ApropÃ¥ mission sÃ¥ fÃ¥r man väl säga att det finns inte ett enda land nÃ¥gonstans som inte behöver förkunnelsen av evangelium. Det gäller i högsta grad även Europa, väst sÃ¥väl som öst. När det gäller Ryssland sÃ¥ var det ett fantastiskt, av Gud givet tillfälle, frÃ¥n 1989 och framÃ¥t, alltsÃ¥ nu i 20 Ã¥r som gjorde att Ryssland öppnades för förkunnelsen om Jesus. De allra flesta platser hade inte överhuvudtaget nÃ¥gon kyrka, ortodox eller evangelisk utan var verkligen “jungfrumark”. Resultatet har alltsÃ¥ blivit hundra tusentals människor som gett sina liv till Jesus, ofta pÃ¥ platser där evangelium inte överhuvudtaget förkunnats alls eller pÃ¥ mÃ¥nga, mÃ¥nga Ã¥r. Ateismen hade gjort Ryssland till ett i mÃ¥ngt och mycket andligt vakuum.
Nu, efter 20 år finns många tusentals församlingar och det är dessa vi samarbetar med när det gäller spridandet av evangelium. En del i detta arbete är att fostra och forma arbetare, pastorer och ledare. En del i fostrandet av dessa ledare är också att hjälpa dem att  förstå och relatera till Kristi kropp i stort. Detta enhetsarbete har burit mycket frukt. Ett exempel är den konferens vi just hade i Donetsk i Ukraina. Där var officiella representater för många samfund med, inklusive den ortodoxe biskopen för ukrainsk-ortodoxa kyrkan och den lokale katolske prästen, som för övrigt var mycket rörd över vad som hänt på konfererensen.
Ingen kyrka eller samfund äger ett land eller dess innevÃ¥nare. TotalitetsansprÃ¥ken hör hemma i en annan, svunnen tid. Varje människa mÃ¥ste dessutom fÃ¥ möjligheten att höra evangelium om Jesus. Steg för steg, med god vilja och ödmjukhet pÃ¥ bÃ¥da sidor kan det nog växa fram mer och mer förstÃ¥else och äkta samarbete, även över samfundsgränserna. Inte minst gäller detta träning och formande av troende. Vi har sett hur människor ur snart sagt alla samfund har kommit till vÃ¥ra bibelskolor, vi har 15 stycken över världen och planerar för flera, när de förstÃ¥r att de inte “behöver bli som oss” utan kan Ã¥ka tillbaka till sitt eget sammanhang och betjäna där alltefter som Herren leder dem.
I Moskva kommer en representant för ortodoxa kyrkan till bibelskolan och undervisar om den ryska kyrkan. Vid jul kommer en ortodox kör och sjunger. Vi har också numera goda kontakter med metropoliten Kiril. I Bratislava har det gått katolska bibelskoleelever. Så är det även i Jerusalem. Det börjar finnas en bredd som inte fanns för några år sedan. Detta inte är helt okomplicerat men det är ändå något mycket positivt och i allt detta når Guds ord ut med kraft och troende blir utrustade vilket vi glädjer oss över hellre än att bara problematisera eller misstänkliggöra.
Sent söndag kväll och jag är hemma igen. Lite sliten i kroppen men mycket nöjd. Det var intensiva fyra dagar i Ukraina och Ryssland. I Donetsk, som är huvudstad i östra Ukrainas kolgruvedistrikt, Dombass regionen, har det vuxit fram ett fantastiskt arbete med Leonid Padun som ledare. Det är ca 340 församlingar som vuxit upp under åren. En gång per år träffs de i en stor konferens i Dontesk och jag har regelbundet besökt deras konferens de senaste åren. I år var det undervisning främst till pastorer men även öppet för andra så torsdag kväll och fredag förmiddag blev packad med 6 predikotillfällen och sedan bar det av till Moskva. Carl- Gustav Severin fortsatte med de öppna mötena och berättade att ca 9000 kom. Det är verkligen inte dåligt.
Väl i Moskva var det full fart. Det var en pastorskonferens som hade ca 1600 deltagare, jag nämnde felaktigt 1200 på Twitter, och de var alla pastorer, andrepastorer eller ungdomspastorer. Där hade jag 4 tillfällen på lördagen. Sedan blev det två möten på söndagen, så tillsammans 12 möten på dessa få dagar. Intensivt värre men så välsignat. Så hungriga ledare som bara vill ha mer!
Söndagen var härlig. Då var det invigning av Livets Ords kyrka och vi fick göra det 2 gånger eftersom alla inte kunde få plats i kyrkan som rymmer 1200 sittplatser. Stämningen var på topp. De har arbetat så fantastiskt och renoverat lokalerna som förvandlats till en vacker och modern kyrka. Vår arkitekt Lars Hallgren har hjälpt dem.
Det är verkligen en andligt stark och vibrerande församling, med Mats-Ola Ishoel som pastor, som breder ut sig i Moskva med målsättnigen att bli 10 000. Redan nu är man flera tusen och har fyra fulla möten varje helg. Tanken är att steg för steg breda ut sig till fem olika centers i Moskva. Det kommer alldeles säkert att bli så!
Nu skriker kroppen och jag skall kasta mig i säng.
Så bär det av utomlands igen. Tidigt imorgon bitti åker jag till Ukraina, närmare bestämt Donetsk för att var med om Livets Ords årliga konferens där. Det är flera hundra församlingar som kommer samman och det brukar vara mycket härliga möten med upp till 6-7000 människor. I år koncentrerar jg mig på 3 pass för pastorer torsdag kväll och tre pass på fredag morgon.
Efter det Ã¥ker jag vidare till Moskva för deras Ã¥rliga konferens. Carl-Gustav Severin Ã¥ker med och talar i Ukraina, han är mycket älskad där, men kommer tyvärr inte vidare med till Moskva dÃ¥ han ännu inte fÃ¥tt visum. Det är smÃ¥tt skandalöst att han blir nekad visum till Ryssland. Man vill inte ens säga varför. Obegripligt i en s.k. demokrati att man inte fÃ¥r skälen redovisade. Vem som helst kan tydligen lögnaktigt anklaga dig för vad som helst och sedan redovisas det inte av “säkerhetsskäl”. Verkar smÃ¥tt hysteriskt eller remiscenser av gammal sovjetisk maktfullkomlighet.
Ryska myndigheter har ingen aning om vilken tabbe de gör och vilken ambassadör för Ryssland de går miste om genom detta osedvanligt töntiga beteende som bara befäster ytterligare farhågor och eventuella fördomar om vad som egentligen pågår därinne.
Nåväl, ser fram emot att åter besöka Moskva, för vilken gång i ordingen vet jag inte. Det har blivit åtskilliga med åren. Moskva känns som ett andra hem. Jag kommer att ha tre pass för pastorer på lördag och starta upp vår pastorskurs.Dessa pastorskurser, där våra lärare kommer och undervisar har visat sig så andligt effektiva när det gäller att hjälpa pastorer vidare och djupare.
Sedan blir det kvällsmöte. På söndag blir det invigning av Livets Ords renoverade kyrka. Det är fantastiska kyrkolokaler i centrala Moskva och vi gör två invigningsmöten så alla kan vara med. Det kommer att bli trångt och saligt. Kyrkan är ny i den meningen att det är gamla lokaler som förut använts för annat som nu fullständigts gjorts om och fungerar som kyrka. Väldigt läckra, moderna och ändamålsenliga. Sedan hem igen på söndag kväll. Det blir intensivt men mycket roligt, inte minst att på dessa fyra dagar kunna undervisa så många hundratals pastorer. Det är en stor glädje och ett stort privilegium.
Jag har just kommit hem från Bratislava för en stund sedan. Där fick jag via sms reda på att Biskop Bertil hade avlidit. Det var väldigt sorgligt att höra att han inte längre finns här med oss. Helt oväntat var det dock inte med tanke på hans ålder och hälsotillstånd.
Biskop Bertil var en klippa och en biskop för så många i Sverige långt efter sin pension och betydde så mycket för många olika grupper, även utanför Svenska Kyrkan. Saknaden är stor efter honom.
För mig personligen var han viktig eftersom han för 30 år sedan, 1979, prästvigde mig i Göteborgs Domkyrka. När så Livets Ord började förlorade vi kontakten, men i slutet av 90-talet återupptogs den och de senaste 10 åren har vi träffats alltmer ofta. Senaste gången vi sågs var i samband med ett besök i hans hem den 9 augusti. Birgitta och jag hade varit i Lund och Malmö och hjälpt våra söner med flyttbestyr. Vi visste att Sten Nilsson inte hade långt kvar, men kände ändå att vi ville besöka biskop Bertil på vägen hem genom landet. Vi fick en väldigt fin stund tillsammans med honom och hans hustru. Det är jag mycket tacksam för nu! Det blev sista samtalet med en biskop som jag de senare åren fått nåd att få en del både viktiga och uppmuntrande samtal med.Vi hann sedan hem för att ta farväl av min svärfar Sten på kvällen och han dog nästa morgon.
Biskop Bertils förståelse för det andliga läget i landet var glasklar och trots det bistra klimatet var han ändå optimistisk och hoppfull. Han var en ovanligt klar, inspirerande, karismatisk och ödmjuk andlig ledare, biblisk förankrad och trogen den klassiska tron, den som en gång för alla har blivit meddelad de heliga.  Trots så mycket motstånd och förföljelse uppmuntrade han med kärlek och värme så många grupper av kristna.
Guds frid över hans minne!
Denna vecka har varit fullt upp med olika reaktioner på det kommande kyrkovalet. Det märks att detta kommit mycket mer på agendan än förr och blivit rejält uppmärksammat i media. Det har blivit både artikel i Dagen med Sten-Gunnar Hedin och mig, kommentar i Världen Idag. Ikväll kommer ett reportage i Aktuellt där jag är med på en snutt. Det verkar som om man i en del politiska läger börjar blir rejält orolig över att troende aktiverar sig och reagerar på politikerstyrningen. Det är faktiskt dags att reagera emot detta.
Det finns de som tycker det är inkonsekvent att vara dubbelansluten och det ligger ju något i detta. Nu är emellertid situationen så att många frikyrkliga är dubbelanslutna och det har historiska orsaker. Idag kan detta nog ses som en möjlighet, inte ett problem. Det är ju ingen tvekan om att Svenska kyrkan befinner sig i ett mycket unikt krisläge och i alldeles extraordinera omständigheter. I höst kommer en öppet lesbisk kvinnlig präst att vigas till biskop och frågan är om detta överhuvudtaget hänt förut i kyrkohistorien. Det är i alla fall mycket unikt och ett stort avsteg från 2000 år av kristen tro och praxis.  Samtidigt förändras totalt den kristna och klassiska definitionen av äktenskapet och man vill öppna för könsneutrala äktenskap där präster i framtiden säkerligen kommer att tvingas viga dessa. I denna situation och en situation där Svenska kyrkan varit hårt politikerstyrd är det en viktig insats för Guds rike att gå och rösta på söndag.
Rösta på de som arbetar för att Jesus skall vara Herre och Bibeln och det kristna livet skall hållas högt i kyrkan. Det är viktigt att göra sin stämma hörd när man har möjligheten till detta. Det går att personrösta och i varje val, kyrkomöte, stiftsval och församlingsval, kan du pricka in tre personer. Ta dem som du har förtroende för.
Idag åker jag till Bratislava, Slovakien, för en stor nationell konferens. Ca 3-4000 kommer samman från hela landet, och omkringliggande länder. Det är människor från hela det pingst-karismatiska spektret, trosrörelsen, pingströrelsen, karismatiker, protestantiska och katoliker, så det skall bli mycket spännnande. Jag ser verkligen fram emot detta. Det är en strategiskt viktig konferens i Centraleuropa. Eftersom jag inte är hemma på söndag har jag redan förtidsröstat!
Det var mycket trevligt som hände på kulturnatten, inte bara elände. Faktiskt var det så att ungdomsfylleriet var mindre i år än förut. Det var också roligt att bli intervjuad ute på Celsiustorget av Upplandsradion med en stor publik som lyssnade. Jag minns för många år sedan då vi varje lördag hade torgmöten där. De pågick i många år och vi hade alltid många som lyssnade men stämningen var ganska rå och motståndet stort. Därför var det så intressant att se vilken skillnad det var i lördagskväll. Stämningen var verkligen helt annorlunda och så mycket vänligare och öppnare. Jag tror vi har en förändrad andlig atmosfär, trots de senaste nätternas oroligheter. Det är alldeles säkert resultat av många troendes böner i decennier för Uppsala och mycket frimodigt evangeliserande.
Det var verkligen öppet att berätta om Jesus på torget. De två som intervjuade ville veta hur man umgås med Gud, hur man kan höra från Gud och hur fungerar detta med bönesvar. Det var en så öppen och vänlig atmosfär som gjorde det lätt att berätta om frälsningen och gemenskapen med Jesus till många . Det kändes verkligen att människor lyssnade intensivt på torget och roligt att det gick ut i radion över hela Uppland.
Efteråt kom två unga män, inte troende var jag förstod, fram till mig och allvarligt bockade, tog i hand och tackade för det de hade fått höra. Det var inte dåligt. Det tror jag aldrig jag varit med om förut. Detta inspirerar verkligen till att fortsätta be, evangelisera och kärleksfullt engagera sig i Uppsala. Vi behöver alla ta våra hemstäder på allvar.
Du kan höra intervjun här (cirka 19.25 in i programmet).
Det blev lite oregelbundet med bloggandet i veckan som gick. Ikväll skall jag till Upplandsradion för att intervjuas i Uppsalas kulturnatt. Det är en massiv satsning som växer med åren och som formligen exploderar i ett oräkneligt antal kulturyttringar, av alla de slag. Vår församling har funnits med i många år nu. Vi har varit engagerade i både musikinslag, samtal, förkunnande, förbön och även att hjälpa onyktra ungdomar att inte gå helt vilse i pannkakan. Det kan bli väl så tragiskt en sådan här natt trots alla utbud som faktiskt inte alls kräver sprit.
Samtidigt fortsätter orolighetena i Uppsala och nu verkar tonen skärpas hos allmänheten. Risken är att det blir klart rasistiska övertoner, som för övrigt kan höras från båda hållen. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att bilar brinner upp och stenar kastas på polis. Det är också olika frågor som måste redas ut var för sig. Hur kan vi hjälpa ungdomar att hitta rätt och inte hamna i utanförskap är en sak. Här är det viktigt för den vanlige svensken både att förstå och engagera sig, inte bara ondgöra sig. En helt annan sak är att det är och förblir brottlsigt att förstöra annans privat egendom och allmän egendom. Det handlar till och med om grova övergrepp. Där måste myndigheter kunna ingripa bestämt och kunna göra sitt jobb utan att omedelbart bli ifrågasatta eller direkt smutskastade. Annars har vi snart total lagslöhet inpå knuten.
I lördags, den 5 september, var det så begravning av Sten Nilsson och många hundratals människor hade samlats i Livets Ords kyrka för att ta farväl av denne gudsman. Det blev en ljus, högtidlig fest inför Herrens ansikte där minnet av Sten hedrades, hans jordiska lekamen jordfästes och tacksamheten till Herren som lett, välsignat och använt Sten, gick upp till himmelen. Det var värdigt, vackert, ljust men också allvarligt.
En lång och ringlande kö som aldrig verkade ta slut defilerade förbi kistan där hans käpp och Bibel låg som tydliga bilder av vad hans liv innehållit. Det var en mycket andligt stark gudstjänst!
Efteråt var det en minnestund med många tal, alla intressanta och en del roliga och till sist några filmer och bilder från hans innehållsrika liv. Sammanlagt varade alltsammans i över 6 timmar och det var med stor glädje och mättnad vi gick hem med så många tankar om vad en enda människa som lagt sitt liv i Herrens händer och vandrat genom livet med blicken på Jesus kan få betyda. Det var fantastiskt och trots sorg och saknad mycket inspirerande för framtiden!
Idag hade jag glädjen att medverka på ett seminarium på Bjärka-Säby om Lewi Pethrus med anledning av 35-års minnet av hans dödsdag. Eller kanske hellre, hans himmelska födelsedag. Det var mycket roligt att vara med. Mitt ansträngda schema förhindrade mig tyvärr att vara med hela dagen. Jag körde ner från Uppsala kom lite innan jag själv skulle tala och åkte sedan ganska snart tillbaka igen. Tack och lov hann jag också med att samtala lite med flera härliga syskon.
Ämnet jag hade fÃ¥tt att tala om var “Pingströrelsens Pethrusämbete”, en association pÃ¥ LP:s namn men samtidigt en reflektion kring hans tjänst som andlig ledare med ansvar för att bÃ¥de leda och hÃ¥lla samman Pingströrelsen. Med andra ord om LP:s andliga ledarskap.
Lewi Pethrus var en andlig fader, en herde i ett oerhört dramatiskt skede i den svenska kristenhetens historia. Han var banbrytare, kontroversiell, av somliga uppfattad som sekteristisk men sågs så småningom som gränsöverskridare av många. Som offentlig person var han ofta kritiserad men i allt detta en unikt utrustad gudsman och en mycket mänsklig andlig gestalt.
Utan honom hade Pingstväckelsen aldrig överlevt, Pingströrelsen aldrig etablerats och hållits samman och tusentals utanför dess led aldrig upplevt andlig förnyelse. Det finns ett rikt arv efter honom som är väl värt att fördjupa sig i och Sveriges kristna står i stor tacksamhetsskuld till honom.
Hans passion för Jesus och den personliga frälsningen, hans erfarenhet av Andens dop och hans samhällsengagemang var helt unikt och hade ett starkt genomslag i vårt land.
Lewi Pethrus är definitivt 1900-talets banbrytare och andlige ledare i Sverige och det var en glädje att kunna få medverka till att hedra hans minne idag.
En liten kommentar: Jag hävdar nog ändå bestämt att utan de pionjärinsatser och den katalysator LP var skulle det aldrig blivit vad det blev. Det förringar inte uppskattningan av andra agerande. Inte heller tar det bort förståelsen för att ett Andens verk aldrig handlar enbart om en person men jag tror nog att det är mer än uppenbart att LP:s roll var mycket tongivande och helt speciell. Det kan man inte ta ifrån honom, vilka brister och bergänsningar det än kan ha medfört. Därför var det också viktigt och roligt att få uppmärksamma honom.
