsen som ju också har lämnat oss. Dessa fem har på olika sätt haft stor betydelse för mig och nu finns ingen av dem kvar här hos oss och i dess spår uppstår, åtminstone ett tag, ett vakuum. Till detta kan jag lägga den israeliske politikern Harry Hurwitz som dog förra året. Han var en verklig vän till mig och och vi umgicks så mycket under de 17 år vi kände varandra.
När man är mitt i ett skede, speciellt tidigt i livet, tänker man inte pÃ¥ att det faktiskt tar slut, att Ã¥rstiderna förändras, att släkte faktiskt följer efter släkte, att som Ords. 27:24 säger: “bestÃ¥r ens ett diadem frÃ¥n släkte till släkte.” Det kan komma tider dÃ¥ det nya släktet, speciellt det nya ledarskapet, inte minns Josef längre, 2 Mos. 1:8.
Det innebär att det är dags att be Jer. 3:15 pÃ¥ ett alldelse speciellt sätt just nu i denna tid: “Jag skall ge er herdar efter mitt hjärta och de skall föra er i bet med förstÃ¥nd och insikt.” En tid utan herdar är besvärlig. Det gäller  inte bara lokala herdar, de behövs verkligen ocksÃ¥, utan även nationella och gränsöverskridande ledare. Annars blir det lätt en kaotisk tid med, en domarbokstid, dÃ¥ alla gör vad som är rätt i deras egna ögon, inte nödvändigtvis i Guds ögon. Det är ocksÃ¥ viktigt att be Mal. 4:6, att fädernas hjärtan skall vändas till barnen och att barnens hjärtan skall vändas till fäderna. Vi hör ihop! Jag tror inte de olika generationerna är kallade att leva separat och isolerade. Vi behöver varandra och genom Guds Ande kan vi bÃ¥de förstÃ¥, rätt relatera, acceptera, ära, välsigna och älska varandra.
Nu i helgen har jag predikat i Jönköping och haft en ledardag där ca 90 pastorer och ledare kom samman. Det var mycket givande. Församlingen Livets Ord är mycket levande och gör ett så bra jobb. Det var roligt att man kunnat samla så många förkunnare och det var en bra stämning och möjligt att dela väsentliga saker.
 Jag kom dit ifrån Göteborg efter att ha tillbringat fredagen där. Orsaken var biskop Bertil Gärtners begravning i Gustavi domkyrka. Det var en mäktig begravning. Domkyrkan, någon sa att den rymde ca 1400-1500 platser var överfull. Människor stod även längst bak runt ingången. Överallt, vart ögat såg, märktes prästkragar. Det måste varit närmare 1000 präster närvarande. Detta är ingen tillförlitlig statistik. Däremot ett imponerade synintryck.
Det var ingen tvekan om att det var en mycket älskad biskop som vi tog farväl av denna vackra oktoberfredag. I mitt stilla sinne undrade jag vilken biskop i Sverige på senare år som fått en sådan uppslutning på sin begravning. Det talade stort och varmt om hans gärning och betydelse. Det talar också om att det finns så många som insåg att biskop Bertils gärning var viktig och som sökte sig till honom som en andlig fader. Mer än vad det religiösa etablissemanget någonsin kan ha anat när de i så många år motarbetade honom.
Det var sorgligt att förstå att ingen nu levande aktiv svensk biskop medverkade på begravningen. Det talar sitt tydliga och tråkiga språk om spänningarna inom Svenska kyrkan. Sådant som borde läggas undan inför en begravning. Motstånd in i det sista, kan man väl säga, och segertro.
Nåväl, psalmsången höll på att lyfta taket och det var en mäktig och högtidlig stund att ta farväl av denne andlige hövding. Bertil Gärtner fick vara till välsignelse långt utöver det sammanhang han själv stod i och hans generositet var stor. För mig stod den som ett tecken på att fasthet inte nödvändigtvis behöver skapa låsningar eller vara uttryck för rigiditet utan snarare tvärtom. Där det finns fasta ramar och övertygelser skapas istället en frihet och trygghet som möjliggör djupare kontakter och gemenskap som förlöser andliga skeenden.
Villigheten att ödmjuka sig under Guds Ord, även på områden som inte är opportuna ger också en ödmjukhet i livet, en glädje och en frihet som bara sanningen kan ge. Det hade biskop Bertil i fullt mått. Det var för mig en mycket andligt stark dag att få privilegiet att få vara med hela dagen och ta farväl av honom. på ett sätt var det nästan overkligt, som om han i vilken stund som helst skulle dyka upp i gudstjänsten och fira den tillsammans med alla.
När dagen var över och många av hans närmaste vänner stod tysta runt graven och såg den jordhög som skottas upp över kistan så var det dock ett obevekligt slut på ett rikt liv och en föunderlig tjänst som pågått till sista livsdagen och en undran över vad som nu väntar för alla dessa som levt under det beskydd och den välsignelse denne biskop förmedlade och hur framtiden kommer att se ut. Den ligger i Överherdens trygga händer!
Har just blivit intervjuad i Pingstkyrkan i Uppsala. Det är föreståndardagar och samtalen ingår som en del i detta.  Igår var det ärkebiskop Wejryd och idag alltså jag. Vi fick samma frågor men svaren är nog väldigt olika. Det var en bra form för dialog, debatt och samtal, att göra två intervjuer på detta sätt och ställa samma frågor. Det skapar tillfälle att tänka efter för de som lyssnar och för de som intervjuas att hinna förklara sig lite mer än att bara munhuggas som det ofta kan bli i debatter.
Det var stor värme i kyrkan och det kändes kärleksfullt och förväntansfullt och väldigt avslappnat att samtala med pastor Dan Salomonsson som för övrigt gör ett mycket bra jobb som pingstpastor i Uppsala.
Frågorna kom att handla om förändringen i det andliga klimatet, förändringar på Livets Ord,  synen på Pingströrelsen och framtiden, Israel och naturligtvis också det brinnande aktuella med Svenska kyrkans kommande beslut att viga homosexuella och därmed ändra på äktenskapsdefinitionen.
Man flyttar alltså urgamla råmärken, förändrar teologin och anpassar sig smidigt till mer politisk korrekthet, även om man vill förneka det sista. För mig är det obegripligt och också orimligt att man så ytligt kan glossa över inte bara ett antal klara bibelord utan också helt kasta överbord en 2000-årig kristen konsensus angående synen på homosexualitet. Det sätt varpå teologen Jesper Svartvik lägger ut texten är mycket magstarkt. Det känns lite gymnasieaktigt ogenomtänkt och allmänt bortförklarande, som om man inte gjort läxan utan bara hittar på, när han påstår att 3 Mos. 18:22 inte skulle handla om homosexualitet eftersom en man inte kan ligga med en annan man på exakt samma sätt som med en kvinna. Det verkar ytterligt konstruerat, nästan bisarrt.
Mot denna bakgrund, Svartvik sitter i Svenska kyrkans läronämnd, menar tydligen ärkebiskopen att det Paulus skriver inte handlar om homosexualitet utan enbart om pedofili. Här kan man tala om att läsa in saker i texten som inte står där. Det är nog ingen tvekan om att vi har ett politiskt-religiöst samarbete där maktens män driver igenom sina agendor och använder forskare för sina syften. Det verkar också som man inom Svenska kyrkan så gärna skulle vilja vara först med allt och internationell trendsättare. Istället kommer man att bli internationellt isolerad.
Nåväl, det finns stora och breda lager av kristna över hela världen som tänker annorlunda, som inte fallit till föga för en teologisk liberal agenda. Det är knappast som man menar, att det skulle röra sig om en liten konservativ rest som är emot allt nytänkande. Dessa olika grupperingar av bibeltroende och Jesus älskande håller på att finna varandra över hela världen.
Här kan du se samtalet från i morse.
Här kan du läsa mer om samtalet.
Det verkar som det finns en inneboende motsättning mellan styrka och svaghet i den kristna tron. Jag tror inte det är sÃ¥. Däremot säkert mÃ¥nga missuppfattningar och en del känslomässiga reaktioner. Vi värjer oss för uttrycket “styrka” som lätt kan ge en del obehagliga associationer. I det uttrycket kan vi ibland läsa in ett förakt för svaghet, pÃ¥ det sätt att om nÃ¥gon talar om att vara stark sÃ¥ skulle de nästan automatiskt förakta det som är svagt.
Nya Testamentet använder bÃ¥de dessa uttryck och de utesluter inte varandra. Vi är naturligtvis grundläggande svaga som människor även om vi har mÃ¥nga talanger och förmÃ¥gor. Det är en av de första insikterna Anden leder oss till. Vi behöver hjälp, inte bara att komma till Jesus utan att leva med honom hela livet. Vi är helt beroende av honom. Vi är verkligen lerkärl för att använda 2 Kor. 4:7 “Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma frÃ¥n oss.”  Dessa lerkärl innehÃ¥ller en skatt. Skatten är Jesus, hans kraft och hans härlighet. Det är han, inte vi, som är det väsentliga. Det finns, menar jag, ett hänvisande till mänsklig svaghet som ibland varken är sunt eller hederligt. Det kan smyga in en falsk fromhet och en falsk ödmjukhet som egentligen bara blir en bakväg ut ur problem eller möjligheter med ursäkten att jag är sÃ¥ svag.
Det är verkligen så att vi behöver komma till slutet på oss själva. Det är där, när all mänsklig kraft tagit slut, som vi på allvar finner Jesus, inte bara talar om honom utan umgås med honom och hämtar ny kraft från honom. Hans nåd är där och den är varje morgon ny. Det finns en tendens i för mycket introvert tro att inte vilja se detta utan att stanna i betraktandet av min egen oförmåga och mänskliga svaghet. I frälsningen ligger det att jag även dör bort från detta. Jag dör i Kristus bort både från övermod och missmod, som båda har sin utgångspunkt i egot. Detta, att komma ut ur mina egna begränsningar och se vad jag har fått i Kristus är en stor befrielse från mig själv.
Om jag är svag, är Han stark.
Om jag inte har lösningen, har han den.
Om jag inte orkar, bär han mig.
Om jag inte förstår, är han min visdom.
Om jag inte har resurser, kontakter, gemenskap, medel, m.m., så har Jesus allt detta och kan ge det till mig när och hur han vill och han distribuerar villigt eftersom han är så kärleksfullt överlåten till oss, Rom. 8:32.
Så när vi talar om styrka, så är det Herrens styrka vi talar om, inte vår egen köttsliga förmåga. När vi talar om att vara starka så är det i Herren vi är starka och hans starkhet som vi får del av. Och när vi känner oss svaga så kan vi faktiskt berömma oss av vår svaghet, 2 kor. 12: 8-10, för att hans nåd, kraft och välsignelse kommer oss till del, på grund av vem han är och vad han gjort för oss på korset. Inte vad vi är. Den som berömme sig, han berömme sig av Herren.
I allt detta ser vi bortom oss själv. Istället ser vi på Jesus. Där finns räddningen i allt och för allt, inte bara i himmelen utan också här och nu.
Det var 30 år sedan jag slutade studera på Uppsala universitet och nästan 40 år sedan jag började. Det har ju hänt en del i den akademiska världen sedan dess. Nu i höst har jag faktiskt tagit upp en del studier igen, lite vid sidan om. Orsaken är att det kommer att hjälpa mig i arbetet med vårt universitet (LOU).
Så nu sitter jag på fritid och en del tid jag kan få loss och läser teologi för att kunna skriva en D-uppsats, eller som du numera heter en Master i Kyrkovetenskap. Vi får se hur det går. Jag får ta en sak i sänder, eftersom jag har en del annat att göra också :) Det är i och för sig mycket intressant men det är mest tiden som jag får slita med för att få ihop. Just nu är den en metodikkurs i vetenskapsteori, ganska abstrakt, som det ju är viktigt att sätta sig in i. Det känns lite som om man inte varit på gymmet på länge men det är ju bra med lite hjärngympa.
Det var rätt fascinerande att gå in på gamla Carolina (Uppsala universitetsbibliotek) där jag under 70-talet tillbringade så mycket tid. Det var sig väldigt likt får jag säga, nästan som om tiden stått still. Men det har den inte. Postmodernismen är verkligen på modet här och perspektiven är bra mycket annorlunda än när jag läste för länge sedan.
Det blir intressant att försöka fånga upp de strömningar som är aktuella och som starkt påverkar både förkunnelsen och det andliga livet idag, ofta i en utveckling som är mycket betänklig. Nåväl, ingen har mått illa av att uppdatera sig själv och lära sig lite mer. Inte minst i en tid så så mycket förändras och då det gäller att stärka det andliga livet i församlingarna och förbereda sig för en framtid då säkerligen den kristna tron kommer att sättas på prov som aldrig förr i Europa.
