Denna helg är verkligen intensiv. Inte bara genom Jesusmanifestationen i Stockholm men också mycket annat. För oss i Uppsala har Valborg alltid varit så speciell. Hela staden kokar och sjuder av aktiviteter. Allt rör sig om studenternas firande av vårens ankomst. En 40- eller 50 tusen personer som samlas i Carolinabacken för den traditionella mösspåtagningen och springandet ner för backen. Innan har det varit sillfrukostar och sedan firas det hela dagen, Allmänna Sången sjunger i Universitetsaulan, det är Vårtal vid Gunillaklockan och avslutning med Vårbal på slottet. Valborgseldar tänds på många ställen. Sedan fortsätter det hela natten.

Allt detta vore hur trevligt som helst om det inte vore för allt fylleri. Det är makalöst vad det sups denna dag. Sedan jag kom till Uppsala 1970 har jag varit med många gånger nere på stan på Valborg. Som student gick vi runt och evangeliserade. När Livets Ord växte fram började vi gå runt på stan och ta hand om berusade ungdomar och hjälpa dem hem. Detta har vuxit under många år till ett viktigt socialt ansvar vår församling tar, med hundratals frivilliga som hjälper till nere på stan. Det finns kaffetält, viloplatser, samtal och all möjlig praktisk hjälp.

Det är inte så roligt att behöva lyfta upp redlösa tonåringar ur rabatterna, hjälpa dem hem och upptäcka att föräldrarna sitter hemma stupfulla, vilket har hänt. Trots detta är det så viktigt att vara ute och faktiskt ibland helt enkelt rädda livet på ungdomar som helt kommit fel och tappat kontrollen. Våra pastorer och många medarbetare med pastor Janne Blom i spetsen gör ett fantastiskt jobb detta intensiva och långa dygn.

Det börjar dra ihop sig till en viktig helg, eller vecka i Stockholm. Jesusmanifestationen är en otroligt stark satsning som kommer att betyda mycket. Den börjar i Filadelfia kyrkan med förbön för Sverige på lördagmorgonenen kl. 09:00. Sedan är det mötena på alla de olika torgen runt om i staden som Stockholmsförsamlingarna har och marscherna till Kungsträdgården för den stora manifestationen. Samtidigt pågår nattvandringarna och utdelandet av biblar som Jesusfolket har anordnat. Till detta kommer också Oasrörelsens konferens i Katarina kyrka där Raniero Cantalamessa medverkar. Samtidigt har Klara kyrka en konferens nu i veckan och efter Jesusmanifestationen i Kungsträdgärden är det möte i Södermalmskyrkan om synen på Jesus idag. Mycket annat händer också. Inte dåligt!

Med andra ord en helg fullspäckad av olika kristna aktiviteter. Frågan är när detta hände sist i Stockholm? Som alltid finns det förstås kritiker ibland de kristna leden. Ibland kan det nästan bli komiskt hur en del är angelägna att alltid föreslå något annat än just det som försiggår. Vi kan ibland uppföra oss som de som när det spelades glädjesånger då vill vi inte skratta och när det spelas sorgesånger då vill vi inte gråta, i Jesu liknelse. Vi vill hellre något annat.

Nåväl, väldigt många är mycket glada och det är ingen tvekan om att det är viktigt att frimodigt proklamera Jesus offentligt i Sverige idag. Det är alltså inte det enda vi skall göra men det är viktigt att också göra detta.

Därför är det viktigt att att vi kliver upp ur sänghalmen och masar oss ner, eller upp, till Stockholm och medverkar. Det ger en viktig signal till allmänheten och media att kristenheten inte helt har avsomnat eller upphört att existera. Tvärtom är det härligt att vara tillsammans med tusentals medsyskon en sådan viktig dag.

Det härliga är att det är en samling kring Jesus, med syftet att upphöja och ära honom, och där kan så många olika kristna medverka. Det tillhör ju också vår andliga mognad att inte alltid flyga i strupen på varandra kring de olika olikheter som finns utan faktiskt på ett civiliserat sätt visa världen att vi kan samarbeta och leva med varandra. Märkligt vore det ju annars!

Låt oss komma samman och upphöja Jesus i Stockhom under den kommande helgen!

I början av januari följde reportern Carl-Henric Jaktlund mig en hel arbetsdag och gjorde en lång intervju. Det var mycket trevligt att ha honom följa med en hel arbetsdag och jag tycker han gjort ett bra jobb av det hela. Idag finns den i Svenska Journalen och på Dagens hemsida.

Det är verkligen intressant att träffa karismatiker, trosfolk och “tredje vÃ¥gare” frÃ¥n olika delar av världen. Jag är just nu i Rom inbjuden pÃ¥ en ledarskapskonferens med karismatiska ledare frÃ¥n olika strömningar, mest protestanter men även en del katolska karismatiker.

Det är nyttigt att vara i andra sammanhang än sina egna och följa med i lite annorlunda andliga rutiner än vad vi har hemma. Det är definitivt mycket bön, lovsång, väntande på Andens tilltal, personliga profetior och förbön. Riktigt härligt uppfriskande. Man tar gott om tid i att be och lovsjunga innan predikan eller föredrag. Idag talade en äldre amerikansk broder som levt sitt liv på olika missionsfält med en verklig pingstglöd så det dånade om det. Sedan kom en mild tystlåten broder med en riktigt djuplodande studium om Anden och Ordet.

Varje minut upptagen och nu ligger jag utslagen på sängen och bloggar. Igår talade jag till dessa ledare och imorgon skall jag leda möten. Roligt att fungera på lite annorlunda sätt. Det enda är att man överhuvudtaget inte kommer utanför huset för att turista lite. Kunde lika gärna varit i Mölndal.

Det var så uppfriskande, mitt i det svenska andliga klimatet med dess något introverta debatter att ha besök från Armenien. Arthur Simonyan, pastor i Livets Ord, Yerevan, (ett av våra center) kom och uppmuntrade och utmanande. Han har nu 10.000 medlemmar i församlingen bara i Yerevan (huvudstaden i Armenien) och många församlingar är startade över hela landet. Till detta kommer arbete i Georgien och missionärer utsända i hela Mellanöstern. Ett fantastiskt arbete!

Under hela sin församlings existens har man fÃ¥tt slagits emot olika typer av förföljelse. Nu senast hade myndigheterna fÃ¥tt för sig att man skulle förbjuda all slags evangelisation och utomhusmöten. Arthur fick tala i parlamentet och lagförslaget kom av sig. Det är inte lätt för gamla Sovjetrepubliker att förstÃ¥ detta med demokrati…

När Arthur berättade om hur mÃ¥nga fattiga som betjänades regelbundet, 650 gatubarn, 700 vuxna hungriga, 200 handikappade, 120 dövstumma, 50 blinda som fÃ¥r ständig hjälp dÃ¥ veknade myndigheterna och en sade:”Vi kan väl inte slÃ¥ ihjäl de bin som producerar honung Ã¥t oss.” Till detta kommer 3500 ungdomar, mÃ¥nga arbetslösa som fÃ¥r hjälp.

Arthur talade starkt och engagerande och upplivade många. Det är otroligt roligt att arbeta med en så stark, levande och äkta ödmjuk broder som har en riktigt sund och starkt genombrytande apostolisk tjänst.

Du kan se gudstjänsten här.

I en brett upplagd artikel i Dagen förklarar pastor Joakim Hagerius att Saronkyrkan i Göteborg nu öppnar för medlemskap för homosexuella som lever i partnerskap. Nya tider, nya ideer! Troligtvis för att få medlemmmar. Ett längre parti i artikeln ägnas nämligen just åt detta med medlemskap, föreningsstänkande, husgsrupper etc. Det låter  mest som snömos eftersom pastorn glider rätt ordentligt på frågan om han  anser att utlevd homosexualitet är synd. Inget klart svar naturligtvis, utan ett allmänt hänvisande till att vi alla har synder av olika slag.

Det är dock skillnad på att brottas med synder, göra upp med synder och att hålla fast vid synder och legitmera dem på olika sätt. Journalisten ställer inga djupare följdfrågor och pressar inte för att få klarare svar på denna punkt.

Allt verkar hänga i luften för Saron och en stor frikyrkoförsamling driver fram förändringar som gör att den mer och mer ställs utanför den klassiska defintionen av vad evangelikal tro är.  Jag undrar om detta är den första av ett antal församlingar inom EFK som går denna väg men man kan väl alltid hoppas att någon där, inte bara Stefan Swärd, höjer rösten. Det finns säkert pastorer som reagerar. Hoppas de hörs.

Annars får man säga att det är ganska tyst i Sverige nu för tiden. Det är jordskredsliknande förändringar med tanke på lagstiftning om könsneutrala äktenskap, Svenska Kyrkans inställning till dessa frågor, Gardells boks mottangande och nu det som sker i Saron. Det är däremot inte en jordskredsreaktion emot detta utan en förstämd tystnad i leden som bådar illa. Eller är det en resignerad likgiltighet som tar sig uttryck i flykt från ansvar?

Nu har recensionerna av Gardells bok dunkat in och lovorden spridits i pressen. Det är ju knappt att vänta något annat. Att sekulära media höjer Gardell till skyarna, dock inte till himlen, ter väl sig naturligt från dess ståndpunkt.

Att kristen press i stort följer med är däremot desto märkligare. Det avslöjar på ett betänkligt sätt hur allvarligt det andliga läget egentligen är.

Tidningen Sändaren är självklart uppskattande av Gardell och kallar honom väckelsepredikant. Tidningen menar att jag var snabb att avfärda Gardell som hädare. Nej, inte alls snabb och inte lättvindigt heller,  men slutsatsen kan knappt vara en annan. Inte om man har Bibel, trosbekännelse och den klassiska tron som mÃ¥ttstock. Ordet “hädelse ” är inte ett skrikande tillmäle utan en saklig beskrivning av resultatet av ett allvarligt avsteg i tron och ett angrep pÃ¥ Guds Son, den andra personen i Gudomen.

Kyrkans Tidning menar att jag brännmärkt Gardell. Nej, däremot har jag sakligt konstaterat att han faktiskt avviker frÃ¥n den kristna tron eftersom han inte tror pÃ¥ jungfrufödelsen utan tror att Jesus vare en “oäkting”,  inte tror att Jesus gjorde under, inte heller tror att han kom för att förlÃ¥ta synder och inte tror att han  bär människornas synder pÃ¥ korset. Allt detta är självklart utanför den kristna trons rÃ¥märken och en grov förvansking av Jesus Kristus. Eftersom det är Gardell som säger detta verkar inte mÃ¥nga vilja opponera sig.

Dagen hade en nÃ¥got märklig rubrik: “Gardells bild av Jesus engagerar.” Det är naturligtvis mycket som engagerar nu för tiden, frÃ¥gan är bara hur och med vilka konsekvenser. Rubriken känns som en typisk öppnare för att sända signaler Ã¥t tvÃ¥ hÃ¥ll samtidigt. Ibland undrar jag om Dagen, som journalistiskt spottat upp sig avsevärt de senaste Ã¥ren, har utvecklat en ny teknik där man verkar vilja sända dubbla signaler samtidigt. Det kan fungera i vissa frÃ¥gor men absolut inte i andra.

Själva artikeln, av Mikael Tellbe , är saklig. Tellbe avslutar med att påpeka att Gardell har en störande subjektivism och att Gardell ser Jesus som den store bekräftaren men inte som vår ende befriare.

På opinionssidan den 9 april finns en insändare som undrar om Gardell skall ses som förkunnare. Det kan man väl knappast säga i strikt mening dvs en evangelie förkunnare. Han är en talare, debattör och estradör. Han förkunnar naturligtvis ett budskap men det gjorde ju Lenin och Trotsky och många andra också. Alltså, knappast väckelsepredikant! Kristen? Bara Gud kan se in en människas hjärta! Men förståelsen av Jesus är snedvriden och detta blir falsk varubeteckning av evangeliet.

Till detta lägger jag att det teologiska innehållet i boken känns som ett kompendium på det vi pluggade på 70-talet. Samma gamla liberalteologi. omskrivningar och förnekelser. Inget nytt alls. Det nya är väl att ett känt namn populariserar och för ut det till en intet ont anande svensk publik. 

Som någon påpekat så har jag även börjat med Twitter. Det är ju ett helt annat sätt att kommunicera, med korta meningar. Det är bra för min disciplin, att tvinga sig att vara kortfattad och försöka säga något förnuftigt utan att förfalla till trivialiteter och trams.

Skall bli kul att försöka utveckla detta och även följa andra som twittrar (märkligt ord som krånglar på tungan) men jag måste säga att jag trivs väldigt bra med bloggandet så det försöker vi ett år till med.

Nu är det Annandag Påsk. Igår hade vi en härlig Uppståndelsegudstjänst och det var underbart att verkligen predika Uppståndelsen och sammanfatta det som ledde fram till den tomma graven:

Lärjungarna blev alltmer förvirrade och desperata. De började inse allvaret och flydde hals över huvud.

Jesus går ensam in i sitt lidande.

Hans död verkar vara slutpunkten på en mängd idealistiska drömmar. Den cyniska råheten och makten råder och förvirringen verkar total.

Sabbaten är tung, tyst och full av sorg och dystra tankar. Allt bröt samman och tog slut.

En ny morgon. Graven är tom. Änglarna är närvarande. kvinnorna förskräckta men springer och berättar.

Lärjungarna hör, ser, tror, förundras, tvekar, tvivlar, allt om vart annat tills den Uppståndne själv träder fram och visar sig, åter och åter igen för lärjungarna.

Döden är nu till sist verkligen i grunden besegrad och liv och oförgänglighet träder fram i ljuset!

Så här på Annandagen känns det fantastiskt att samla ihop alla intryck och glädjas över den fantastiska seger Jesus vann för oss. Den är så stor att vi inte kan få in fullheten av den i våra hjärtan men vi kan glädjas och vara oändligt tacksamma.

Kristus är verkligen uppstånden!

Det är nu lördag, Sabbat och Jesus ligger i graven.

Det är vilodag. Det är tid att tänka tillbaka på vad som hände på korset igår. Jesus uttalade sju ord på korset under de tre timmar han hängde där.

1. “Fader förlÃ¥t dem ty det vet inte vad de gör” Luk 23:34. Ett totalt förlÃ¥tande av alla människor för vad de gör emot Jesus sÃ¥väl som ovillkorlig förlÃ¥telse emot de som konspirerat, fängslat och avrättat honom.

2. “Idag skall du vara med mig i paradiset.” Luk. 23:43 Ett oerhört löfte till den botfärdige rövaren.

3. “Kvinna, se din son.” “Se din mor.” Joh. 19:26,27. Jesu kärlek och omsorg in i det sista till sin mor. Johannes, evangelisten och aposteln, tar emot Maria hem till sig som sin mor.

4. “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Mk. 15:34. Jesus smakar den förtvivlade Gudsövergivenheten.

5. “Jag törstar.” Joh. 19:28. Jesus törstar inte bara fysiskt utan känner även alla människors törst efter Gud och han törstar efter allas frälsning.

6. “Det är fullbordat.” Joh.19:30. Allt har blivit fullbordat pÃ¥ korset. Syndens makt är bruten. Skulden är betald. Satan är besegrad. Allt detta sker pÃ¥ korset.

7. “Fader, i dina händer befaller jag min ande.” Luk. 23:46. Full av förtröstan överlÃ¥ter Jesus sig Ã¥t sin Fader när han nu dör. Han vet att han kommer att uppväcka honom.