Precis som den helige Ande ofta är den bortglömda tredje personen i Gudomen sÃ¥ är Pingsthelgen ofta bortglömd bland kristna.  Den kommer bort i studentfester och skolavslutningar  av olika slag. Den sekulariseras till att bli ”hänsyckningens tid”, då med tanke  pÃ¥ förälskelser, vigslar och att vÃ¥ren exploderat i grönska. Och sÃ¥ förstÃ¥s alla konfirmationer eller kanske en snabbsemester.

Hela tanken på att fira något viktigt i kyrkan verkar har kommit bort i väckelsekretsar som tyvärr ofta har kastat ut barnet med barnvattnet. I rädslan för stelbenthet och tomma ceremonier har man istället  ingenting eller skaffat sig sekulära ceremonier. Vi firar varandras födelsedagar, församlingarnas olika jubiléer och Mors och Fars dag samt en mängd nya märkesdagar, Livets söndag m.m. Allt detta är helt i sin ordning men frågan är om vi inte håller på att införa en helt annat kyrkoår med mer självpåhittade saker att jubilera kring.

Det finns mycket att celebrera i kyrkan men framförallt tre stora högtider: Jul, Påsk och Pingst. Eller för att använda bättre ord: Jesu Kristi födelsefest, Passionsveckan och Kyrkans födelsedag. Med andra ord: Det är viktigt att fira och påminna sig ständig om Inkarnationens verklighet, om priset Jesus Kristus fick betala för våra synder, hans ställföreträdande död och hans uppståndelse och himmelsfärd (som är mer än värd en eget firande), och Andens utgjutelse över lärjungarna i den Övre Salen och församlingens födelse. Den troendes hela liv rör sig mellan dessa tre så viktiga och helt gigantiska  händelser.

Varför skall vi fira? För att ständigt påminna oss! För att uppliva verkligheten av dessa händelser i våra egna liv! För att djupare skåda in i dessa hemligheter som blivit uppenbarade för oss! För att åter och åter igen tacka Gud för allt han gjort för oss! För att förena oss i den lovsång och tillbedjan som ständigt pågår inför Guds tron där Lammet prisas och äras! För att ta del av dessa andliga sanningar så att de ger ny kraft in i våra liv till att leva ut allt detta underbara i vardagen. Inte minst gäller detta Pingst som är den högtid som påminner oss om vad som har givits oss genom det nya överflödande livet i Anden, något som Herren vill att i skall leva i varje dag.

Det är dags imorgon att fira den Tredje personen i Gudomen, Gud den helige Ande! Utan honom finns inget kristet liv.

Sverige, och Svenska kyrkan, har nu fått världens första lesbiska biskop. Hon vann över Hans Ulfvebrand med 413 röster mot 365. Hos HBT-folket står glädjen högt i tak. Man har fått en kvinna för sin sak. För den kristna tron är det däremot annorlunda. Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron.

Det är märkligt att läsa Brunnes uttalanden till gaynyhetssajten QX där hon i mycket luddiga termer inkluderar allt och alla i den kristna livet, ingen och inget får exkluderas, och blandar ihop begreppen mellan skapelse och frälsning rejält. Att Gud älskar alla, hela sin skapelse, betyder inte automatiskt att alla inkluderas i frälsningen i Kristus. Kan något gott komma ur denna utnämning? Definitivt!  Många kommer att få upp ögonen för hur illa ställt det verkligen är, inte bara i Stockholms stift utan i Svenska kyrkan i stort.

Säkerligen kommer många lekmän, som har en  en äkta känsla för vad den genuina tron egentligen är och går ut på, att reagera. En del säkert starkt och offentligt, andra i tyst sorg. Ur all denna förvirring, avfällighet och förvärdsligande kommer säkerligen ett motdrag från himlen, en äkta och djupgående samvetsväckelse, en reningseld över oss alla, en ny nöd för människors eviga väl och en större längtan efter äkta väckelse i hela vårt land.

Så är det måndag morgon och lite ledigt. Igår avslutades Vårseminariet med söndagsgudstjänst. Den blev späckad. Dels hade vi högtidlig avslutning och diplomutdelning för 37 deltagare i vår NPK, nordisk pastorskurs. Dels hade vi en härlig nattvardsgudstjänst där många av delegaterna från de olika länder som varit på seminariet deltog.

För en del är det nytt med kombinationen av bÃ¥de frimodig förkunnelse, Andens flöde och en levande liturgi i nattvarden. Det finns nÃ¥got härligt när allt detta sammanstrÃ¥lar och ger kraft, tyngd, frihet, glädje och högtidlighet Ã¥t söndagens ”celebration” av Jesus. Vi firar honom intensivt för den han är när  vi kommer tillsammans i den stora församlingen.

Vi hann också med ett dop. Sonen till vår indiske centerledare ville bli döpt så vi började söndagsgudstjänsten med detta. Det är alltid härligt att döpa, inte minst med tanke på hur starkt Guds närvaro är genom  den Helige Ande och den nåd som förmedlas i dopet. Det är fantastiskt att stå i vattnet och fråga om dopkandidaten tror på Gud, Fadern, på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, på den Helige Ande och om han bekänner Jesus som Herre, om han vill avsäga sig djävulen, världen och köttet och följa Jesus för resten av sitt liv. Att se hur ögonen lysa av glädje vid varje ja på dessa frågor är mycket speciellt.

Varje år när jag sammanfattar så ser jag hur mycket jag inte hunnit med. Anteckningarna är alltid långt fler än vad jag hinner dela. Trots att det är många underisningspass, (Det blir 12 stycken med  2 kvällsmöten och söndag förmiddagsgudstjänst.), så känns tiden alltid för kort för allt som skulle kunna sägas.

De har varit så viktigt att tala om den profetiska Anden som är över alla troende och att bredda detta till att inbegripa den insikt, förståelse och försvar av den uppenbarelse som en gång för alla givits åt de heliga. Profetia handlar inte bara om speciella ord i speciella situationer, (det handlar det också om), utan också att med profetisk insikt och urskiljning kunna se, bedöma och beskydda det Ord Herren har gett till Kristi kropp att genom alla tider förvalta.

Utan uppenbarelse, utan det profetiska ordet går vi vilse, hamnar fel och kan gå förlorade. Det finns  en strid som blir alltmer tydlig idag angående klarheten och noggrannheten i uppenbarelsen så att evangeliet inte förvanskas utan behåller sin kraft till frälsning även för moderna männsikor i dagens förvirrade och sekulariserade kultur.

Det är också intressant att se vilken dragkraft det finns i bibelordet. Varför skulle annars sammanlagt 3500-4000 personer komma på bibelstudier och sitta flera dagar i rad med Biblar i handen och lyssna, läsa och anteckna? Kom inte och säg att Bibeln är uträknad i Sverige!

Här kan du se seminariet på webben.

Det är, som sagt, alltid lika pirrigt att starta men nu har det hela börjat och det kändes mycket bra. Det har kommit deltagare från många nationer och det blev mycket hälsande i pauserna, så roligt att träffa folk från så skilda håll som Indien och Uzbekistan, Moskva, Italien, Mongoliet, Belgien, USA och Kanada, m.m.

Använde förmiddagen att tala om den Helige Ande som profetians Ande utifrÃ¥n bl.a. Uppb. 19:10 att ”Jesu vittnesbörd är profetians Ande”. Det känns viktigt att inte bara fastna i de mer spektakulära sidorna av profetia utan att se hur Jesuscentrerat det profetiska Ordet är i NT och hur viktigt det är att slÃ¥ fast sanningen om den kristna tron som uppenbarelse, inte bara mänsklig spekulation.

Aposteln Petrus säger ju att han inte talar om myter utan var ett ögonvittne till Jesus härlighet pÃ¥ det heliga berget när Gud ärade honom där. ”Den rösten hörde vi själva frÃ¥n himlen” säger Petrus och lägger till ”SÃ¥ mycket fastare stÃ¥r nu ocksÃ¥ det profetiska ordet för oss och ni gör rätt i att hÃ¥lla er till det.” 2 Petr. 1:16-19.

Det från himlen uppenbarade Ordet bedömer människors hjärtan, skiljer ut vad som är sant och vad som är falskt, visar vägen, stärker troende att gå den rätta vägen och uppenbarar Kristus för oss genom Andens upplysning av Ordet i våra hjärtan och befriar oss. Inte undra på att det är strid om uppenbarelsens äkthet, giltlighet och auktoritet i våra liv.  Vi värjer oss gärna emot dess udd. men samma Ord är både mat, ljus och ett svärd som skiljer, inte bara en av dessa saker.

I många år nu har jag haft ett årligt seminarium, ända sedan mitten på 80-talet. Förr var det på hösten men de senare åren har det blivit ett vårseminarium. Det är krävande men väldigt roligt. Det är tre dagars undervisning med tre lektioner varje morgon och två kvällsmöten. Det pågår från torsdag till och avslutas med söndag förmiddag. De senare åren har allt fler predikanter från olika delar av världen dykt upp och det blir en härlig internationell gemenskap.

Nu är det inte enbart ett predikantseminarium utan undervisningen och betjäningen har alltid varit för alla. Inte minst brukar det komma f.d. bibelskoleelever, vilket är väldigt roligt. Roligt är också att det kommer troende från många olika samfund.

Jag brukar följa ett speciellt tema varje Ã¥r men känner mig fri att göra lite olika utvikningar. I Ã¥r kommer jag att tala om ”den profetiska Anden”. De senare Ã¥ren har det varit  en koncentration kring den helige Ande. Jag har känt behovet av att uppmuntra varje enskild troende till att lära känna den helige Ande mer och att vÃ¥ga lita pÃ¥ smörjelsen och flöda i Andens nÃ¥degÃ¥vor.

Det känns väldigt viktigt och priviligierat att kunna ta mer än en predikan kring ett ämne och fördjupa det mer och låta Anden leda i tillämpningarna. Det är alltid viktigt att det inte bara blir undervisning utan också direkta tilltal in i människors liv och utrymme för betjäning. I år blir det också tre eftermiddagspass, ett varje dag, med praktiskt undervisning  som inte minst är bra för församlingsarbetare plus ett pass med besök av israeliska politiker som delar lite av utmaningarna i landet.

Lika väl som det är viktigt att betjäna individer så tror jag att det finns tilltal till nationen. Det känns som om Den Helige Ande förenar och mobiliserar oss i Kristi kropp inför framtiden och att det också finns profetiska tilltal till oss som Guds folk och till vår nation. Den profetiska Anden ger också bilder av det aktuella andliga läget som tar bort både illusioner och felaktiga önskedrömmar såväl som missmod och resignation och ger oss en väg framåt med Herren.

Det är alltid lika pirrigt inför ett seminarium. Det är viktigt att ordet kommer från Herren och inte är människomeningar och det är viktigt att det är betjänande för många. Allt detta får mig alltid att känna vånda och osäkerhet. Det blir alltid en kamp innan men Herren är god och bevarar våra bönen så jag tror att det med hans hjälp kan bli både viktigt och bra.

Attityden emot Israel har definitivt svängt  rejält sedan Obama blev president  i USA och Netanyahu blev premiärminister i Israel.  Enligt SvD  ringde Obama ett av sina första utlandssamtal till palestiniernas president Abbas, inte till Israel. Den förste som besökte honom var Jordaniens kung Abdullah medan Netanyahu har fått vänta i månader på att komma på besök. På sin första utlandsresa besökte han Turkiet, inte Israel. Obama har också inlett försonligare samtal med Iran som bryter emot internationella bestämmelser angående sitt kärnvapenprogram och öppet  hotar att förinta Israel.

USA har alltid, oberoende av vem som suttit i Vita Huset, haft en grundläggande starkt Israelvänlig politik. Frågan är om detta nu kommer att förändras. Det är inte svårt att se hur Bibeln talar om, i ex. profeten Sakarja. kapitel 12 och 14, att Israel så småningom kommer att mer och mer isoleras och hatas av den omgivande världen. Under många år har det kommit profetiska ord om att USA, under påverkan av Arabvärlden och genom sin oljetörst skulle skifta solidaritet och av strategiska och ekonomiska skäl steg för steg överge Israel.  England gjorde likadant.

Det råder knappast någon tvekan om att freden i Mellanöstern är mycket bräcklig och kall och att de omgivande arabnationerna med sina ca 150 miljoner muslimer knappast vill att Israel  skall existera. Det har man aldrig velat. Det är bara de politiska realiteterna som tvingat Egypten och Jordanien att sluta fred med sin fiende. Syrien har fortfarande krigstillstånd gentemot Israel och ser gärna att Hizbollah och Hamas attackerar på alla sätt. Iran stöder dessa öppet och förbannar nästan dagligen Israels existens och lovar att förgöra landet.

När problemen i Israel diskuteras kan man aldrig bortse från de yttre, och inre hoten, emot själva Israels existens, som dagligen finns. De har funnits från dag ett i Israels historia.  Ett land som är omgivet av så många yttre och inre fiender och som ständigt får kämpa för sin dagliga överlevnad fungerar annorlunda än lilla Sverige som levat i fred i snart 200 år. Ser man inte den stora bilden ser man ingenting alls.

Här kommer ett tillägg: Netanyahu har nu åkt hem till Israel igen efter näst intill kollisionsartade samtal med Obama, inte minst om tvåstatslösningen som Netanyahu är emot. Det främsta skälet är rädslan för ett nytt Hamasstan, alltså ett nytt land styrt av Hamas med militär makt som har edsvurit sig att utplåna grannen Israel och som upplåter mark för Iran och andra att installera moderna vapen riktade emot Israels hjärta. Kanske inte så konstigt att man tvekar.

Det har blivit mycket kommentarer på mitt förra inlägg. Roligt. Betoningen i det inlägget  ligger inte på ledarskap och underordnande utan mer på detta att vi faktiskt inte lever som isolerade öar och det fantastiska med att vara inlemmade i Kristi kropp, överlåtna åt varandra.

Jag var alltså vid gott mod när jag skrev detta. Jag tycker det är något så förunderligt med Kristi kropp och är väldigt attraherad av Bruden, Kyrkan. Vi är alla beroende av varandra, i både tid och rum. Kristi kropp är ju inte bara en liten elitgrupp i något hörn utan alla de som blivit inlemmade i denna kropp, hur olika vi än kan tycka och bete oss. Detta är något så speciellt. Bara tanken på att det är alla troende på alla platser och i alla tider, både i himlen och på jorden, är något oerhört. Det är en kvantitativt och kvalitativt unik Kropp vi blivit del av, inte bara en liten isolerad grupp eller en avgränsad privat sfär.  Att sedan den andliga idealbilden av Kristi kropp kan ligga mycket långt ifrån vår vardagsverklighet betyder inte att vi inte kan se, begrunda och beundra den bild Anden måler i Bibeln och i vårt inre och sträcka oss efter den.

Det är ocksÃ¥ nÃ¥got sÃ¥ välsignat att vi fÃ¥r liv av varandra i Kristi kropp och därför ocksÃ¥ kan relatera till varandra pÃ¥ djupet. Denna ”koinonia” gÃ¥r lätt förlorad i vÃ¥r fragmenterade tid dÃ¥ vi spretar Ã¥t olika hÃ¥ll och gärna satsar pÃ¥ oss själva. Emot denna bakgrund, av självisk hedonistisk materialism, är det lätt att bli alienerad och isolerad, inlÃ¥st i sitt eget jag, även som troende. Det är en del av den moderna tidsandan som vi mÃ¥ste kämpa emot mer än vi anar och pÃ¥ fler omrÃ¥den av vÃ¥ra liv än vi kanske först förstÃ¥r. Vi är personer skapade till Guds avbild. En person mÃ¥ste relatera och all äkta relation bygger pÃ¥ osjälvisk kärlek.

Det är för att rädda oss undan detta som Herren har rest upp sin Kropp och inbjuder oss att gÃ¥ djupare in i överlÃ¥telse och relationer med bÃ¥de huvudet och de olika lemmarna. Här är Jesus själv ett fantastiskt exempel dÃ¥ han ”utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt dÃ¥ han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden, döden pÃ¥ korset”. Fil. 2:7,8. Hans lydnad intill döden, underordnande under Faderns vilja och utgivande och trofasta kärlek för oss  är bÃ¥de försoningsmedel och exempel för oss.

Efesierbrevets 5:e kapitel beskriver Kristus och församlingen,bruden, i ett ömsesidigt kärleksfullt underordnande och betjänande av varandra. Det är en sÃ¥ stark bild av denna djupa gemenskap som inte är ett själviskt behov av att styra eller härska men att göra allt för varandra efter de ordningar Herren inrättat för vÃ¥rt bästa. Allt detta är självklart av nÃ¥d, genom nÃ¥d och fungerar bara med hjälp av nÃ¥den. Det inebär ju inte att man inte mÃ¥ste upptäcka och överlÃ¥ta sig till denna ”koinonia” som bara Anden kan föra oss in i. Jag tror inte vi har upptäckt fullheten av skatterna i kyrkan och djupet och styrkan i de heligas gemenskap ännu. Inte jag i alla fall.

Sitter och förbereder Vårseminariet som jag har nästa vecka. Det tar alltid mycket tid att arbeta med och be igenom. Det kommer förkunnare från många olika länder, i år t.o.m. från Mongoliet så det är viktigt hur brödet, Guds ord, delas ut.  Ser verkligen fram emot detta. Det känns extra viktigt i år.

En sak jag tänkt pÃ¥ är vÃ¥r, Ã¥tminstone här i väst, inpiskade överindividualism. Vi börjar alltid med ”jag”. ”Jag” har mött Herren. ”Jag” är kallad, etc. etc. Det kristna livet är uan att tveka djupt personligt och mÃ¥ste erfaras sÃ¥, men det är inte individualistiskt. Det börjar inte med mig och slutar inte med mig.  Rom. 14:7 ”Ty ingen av oss lever för sig själv och ingen dör för sig själv.” I början av vÃ¥rt kristna liv upplever vi det ofta sÃ¥, eftersom vi är andliga barn och dÃ¥ helt naturligt är självupptagna men vi mÃ¥ste snart, i vÃ¥r tillväxt, vänja oss att vi inte är universums centrum utan har kommit in i en familj, Guds familj som är sÃ¥ mycket större än vÃ¥rt eget individuella jag.

Denna process, att inse att man blivit döpt in i Kristi kropp, inlemmad i kyrkan, är inte helt lätt för oss moderna sekulariserade människor som är genomindividualistiskt präglade. Vår sekulära individualism har präglat oss djupare än vi anar. Den gör att vi ständigt värjer oss gentemot något över och runt omkring oss. Vårt ego vill ha utrymme, höras, få våra behov mötta omedelbart, leva ut våra önskningar och passioner och fullfölja våra livsprojekt utan förbehåll, på egna villkor. Att gå i kyrkan ibland kan vara bra och det får gärna stärka, välsigna och stödja detta men inte gärna utmana eller ifrågasätta det. Vi slår vakt om vår imaginära frihet och livet blir ofta en kamp att ständigt bevaka den.

Hela detta tänkande är så tvärtemot grunden i den kristna tron, att genom tron och dopet ha dött med Kristus och inlemmats i något större, nämligen Kristi kropp, vilket innebär, förutom all kärlek och välsignelse vi får del av, både förnekelse, offer och överlåtelse för att få del av en verklig, äkta frihet.

FrÃ¥gan är om inte vÃ¥r rädsla för läror och auktoriteter, har med detta att göra. Vi vill helt enkelt inte bli störda, inte bli rubbade i vÃ¥ra cirklar, inte göra det vi inte vill och inte ha nÃ¥gra andra Ã¥sikter och idéer än vÃ¥ra egna, de som passar vÃ¥r livstil. Vi vill inte tro, tycka eller agera utifrÃ¥n vad nÃ¥gon annan ber oss om och de fÃ¥r inte vara ”över” oss. Vi följer hellre en ”osynlig och anpassad Jesus” som vi själva format än Jesus som kommer till oss  i vÃ¥ra syskon som vi ser och umgÃ¥s med.

Det är i detta sammanhang som vÃ¥r ovilja emot institutioner, eviga sanningar och andligt ledarskap mÃ¥ste prövas. Är det bara sÃ¥ att vi bara gör av med gammal ”religiös brÃ¥te” eller är det sÃ¥ att vi faktiskt har egna underliggande själviska motiv för att göra oss ”fria” sÃ¥ att vi kan agera själviskt autonomt, utifrÃ¥n den gamla människans behov av eget intakt herravälde och oböjdhet? Att böja sig är inte lätt. Ingen av oss vill det. FrÃ¥gan är om det inte ligger en hemlighet här för att kunna komma in i en gemenskap som är djupare, mer tillfreställande och som ger mer frihet än vi nÃ¥gonsin kan ana när vi inte bara individuellt umgÃ¥s med Jesus utan ocksÃ¥ upptäcker och lÃ¥ter oss ledas in i hans kropp. Det är där, i gemenskapen, i församlingen, som Hans liv skall levas ut och dÃ¥ kommer Anden oundvikligt utmana all självisolering, exklusivitet, separation och eget tyckande hos oss alla.

Svenska Dagbladet skrev häromdagen om omskärelsen som ett stort problem och ondgjorde sig över den. På flera håll väcks det röster som vill förbjuda den. Det tycker jag är helt fel. Framförallt är det en attack på det judiska folkets identitet. Att detta lilla ingrepp skulle vara skadligt har jag svårt att förstå. Det judiska folket har sedan Abrahams dagar låtit omskära sig. Jesus, Petrus, Paulus och apostlarna var alla omskurna. Det gäller varje judisk kulturgigant genom alla tider.

Det finns idag ett väldigt kladdande och kontrollerande av allt, påverkat av en sekulariserad anda. Frågan är när det blir farligt att döpa? Vatten kan vara väldigt hälsovådligt. Att attackera något sådant fundamentalt som det yttre förbundstecken Gud påbjöd det judiska folket att hålla i generation till generation visar på hur  genomgripande sekulariseringskrafterna är. Det visar också hur intoleranta de blir när de får möjlighet att bestämma och hur oförmögna de är att begripa andliga ting.

Om nu någon invänder att kristna inte omskär så var ju problematiken i Galaterbrevet och Apostlagärningarna den att man alltså inte krävde omskärelse för Jesustroende från hednisk bakgrund men inget sades om att de från judisk bakgrund skulle sluta omskära. Jag tycker vi skall ha full respekt för det förbund Gud upprättat med det judiska folket och inte i någon slags hälsoiver attackera allt vi tycker är omodernt, främmande  eller inte passar oss.

Det kommenteras mycket i media om påvens besökt till Israel som ju började med besök i Jordanien. Det finns mycket att säga om detta men just i denna kommentar skall jag inskränka mig till vad jag såg i en del TV-inslag.

Jag sÃ¥g ett TV-inslag frÃ¥n Jordanien och helt plötsligt var där ett flertal personer som jag kände igen ifrÃ¥n den tiden dÃ¥ vi Ã¥kte dit. Det var turistministern och en journalist, och nÃ¥gra andra, som jag satt en hel kväll pÃ¥ middag med  och samtalade med om allt möjligt inklusive om huruvida Jordanien skulle kunna tävla med Israel om titeln ”Det heliga landet” i nÃ¥gon turistkampanj i USA. Jag föreslog att de då inte skulle vara fullt sÃ¥ antagonistiska emot Israel om de ville vinna evangelikala kristna att besöka Jordanien utan snarare betona det egna som är unikt. Det hela verkade mest drunkna i cigarrrök och hetsiga utfall men det var onekligen en intressant middag i Amman. Kul att se dem springa omkring runt pÃ¥ven.

I Israel, idag var det konsert för påven och min gamle gode vän Dudu Fisher dök upp och sjöng gudabenådat vackert och starkt med en judisk kör för påvens och president Peres. Han sjöng om Israels längtan efter fred. Det var faktiskt helt fantastiskt, och så roligt att se Dudu, ortodox jude, som ju besökt oss flera gånger, igen. Han har även varit med oss i Ryssland när vi haft konserter där för att hjälpa judar att återvända till Israel. Hans son Ofir kommer att besöka vår konferens igen i sommar.

Onekligen viktigt att påven besöker Israel. Mycket starkt när han var i Yad Vashem, lade ner en krans, hedrade Förintelsens offer och talade. Som tysk måste detta vara mycket speciellt. Jag minns för länge sedan en resa vi hade där en tysk grupp inte ens ville gå in och se det hela, så illa berörda var de över de tyska nazisternas illdåd. Yad Vashem, Förintelsemuseét i Jerusalem är oerhört starkt och varje statsbesök går via denna plats. Ingen människa som besöker det går oförändrad därifrån. För att citera påven idag; Deras blod talar som Abels blod, oskyldigt förintade, men deras namn är evigt ihågkomna. Gud känner dem. Det är viktigt att vi inte glömmer dem och inte glömmer varför detta helt monstruösa folkmord hände. Det kommer säkert att diskuteras en hel del om kyrkans och kyrkornas plats, insatser och brist på insater, under Förintelsen denna vecka.