I en brett upplagd artikel i Dagen förklarar pastor Joakim Hagerius att Saronkyrkan i Göteborg nu öppnar för medlemskap för homosexuella som lever i partnerskap. Nya tider, nya ideer! Troligtvis för att få medlemmmar. Ett längre parti i artikeln ägnas nämligen just åt detta med medlemskap, föreningsstänkande, husgsrupper etc. Det låter  mest som snömos eftersom pastorn glider rätt ordentligt på frågan om han  anser att utlevd homosexualitet är synd. Inget klart svar naturligtvis, utan ett allmänt hänvisande till att vi alla har synder av olika slag.

Det är dock skillnad på att brottas med synder, göra upp med synder och att hålla fast vid synder och legitmera dem på olika sätt. Journalisten ställer inga djupare följdfrågor och pressar inte för att få klarare svar på denna punkt.

Allt verkar hänga i luften för Saron och en stor frikyrkoförsamling driver fram förändringar som gör att den mer och mer ställs utanför den klassiska defintionen av vad evangelikal tro är.  Jag undrar om detta är den första av ett antal församlingar inom EFK som går denna väg men man kan väl alltid hoppas att någon där, inte bara Stefan Swärd, höjer rösten. Det finns säkert pastorer som reagerar. Hoppas de hörs.

Annars får man säga att det är ganska tyst i Sverige nu för tiden. Det är jordskredsliknande förändringar med tanke på lagstiftning om könsneutrala äktenskap, Svenska Kyrkans inställning till dessa frågor, Gardells boks mottangande och nu det som sker i Saron. Det är däremot inte en jordskredsreaktion emot detta utan en förstämd tystnad i leden som bådar illa. Eller är det en resignerad likgiltighet som tar sig uttryck i flykt från ansvar?