För en stund sedan kom jag in från vår brygga. Jag stod och tittade ut genom fönstret i godan ro och njöt av kvällsljuset över sjön när jag ser en kanot med fyra ungdomar i. Fyra, tänkte jag, det är lite mycket. Vad lågt relingen ligger, kommenterade Birgitta. Sen kom en kanot till med tre i. Nästa sekund kolliderade de och fyra ungdomar låg gallskrikande i vattnet. En båt bredvid tog upp två men de andra två var kvar och skrek i högan sky.
Vi hade precis varit nere vid vattnet och kollat temperaturen, 12 grader, inget vidare att bada i. Snarare farligt om man är i länge nog. De simmade desperat och vi sprang över två tomter till en grannbrygga där de försökte släpa sig upp men orkade knappt. Jag trodde knappt man kunde bli så medtagen så snabbt. Inte så konstigt egentligen om man blir nerkyld, får panik, sprattlar och förbrukar sin energi och börjar krampa. Det är farligare än vad man anar när man ger sig ut i kallt vatten och vindbyar.Väl uppe på bryggan låg de totalt utpumpade, huttrande, gråtande och nästan utan känsel i benen. Det var verkligen så synd om dem.
Vi hade med oss badlakan och svepte om dem och hjälpte dem hem till oss. Där fick de  torka och värma upp sig lite och sedan körde vi dem till den gård där de var på läger.  Nyss dök de upp igen, återlämnade handukarna och tackade och kramades hej vilt. Fortfarande hade de nedsatt känsel i benen men annars såg de pigga ut. Allt hade gott väl. De såg lite glatt förvånade ut när vi önskade dem Guds välsignelse. Gud hade verkligen låtit sin välsignelse vara över dem.
Det finns mycket att fundera på efter Jesusmanifestationen. Det är lätt att bara rusa vidare till nya saker. Men det var nog mer historiskt än vi anar, det som hände förra helgen i Stockholm. Det är ju ofta så att vi först några år senare ser hur viktiga vägval och olika händelser var.
För mig var det mycket speciellt att på fredagskvällen kliva in i Katarina kyrka på Söder för att vara med på kvällsmötet i Oaskonferensen som hölls där. Jag hade blivit ombedd att komma med en kort hälsning men var där i första hand som åhörare.  När jag stod framme vid mikrofonen insåg jag att det var precis 30 år sedan jag sist satt min fot i denna kyrka. På den tiden, slutet av 70-talet, öppnade kyrkoherden Helge Fosseus kyrkan för en rad karismatiska konferenser som verkligen förändrade det andliga landskapet i Sverige. Människor kom från alla sammanhang och lovsången och sången i Anden brusade genom kyrkan. Så många blev förnyade.
Jag minns hur Bror Spetz, pastor i Södermalmskyrkan, berättade för mig hur han som mer konservativ pingstvän först varit skeptisk men ändå gått upp till Katarina och fått en chock. Han kände att han hade suttit i en garderob och nu öppnades dörren. Han var så imponerad av den norske evangelisten Aril Edvardsen som då var väldigt kontroversiell och som var så använd av Gud över hela världen. Brors hela tanke om musik och lovsång stod på ända och sedan föddes den musikaliska förnyelse som blev ett signum för Södermalmskyrkan.
Andra har berättat hur de chockerades över hur präster, nunnor, frikyrkliga och Jesusfolk (de som fanns kvar) blandades om vartannat och inte brydde sig. Sven Nilsson talade och skapade stora rubriker med sitt avståndstagande från det falska samfundsväsendet. Han var allvarlig i sin analys av den falska identitet som gör att vi älskar vårt eget sammanhang mer än Jesus själv och blev väldigt attackerad för detta, men rätt hade han.
Nu är det 30 år senarre och så mycket har hänt i landet. Det spirar verkligen andligt på många ställen samtidigt som en del människor verkar ha blivit trötta eller frestade att ge upp. Den som vill ha kortsiktiga resultat kommer alltid attt bli frustrerad. Den som ser lite längre och ställer sig till förfogande för vad än Herren vill kommer att bli använd. Det som man talade om mycket då, Guds folk, det kommer att bli mer aktuellt igen. Det är viktigt med individuella tjänster men inte på bekostnad av allt annat. Vi behöver starka personliga liv med Gud men inte överindividualistiska troende som aldrig kan gå i lag med andra. Det blir mycket intressant att se hur framtiden kommer att te sig nu.
Vi har nu haft en andra runda med samtal tillsammans med ledare från Pingströrelsen. Vi, dvs fyra företrädare för Trosrörelsen, hade en dag tillsammans med fyra pastorer från Pingst. Denna gång träffades vi i Pingstkyrkan i Uppsala. Förra gången var vi på Livets Ord.
Det var en härlig stämning, förtroliga samtal och skön gemenskap. Dels hade vi ett långt pass om vad trosundervisning egentligen är, och inte är. Sedan hade vi ett pass där vi talade igenom synen på ledarskap, vad som skiljer och förenar.
Det är mycket roligt att kunna samtala i lugn och ro om dessa viktiga frågor, be tillsammans och också lyssna in angående vad vi tror Herren vill göra i vårt land i framtiden. Så väl investerad tid som ger mersmak.
Det blir en tredje runda. Allt detta medverkar till både djupare enhet och mer strategiskt tänkande angående hur vi når Sverige för Jesus.
Idag fyller min svärmor Maj Nilsson år, närmare bestämt 94 år. Inte dåligt! Glad och pigg är hon också. Hon bor med sin man Sten i ett omsorgsboende som han behöver mer än henne. Hon hör lite dåligt och blandar ihop minnena lite ibland men är för det mesta otroligt klar och lättbegriplig. Det är och har alltid varit så trevligt att umgås och samtal med henne. Hon har ett så vaket intellekt.
Jag har aldrig haft något svärmorsproblem under hela vårt äktenskap. Maj, som som tillsammans med Sten har varit missionär i Indien har alltid varit så stöttande och uppskattande och lätt att ha att göra med. Hon är en riktig evangelist som aldrig missar en möjlighet att berätta för andra om Jesus.
Hon har varit barnvakt för alla våra barn, korrekturläsare åt sin man Stens böcker, engagerad i församlingen och alltid aktiv och utåtriktad. I församlingen kunde hon i ett skede nästan varenda medlems namn och vem de var gifta med, vad deras barn och barnbarn hette osv. Speciellt var hon angelägen om att alltid välkomna utländska gäster och internationella elever. Hon är faktiskt ett strålande exempel på en riktig kristinna.
Grattis idag på din födelsedag, Maj!!
Vilken folkfest det blev i Stockholm i helgen och vilken fantastiskt härlig Jesusmanifestation i Kungsträdgården. Enligt polisen var det 20 000, enligt media 17-18 000 som samlades i lördags i Stockholm. Det var inte dåligt! Vädret var fantastiskt och det kändes som om Herrens sol och välbehag lyste över hela evenemanget i full skala. Ett stort tack till alla medverkande som gjorde detta event möjligt!
Vilken känsla det var att se Kungsträdgården fyllas av marscherande tåg som kom från de nio olika torg där det varit möten och proklamationer om Jesus.
Programmet, som alltid vid sådana här tillfällen har en tendens att bli fullpackat och dra ut på tiden var ändå förvånansvärt bra koordinerat och löpte på bra även om det var ansträngande för en del äldre att stå så länge i solen. Det var en bra blandning mellan tal och många bra inlägg från olika talare, lovsång och förbön.
Det var underbart att se alla tusentals troende tillsammans för att be, prisa Herren, fröjdas och jubla inför hans ansikte. Vi får ändå komma ihåg att det inte är så ofta som sådant sker och det var länge sedan sist. Att sitta på plattformen och se detta var som en dröm och en profetisk proklamation om framtiden.
De olika talarna hade alla något mycket väsentligt att ge. Vi hade alla fått strikta order att inte överstiga 7 minuter vilket ju kan vara en nyttig prövning för en predikant.  Inte minst var det roligt att höra Niklas Piensoho och Raniero Cantalamessa. Men både Göran Skytte, Anders Arborelius och Berit Simonsson hade alla så mycket väsentligt att ge. Svårt att välja men det behöver vi inte för det var ju inte en predikanttävling, tack och lov. Man kände klart att detta inte var en uppvisning av olika predikantpersonligheter utan istället länkar i en viktig kedja för vad Herren vill göra i vårt land.
Speciellt emot slutet av mötet kändes det starkt hur en kollektiv ande av frid, kärlek och enhet manifesterades över Kungsträdgården. Den kom efter den väldigt starka stund då alla tusentals hade uppmanats att gå ner på knä och be. Det var mycket påtagligt att Herrens vilja var att smälta samman ett folk som älskar varandra, upphöjer Honom och tillsammans går ut med evangeliet. Det var Guds folk som reser sig och finner sin plats inför Hans ansikte.
Det är ingen tvekan om att detta var ett historiskt möte. Ett möte som inte ägs av något samfund, intressegrupp eller enskild förkunnare. Det kändes verkligen som början ett mycket viktigt skede i Sverige. Kan vi alla vara noggranna, kärleksfulla, vandra i Anden, hålla tassarna borta och inte använda detta andliga skeende för egna syften eller försöka monopolisera det för den egna gruppen så kan något stort ske . Det sker steg för steg, inte på en dag och och enbart om vi fortsätter att noggrant vandra i Anden och lyder Herren där vi själva är och verkar och tar de steg han ber oss ta av kärlek till och i lydnad för Honom.
Ingenting är längre som förut :) De gamla första maj tågen drar knappt något folk alls längre. I Uppsala däremot har KD nu flera år i rad överglänst sossarna med sitt demonstrationståg för familjen. Det är nu fjärde året i rad och mycket framgångsrikt och lyckat på alla sätt. Det börjar kl. 13:00 idag på Vaksala torg och så marscheras det till S:t Eriks torg.
I år deltar socialministern och KD-ledaren Göran Hägglund. Det gör han rätt i. Dels för att regeringen behöver träda fram ännu mer och klarare för att värna om familjen. Dels därför att Hägglund faktiskt så väl behöver varje röst som är tillgänglig för kommande val. KD ligger farligt nära 4 % gränsen. Även Marcus Birro är med.
Marschen är viktig av många skäl. Inte minst behöver röster höjas som aldrig förr när det gäller familjens framtid. Alla barn mår inte automatiskt väl av att hamna på dagis från ett år ålder. Föräldrar som vill ta hand om sina barn skall kunna få vara hemma och göra detta utan att ekonomiskt svältas ut och gå under. Det är fortfarande så att att barn i tidig ålder mår mycket bra av att en av föräldrarna kan vara hemma hos dem.
Säga vad man vill men det är fortfarade så att samhällen byggs starka och sunda genom att hjälpa, stödja och stärka familjen. Det vet de flesta invandrare som bor hos oss. De har mycket att lära oss där.
