Jag tror att Sverige har fått en ny evangelist i Göran Skytte. Under en och en halv timma höll han konferensdeltagarna i nästan andlös spänning. Det var inga dödpunkter alls men mycket humor och en fascinerade och stundom allvarlig berättelse om hans vandring till och vidare med Jesus.
Med brutal öppenhet men ändå med värme framstår han som en utmanare, ja, en slags andlig tjur som bökar och rör om i kultureliten i Sverige.
Orkar han, inte minst med tanke på en del fysiska attacker han haft bl a två trafikolyckor, så kan han under de kommande åren betyda oerhört mycket för att vända opinionen i Sverige från sekularisering till tro på Jesus.
Det var en härlig eftermiddag!
På kvällen hade vi ett helt ljuvligt möte med Suliasi Kurulo. Han tilhör en av mina absoluta favoriter med sin enkla, klara, varma och passionerade förkunnelse om mission. Han är ett otroligt exempel på ett liv i mission och har en sådan integritet i sitt liv. Nu skall jag in på morgonen för att lyssna på honom igen.
Det är verkligen roligt att stråla samman med vänner, gamla och nya. Ibland kan man koppla ihop med människor man inte sett på länge men det känns som om man sist träffades igår. Det är förunderligt. Det är också härligt med den gemenskap, koinonia, vi kristna har som olika lemmar i Kristi kropp.
En konferens är verkligen mer än möten. Eller snarare det är just möten det är. Möten med så många olika människor, i små och stora grupper, ensamma, småpratandes i en korridor eller runt ett matbord eller på väg ut ur ett kvällsmöte.
Igår träffade jag Göran Skytte och gjorde två TV-program med honom där vi satt och samtalade om hans liv som journalist och troende. Det var väldigt givande. Nu ser jag verkligen fram emot att lyssna på honom i eftermiddag.
Det är ca 1100 frivilliga som hjälper till för att göra Europakonferensen möjlig. Helt fantastiskt!
Omvandlat till normala arbetsveckor motsvara frivilliginsatserna, lågt räknat 600 arbetsveckor. Ganska otroligt!
Cafeterian har 1700 arbetspass på i snitt 5 timmar vilket blir ca 8500 arbetstimmar. Makalöst!
På barnområdet har de 2000 arbetspass på i snitt 3 arbetstimmar vilket blir 6000 arbetstimmar. Vilket insats för barnen!
Till detta kommer alla musiker, sångare, mötesvärdar, vakter, parkeringsvakter, städpersonal, TV-personal, m.m, som alla gör hjälteinsatser.
Vår restaurangby har 1200 sittplatser (jämför detta med Uppsalas största restarurng, IKEA, som har ca 500 platser.)
Vi steker ca 10 000 hamburgare, 1, 6 ton pommes frites, ett halvt ton kebab och det går åt ca 40 000 läskburkar.
Hittills har det kommit besökare ifrån över 40 länder.
Jag är full av beundran över denna härliga församling full av vardagshjältar!!!
Så är det igång. Årets intensivaste vecka på Livets Ord. Det var en sådan förväntan i luften igår kväll bland de 3000 som hade kommit redan första kvällen. Härlig lovsång, fritt och glatt. Fick ett ord från en syster att konferensen kommer att präglas av mycket glädje. Det kändes redan igår.
Jag talade om en levande tro utifrÃ¥n Hebr. 11:6. Vi behöver alltid bÃ¥de gÃ¥ tillbaka till grunderna i troslivet och fördjupa vÃ¥r vandring med Herren. Vandringen med Jesus är en vandring i tro, ett liv i Anden och ett liv i Ordet. Ordet, Anden och tron är beroende av varandra. Tron är tro pÃ¥ Jesus, inte pÃ¥ tron. Tro är förtröstan, tillit, öppenhet, gemenskap med, beroende av och förväntan pÃ¥ Gud, lydnad inför Honom, och mycket mer… Det är inte ett tekniskt utförande av trosprinciper eller enbart intellektuellt försanthÃ¥llande. Inte heller är det enbart en upplevelse eller en känslomässig stämning. Det är en vandring med en levande Frälsare som mer och mer, i gemenskapen, visar sig vem han är, precis som i ett äktenskap. Det är en förbundstrohet där Gud i sin nÃ¥d välsignar och och uppfyller de löften han givit oss.
Tron, hoppet och kärleken hör samman så intimt att man knappt kan se var den ena börjar och den andra slutar. Det finns ingen tro utan hopp och utan kärlek fungerar inte tron och utan gärningar är tron död. Allt binds samman i Jesus som är trons upphovsman och fullbordare. Därför behöver vi se bortom oss själva och våra omständigheter och på Honom.
Det var mycket kortfattat vad jag talade om igår kväll. Du kan höra mer här. Nu är det dags för Stefan Salmonsson.
Under nästa vecka, när Europakonfernsen är igång, har vi alltså inte bara kvällsmöten utan det är också dag möten. (För ett tag sedan kommenterade jag om kvällstalarna.) Förutom speciella möten för barn och ungdomar så finns det möten för pastorer, företagare, partners m.m. Sedan är det varje dag två allmänna möten, kl. 10:00 och kl 15:00. Där har vi en mängd olika talare. Förutom att en del kvällstalare även talar på dagtid så har vi:
Stefan Salmonsson: Pastor och evangelist. Känd för många och en oerhört duktig predikant som talar rätt in i våra vardagsliv på ett starkt och humoröst sätt som blir livsförvandlande.
Stephen Sumrall: Pastor, son till Lester Sumrall. Har varit med oss i flera år. Har ett hjärta av guld och tillbringar mycket tid med att betjäna fattiga människor över hela världen.
Göran Skytte: Det skall verkligen bli roligt att höra Göran igen. Det är första gången han är med oss som talare på Europakonferensen. Han har gett evangelium och sitt vittnesbörd om hur han kom till Jesus till 10 000-tals svenskar över hela landet. En modern och hängiven evangelist och så duktig journalist.
Charles och Sue Whitehead: De är med oss för andra gången. Förra gången gjorde de dundrande succé. Charles är katolik och Sue är anglikan. Båda är aktiva i den karismatiska väckelsen och har dråpliga erfarenheter att berätta om.
Carl- Gustav Severin: En evangelist av Guds nåde. Mycket duktig och med en enorm erfarenhet av äkta missionsarbete, inte minst i gamla Sovjet. Han har så många erfarenheter att berätta om och brinner för mission.
Joakim Lundqvist: Ledare för Ny Generation och direktor för Livets Ord Bibelcenter. En riktigt duktig förkunnare som inspirerar ungdomar, men inte bara dem utan var och en som hör honom.
Alla dessa talare är olika och det gör det hela bara mer spännnade. Man kan inte och skall inte jämföra predikanter med varandra. Låt dem istället vara de original som de är istället för att ha tusentals små åsikter om dem. Ofta kan jag personligen känna att människor har vissa speciella krav eller förväntningar när man talar. Det finns osynliga regler eller begränsningar som verkligen kan hindra. Därför är det så viktigt att be för varje förkunnare att de kan stå fria och leverera det Herren har lagt på deras hjärta. Vår uppgift är inte i första hand att välja fram favoritförkunnare eller att recensera dem utifrån olika tycke och smak. Det är verkligen lätt att fastna på småsaker och inte se det stora eller höra det Herren egentligen vill säga.
Vi är alla lerkärl men i lerkärlen finns skatter för den som är öppen och vill ha. Det är som en reservoar där vi själva måste skruva på kranen genom vår förväntan att Herren skall använda det ofullkomliga kärlet. Då kan tusentals bli mättade mirakulöst. Det ber vi om för denna Europakonferens. Det gör vi alltid när vi ber att Herren skall leda oss i vilka talare som vi skall kalla.
Det var roligt och viktigt att besöka Oaskonferensen i år och få möjlighet att tala på onsdagskvällen. Det är härligt att träffa syskonen i Oas som gör ett fantastiskt arbete. Det är intressant att se hur många olika ingredienser som finns i ett Oasmöte. Allt från lovsång till vesper, förbön och utvärdering av profetia till bikt och själavård.
Mitt besök var ganska kort men jag hann ändå träffa en del människor jag inte sett på länge. Det finns så mycket av återupptäckandets glädje när man träffar personer som man inte mött på över 30 år och som har arbetat troget i andra delar av Guds rike. Ibland är det rätt fantastiskt att man på en sekund kan koppla med människor som man inte sett på decennier.
Det var också roligt att se min vän Israel Pochtar som vi har arbetat med länge i Israel. Relationen med honom går tillbaka till vårt tidiga arbete i Ryssland och under åren jag bodde i Israel träffades vi regelbundet.
Man hade bett mig tala om Trons uthållighet utifrån Hebr. 10:36. Det blev en lång predikan. Längre än jag brukar men det kändes viktigt.
Vi lever i en tid då både tålamod och uthållighet sätts på prov genom yttre omständigheter som på många sätt blir värre och värre. Uthållighet är inte bara våra försök att bita ihop utan en Guds gåva, en ingjuten nåd som ger oss kraft att med Guds hjälp orka ända fram till målet.
Inte minst gäller det i en tid av trons utspädning och förvansking och av det andliga livets uttorkning i många sammanhang. En tid då det vertikala, dvs det övernaturliga livet, hotar att nedmonteras och ersättas så att allt blir horisontellt inomvärldsligt. Vi ser idag det profanas anstorming på i stort sätt alla områden med Bibelns urholkning och splittring och fragmentisering i stort sätt i alla kristna läger. Det är viktigt att se att det är kristider och inte bara säga att så har det alltid varit. Sedan är det viktigt att se att det också händer så mycket positivt och att i allt fästa ögonen på Jesus och att fortsätta att hängivet lova och prisa Honom.
Den helige Ande är utgjuten över nya grupper och människor över vår jord. Kyrkan växer till i stora delar av världen. Det finns en äkta längtan bland troende överallt  för en fördjupad enhet i kärlek och i sanning. Det tas ständigt nya trosinitiativ och mission och evangelisation växer ständigt.
Det är alltså både kristider och tider av stora möjligheter. I detta är jag övertygad om att Herren stärker, upprättar och förenar Kristi kropp för det som ligger framför oss alla. Där behöver vi också varandra på ett mer påtagligt sätt. De tider som ligger framför kommer säkerligen att liknas vid de stora lärostridernas tid på 300-talet då striden stod om Jesu gudomlighet emot ariansismen. Idag finns det nygnosticism i postmodernistisk form som attackerar och utmanar. (Inte minst ser man detta i debatten om homoäktenskapen. Mer om detta senare.)
Den helige Ande skapar förutsättningar i oss alla att bli mer ödmjuka, mer försonliga och mer förlåtande i våra attityder gentemot varandra och att också se och erkänna när vi brustit och syndat.  Jag har brustit och så har andra men min uppgift är inte att påtala vad andra har gjort eller försöka tvinga fram ursäkter från andra utan med Guds hjälp själv be om förlåtelse där jag gjort fel. Sådant måste ske allt efter som Anden leder och fritt från mänskliga påtryckningar. Det kändes helt rätt att även uttrycka detta i min predikan på Oas utan att gå in i alla enskildheter. Det var viktigt och välsignat att få vara med i onsdags.
Nu väntar starten på Europakonferensen på söndag kväll. Ikväll har i uppstartsmöte för alla frivilligarbetare på Livets Ord. Det brukar bli ett härligt möte.
Denna vecka hettar det till och förberedelserna är igång på allvar. Tält skall upp, allt skall ordnas och nästan tusen frivilliga är på olika sätt engagerade i allt som har med konferensen att göra. Det är en helt fantastisk församling som år efter år orkar engagera sig och så överlåtet betjänar så att alla som kommer skall trivas och få ut det mesta av konferensen. Detta i sig är något unikt!
Kvällstalarna i år är som följer:
Söndag kväll: Det hela börjar med att jag talar. Så har vi haft det i många år och jag tycker det är viktigt att komma med ett budskap som sätter tonen för konferensen och redan från första kvällen betjänar de som kommer.
Måndag kväll: Kong Hee, Singapore, som nu har en stark och vibrerande församling på ca 27 000, talar. Har besökt oss många gånger.
Tisdag kväll: Mark Conner. En duktig talare och herde från Australien som sett sin församling växa kraftigt. Han var med oss för två år sedan och blev väldigt omtyckt för sin uppmuntrande förkunnelse.
Onsdag kväll: Jonathan Bernis, en amerikansk messiansk jude med en stark evangelistisk gåva. Var mycket uppskattad senast han besökte oss. Jag har känt honom sedan de tidiga åren i vår Rysslandsmission då han flyttade in till St. Petersburg och öppnade arbeten på olika ställen i Ryssland.
Torsdag kväll: Suliasi Kurulo. En verkligt stark apostolisk tjänst från Fiji- öarna som sänt ut missionärer till många länder. Så duktig, Jesuscentrerad och stark och härlig att lyssna till och bli betjänad av.
Fredag kväll: Hans Weichbrodt. Verkligen roligt att han kan predika för oss på fredagkvällen. Hans reser på många ställen i världen men har ett verkligt hjärta för Sveriges frälsning. Helgen blir starkt profetiskt kring Sverige tror jag.
Lördag kväll: Förutom mitt vårseminarium så tycker jag att denna kväll är det viktigaste predikotillfälle jag har under året. Jag tar det verkligen på allvar och ber över vad som ligger på Herrens hjärta för Sverige och framtida genombrott.
Detta plus alla som talar på dagtid, återkommer om dem senare, gör det till en konferens där Ordet blir både bröd, ljus och svärd. Alla tre behövs. Ser verkligen fram emot konferensen och vad Jesus skall göra i människor liv. Vill du ha mer info så sök här.
Men innan  vi börjar åker jag till Oaskonferens i Borås där jag verkligen ser fram emot att tala nu på onsdag kväll.
Både Birgitta och jag var lite väl trötta. Svårt att koppla helt av hemma, plikterna klättrar liksom in genom fönstret och via sms. Så spontant, på kort varsel åkte vi till Visby. Fullträff! Trots att det var Stockholmsveckan som innebär att hela, halva Stureplan och dess wannabees, killar med bakåtslickat hår, har landat i Visby och super för glatta livet, så var det ändå för oss några fantastiska dagar. Vi såg faktiskt inte så mycket av supandet utan kunde vandra omkring ostört i dagarna tre och verkligen njuta och ladda.
Det var länge sedan jag var i Visby, vädret var perfekt och rosorna strålade av blomsterfröjd. Så mycket att upptäcka. Så oerhört vackert, pittoreskt och absolut unikt. Och mitt i detta sköna så driver unga människor omkring och trasar sönder sina själar i en desperat fight efter en fullkomlig nöjesextas som aldrig infinner sig. Både Svenska kyrkan och frikyrkor var ute och evangeliserade och för att hjälpa ungdomar att lugna ner sig i detta måttlösa festande.
Det finns gott om kyrkoruiner i Visby, det vet ju alla.  Vid varje ruin stÃ¥r det smÃ¥ instruktiva skyltar om kyrkans namn och ålder. I princip varje sÃ¥dan skylt slutar med eufemismer typ: “kyrkan upphörde att användas efter reformationen”, “användes senare för andra ändmÃ¥l,” etc. Bakom detta döljer sig en verklighet där dessa kyrkor blev stenbrott, stall eller annat. Reformationens baksida snyggt nertonad. Det var märkligt att se dessa ruiner. Inte minst när en del idag är cafeér för inte ont anande turister som knappast vet var de egentligen sitter nÃ¥gonstans eller vad som en gÃ¥ng har pÃ¥gÃ¥tt här.
Det blev lite grand som en bild av Sverige idag. Aningslösheten, okunnigheten om det som funnits före oss och som kan hjälpa oss idag, här och nu, den rastlösa ytligheten som helst bara vill supa sig full och strunta i allt. Allt blandas med vartannat. Och mitt i detta, kyrkor i ruiner, som tysta vittnesbörd om nÃ¥got som ändÃ¥ finns där under jordytan, men som man inte vet vad det egentligen är. Vi tittar pÃ¥ det, gÃ¥r pÃ¥ det, sitter där och fikar men vi vet inte ….
Ruiner kan trots allt byggas upp igen, både fysiskt och andligt. Murar kan resas upp, vägar kan röjas och sanningar kan proklameras, åter och åter igen. Sanningen har en väldig attraktionskraft i sig själv. Den har en förbundspartner i våra hjärtan som gör att den aldrig tappar sin aktualitet. Oberoende av kultur, av ålder eller generation har sanningen ett helt unikt genomslag. Vi är skapade för sanningen. Förkastas den idag tas den imot imorgon. Verkar den otidsenlig igår blir den ändå aktuell idag. På några få dagar på Visby hann jag se massor! Det var som ett tvärsnitt av Sveriges andliga situation.
Undersökning efter undersökning kommer till samma slutsatser: Gud och religion är tillbaka i det offentliga rummet. SvD, 14:e juli, berättar om boken “God is back” som är en beskrivning av detta intressanta och märkliga fenomen. Med andra ord, sekulariseringen är inte nÃ¥got som automatiskt slutar i religionens frÃ¥nvaro och Guds död, om nu humanisterna hade hoppats pÃ¥ det, tvärtom! Intresset för religion, behovet av att förstÃ¥ religion för att förstÃ¥ sin omvärld samt antalet aktiva religionsidkare ökar ständigt. Sekulariseringen har troligen skapat ett vakuum som gör att pendeln istället slÃ¥r tillbaka. Människor har helt enkelt blivit trötta pÃ¥ att det ständigt tjatas om att Gud inte finns, inte är relevant för samhällsdebatten eller bara tillhör den privata flumsfären.
Detta betyder naturligtvis inte att alla blir personligt kristna eller att alla “nÃ¥r fram” till ett visst definitivt religiöst ställningstagande. Det betyder däremot att modernismens myter om att rationalitet innebär avskaffande av religiositet definitivt kan avskrivas. Idag i Kina tror en tredjedel av kineserna definitivt pÃ¥ Gud medan förut det bara var en tiondel. Denna trend gäller i stort sett över hela världen, pÃ¥ alla kontinenter, med undantag för vÃ¥r egen kontinent Europa. Här har sekulariseringen gÃ¥tt som längst. Jag tror däremot inte att det innebär att den gÃ¥tt för lÃ¥ngt. Däremot tror jag att mÃ¥nga varma troende inte riktigt förstÃ¥tt hur lÃ¥ngt den verkligen gÃ¥tt och hur pÃ¥verkade vi faktiskt har blivit i det som kallas för “kyrkans inre sekularisering”. Jag har skrivit en artikel om detta i senaste numret av Keryx, nr 2 2009, “Kriser i kristenheten idag” som jag rekommenderar till läsning.
Utmaningen är alltså att nå vår egen kontinent med evangeliet på nytt. Utmaningen är också att göra det på ett relevant sätt så att moderna människor förstår och attraheras av Jesus. Utmaningen är också att denna relevans inte slår över i en slags modern trendighet med urvattnat innnehåll så att det blir den moderna jeanssorten på predikanten som avgör om han är relevant eller inte. Utmaningen ligger också i att våga gå emot strömmen med ett tidlöst och vissa stycken alltså helt omodernt evangelium som definitivt sticker ut och inte anpassar sig efter modern politisk korrekthet eller spolformad trendighet.
Lagiskheten tar sig många uttryck. Några av dem är behovet att förbättra sig själv i egen kraft, att visa sig själv vara duktig, att vilja vara bättre än andra. Lagen kräven 100% perfektion och när vi är under den är vi aldrig nöjda med oss själva eller med andra. Vi hittar då alltid fel på oss själva eller andra. Lagiskheten får oss att pendla mellan högmod, när vi tror vi är bättre än andra eller missmod, då vi tycker att andra är bättre än vad vi är. Det kan gälla alla områden av livet  men blir troligen mest plågsamt och förödande när det gäller det andliga livet.
Ofta yttrar det sig i att vi faller i självömkan eller andlig stolthet och framförallt i jämförelsens förbannelse. Det är verkligen en förbannelse att ständigt jämföra sig med andra. I högmodsdiket jämför man sina bästa sidor med andras sämsta. I missmodsdiket, som också är en form av högmod därför att även där utgår jag ifrån mig själv, jämför man sina sämsta sidor med andras bästa.  Hela tiden blir det en tävling med andra. Ingen rast, ingen ro, mycket kritik och negativismer, av mig själv och andra.
Lagiskheten bottnar i och utvecklar en stark själv centrering: “Jag kan”, “Jag kan inte”.  Hela tiden utgÃ¥r man ifrÃ¥n sig själv, den egna förmÃ¥gan eller brist pÃ¥ förmÃ¥ga och ger egentligen aldrig utrymme för Andens liv, för Kristus i mig, att leva ut sitt liv igenom mig. Behovet att bli erkänd, ärad, accepterad, att ha lyckats i andra människors ögon, i mina egna ögon eller i Guds blir sÃ¥ starkt att det hindrar den process Anden vill utföra i mig att slutföras, nämligen att lÃ¥ta den dagliga korsfästelsen, kapitulationen av egot, resultera i att Jesus manifesteras i mig. Behovet att prestera och sedan lyfta fram denna prestation för att fÃ¥ godkännande och beröm skapar ständig frustrering. Det är hela denna negativa spiral, av att aldrig vara tillräcklig, som nÃ¥den löser mig ifrÃ¥n pÃ¥ grund av Guds fullbordade och perfekta gärning i Kristus.
Det finns nÃ¥got som kan lura oss här. Vi vill gärna vara starka i oss själva. Även till synes “svaga” människor blir lätt starka i egen kraft utan att egentligen förstÃ¥ det. Även människor som pÃ¥ ytan kan framstÃ¥ som milda kan under ytan visa en vilja som inte alls är korsfäst utan envetet styra sina och andras liv. Även människor som pÃ¥ ytan känns fromma kan leva i sina egna känslor mer än i Andens liv. BÃ¥de vÃ¥r vilja, vÃ¥ra känslor och vÃ¥rt intellekt mÃ¥ste genomgÃ¥ samma dödsprocess, korsfästelsen, för att uppstÃ¥ndelselivet i sin äkthet skall lysa fram genom oss.
Då blir glädjen äkta, inte påklistrad. Förlåtelsen av varandra blir genuin, inte hycklad eller villkorad.  Behovet av att synas och märkas, av att vara godkänd av andra, av att duga, allt detta bryts ner. Istället flödar tacksamheten över nåden, över Jesu kärlek till mig, över Guds godhet fram. Detta sker inte än gång för alla utan är en daglig och livslång helgelseprocess, en korsväg.
Då blir inte heller nåden något jag utnyttjar eller urskuldrar mig av själviska syften med utan en kraft till verklig frigörelse och frimodighet i mitt liv. Då duger jag inte heller i mig själv, för att jag själv dragit ner på kraven och kompromissat med det andliga livets villkor. Jag behöver inte hela tiden hålla på med mig själv. Jag duger i Kristus, på grund av Guds kärlek till mig. På grund av Guds gärning i Krstus till mig. Då kan jag frigöras till att ägna mig åt andra och åt Guds rike. Förlåtelsen blir total, upprättelsen blir total och det andliga livet blir attraktivt, inte hotande.
Här lägger jag till lite: Det är absolut omöjligt och också felaktigt att peka ut olika kyrkor och samfund och kalla dem lagiska. Lagiskhet går rakt igenom alla kyrkor och kan drabba alla kristna och vi får alla slita med dessa beteenden. Det har med striden mellan Ande och kött att göra och när vi talar om detta blir det omedelbart fel, och lagiskt, att enbart peka ut andra. Bättre att ha akt på sig själv och granska sitt eget hjärta.
