Nu i helgen reser Birgitta och jag in på en snabbvisit till Moskva. Jag skall predika i vår församling, Livets Ord i  Moskva och framförallt vara med och fira vår pastor Mats-Ola Ishoel som fyller 50 år. Mats-Ola leder  vårt arbete i Moskva och har sett en rejäl tillväxt i församlingen.

Första gången jag träffade Mats-Ola var han min chaufför när jag predikade i Oppdal i Norge i början av 80-talet. Vi fick mycket bra kontakt och han kom till vår bibelskola och gick två år. Där träffade han Randi och efter att varit ungdomspastor i Oppdal åkte de ut som missionärer till Ryssland. Alldeles i början av 90-talet upplevde jag starkt att vi måste starta en församling i Moskva och detta var så starkt över mig att jag funderade själv på att flytta dit eller åka in varje söndag. Det behövdes emellertid inte.

En av våra missionärer, Ove Sandberg, startade en bönegrupp i Moskva och så småningom kunde jag åka in och proklamera församlingen, på ett ställe som hette Avantgarde :) Christian Åkerhielm tog vid. (Idag är han vår missionsdirektor.) Han hade redan bott med sin familj på ett antal ställen i Ryssland,  Ukraina och Kazakstan och byggde så upp församlingen. Mats-Ola och Randi kom in och var medhjälpare och sedan när det var dags för Christian med familj att åka hem till Sverige så insattes Mats-Ola som pastor. Församlingen har fortsatt att växa starkt och är idag en härligt levande församling. Den är en av de största protestantiska församlingarna i Moskva, om inte den största. Nu har man köpt och inrett nya kyrkolokaler centralt i Moskva och arbetet växer alltså ordentligt.

Det hela är en fantastisk historia. Mats-Ola och Randi har också adopterat 4 ryska barn som är helt ljuvliga. Församlingen har en bra relation till myndigheterna och en öppen dialog med Ryska Ortodoxa kyrkan och Mats-Ola har personlig kontakt med Kiril som är nyligen tillsatt metropolit. Mats-Ola är vice ordförande i den union av en bra bit över 1000 församlingar, som består av flera rörelser varav Livets Ord är en, som vuxit fram i Ryssland.

Det skall bli riktigt roligt att predika i Moskva igen. Jag säger alltid när jag är där att, näst Uppsala, finns det ingen plats på jorden där jag hellre predikar än i Moskva. Jag älskar verkligen den staden och det ryska folket. Det har blivit så många resor dit under årens lopp. Jag har mött så otroligt många olika typer av människor där. Allt ifrån KGB-generaler och regeringsmedlemmar till utslagna och fängelsekunder. Minnena trängs verkligen från detta land och denna fantastiska stad.

Det skall bli så roligt att gratulera Mats-Ola på 50-årsdagen. Han och Randi är fördömen i att ge sina liv till ett annat land och ett annat folk än sitt eget. De är underbara missionärer!

Så var vi då, ett antal ledare, några med sina fruar, på retreat på St. Davidsgården i Rättvik några dagar (därav tystnaden på bloggen.) Det var faktiskt en helt underbar retreat. Att vara några dagar i kompakt tystnad, omgiven av gudstjänster och bönesamlingar, bibelstudier och bönepromenader var helt fantastiskt.

Dessa retreater är annorlunda än de vi själva har och det kändes helt rätt att kunna variera sig, både lära sig något nytt och att fördjupas. Bara detta att inte säga ett ord på 3-4 dagar gör ju att Herren kan säga desto mer. Och det gjorde han verkligen. I vår efterträff, efter vi åkt därifrån, när vi värderade vad vi varit med om så flödade vittnesbörden från våra medarbetare om hur Herren mött dem, talat med dem och djupt berört dem.

Visst var det lite annorlunda att var så stilla och tysta, men ack så viktigt i vår bullrande tid. Visst var en del lite ovana vid tideböner lästa rakt ur Psaltaren men med tanke på att både Jesus och apostlarna bad rakt ur Psaltaren så kändes det som en stark koppling till den första församlingens böneliv. Att få nåden att ta emot nattvarden varje morgon var också både fördjupande och kraftfullt.

Något mer bibliskt, centralt kristet och uppbyggligt har jag inte varit med på på länge. Jesus var oerhört starkt närvarande och vi blev alla verkligen betjänade av honom. Tänk att åka från starka väckelsemöten och jublande tungotal i Köpenhamn och rakt in i tysta dagar i Rättvik. Så underbart att det finns en bredd i det kristna livet och att man inte måste välja antingen eller hela tiden. Vi kan ha både ock, med Jesus i centrum.

Idag har jag och Sten-Gunnar Hedin en gemensam debattartikel i Dagen. Den handlar om att alkoholen idag är ett gigantiskt samhällsproblem och att vi som kristna ledare har anledning att gå före och leva ett helnyktert liv och verka för alkoholfria zoner.

I helgen har jag haft roligt. Det var sÃ¥ lyckat att kunna tillbringa nÃ¥gra intensiva dagar i Malmö och Köpenhamn och att predika där. I Malmö hade man anordnat “Malmökonferensen” som var ett initiativ frÃ¥n 9 lokala församlingar. Det var inte dÃ¥ligt. PÃ¥ fredagskvällen var det ett Israelmöte och det var naturligtvis lite nervöst kring detta, inte minst med tanke pÃ¥ händelserna omkring tennismatchen för ett tag sedan. Det var nog en del som kanske trodde att det skulle bli lite oroligt men det var hur lugnt som helst. Däremot var det mycket viktigt att ge en hel kväll till att just i Malmö predika om Israel.

På lördagen var det speciella samlingar för pastorer och ledare och glädjande nog kom det representanter för 40 församlingar i Malmö och Skåne. Det var mycket lyckat med en sådan härlig öppenhet och gemenskap mellan syskonen. Det känns som om utsädet om behovet av djupare enhet börjar ge god frukt på många platser.

På lördagkvällen var det avslutningsmöte i Europaporten, Pingstkyrkan i Malmö. Det kändes som mycket viktiga möten i Malmö och jag gladde mig att kunna vara där.

Nästa morgon var det dags att åka till Pingstkyrkan i Köpenhamn. Det var första gången för mig i denna församling. Det var en härlig upplevelse med en öppen och hungrig församling med en klar och tydlig linje. Där var det två möten och en  pastorslunch. En mycket givande söndag i Köpenhamn i en församling som är aktiv och verkligen på gång i ett av de mest utsatta områdena i Köpenhamn, och med stark missionsiver. Så roligt.

Ja, det var en givande och intensiv helg med 7 möten och mycket predikande och betjänande av människor. Det är egentligen helt fantstiskt att kunna få vara med om detta, och inte något man kan ta för givet, och att få nåden att dela Guds Ord med människor på detta sätt är så speciellt.

Uppsala domkyrka var full med över tusen personer som lyssnade och applåderade Gardells ihopsnickrade teser om Jesus, nu även i bokform. Domkyrkoförsamlingen i Uppsala utmärker sig igen!

Att Gardell har alla möjliga åsikter om allt möjligt och lever på ett speciellt sätt är inte i och för sig unikt i Sverige. Vi lever i ett sekulariserat samhälle där det mesta passerar revy. Vad som är märkligt är att han vill föra fram en hemmasnickrad bild av Jesus som så flagrant avviker ifrån Nya Testamentet och att han gör det genom att rensa ut mycket i Bibeln. Och gör det i Domkyrkan!

Han ger t.ex. inte mycket för Lukas som han menar inte riktigt visste vad han pratade om. Själv är Gardell ca 2000 år senare i tid så frågan är väl om han överhuvudtaget vet vad han talar om. Att tala om Jesus som en tandlös analfabet är lika enfaldigt som det låter.

Att Gardell förspråkar en homosexuell livsstil är inte någon hemlighet. Men varför dra in Jesus i detta? Att påstå att Gud blir som Hitler, ägnar sig åt utrensning, om inte alla automatiskt kommer till himlen är också att teologiskt blanda bort korten ganska så rejält. Här framstår Gardell som en som har köpt läran om alltings återupprättelse, en universalist,unitarian, inte som en klassisk kristen.

Frågan är hur mycket man kan ändra i Bibeln för att försvara sin egen livstil. Varför inte lämna Bibeln ifred och leva som man själv vill istället? Att avskaffa helvetet, bli arg på att Bibeln talar om detta och att ett liv i synd leder dit, kapa en mängd bibelställen och förändra andra, gör att jag undrar varför han gör sig så mycket besvär när han ändå inte tror på det hela?

Gardell är inte den förste som i gammal liberalteologisk anda vill radera bort både den klassiska tron, det bibliska dokumentationen och den kristna moralen . Han ger inte mycket för de klassiska trosbekännelsernas förklaringar av Kristi gudom. Han verkar inte gilla någonting alls, förutom sin egenhändigt ihopsnickrade avbild av Jesus som tyvärr inte har så mycket med kristen tro att göra. Har han rätt att säga detta? Förvisso, i ett fritt land, men jag har också rätt att säga, att detta är hädelse, då det helt förvrider bilden av Jesus och evangeliet och gör den till något helt annat än vad Bibeln egentligen lär.

Mer om Gardells Jesus-bok kommer lite senare.

Det finns väl knappt nÃ¥got värre tillhygge än att kalla nÃ¥gon moralist. “Moraltant”;själva  uttrycket är fullt av föraktfull arrogans och de flesta hukar sig nog. IgÃ¥r kväll hade Janne Josefsson, som bara blir bättre och bättre tycker jag, ett debattprogram om vÃ¥ldsfixeringen i dataspelsvärlden. En smidig och oljad företrädare för dataspelsindustrin satt och kablade ut de vanligaste förnekelserna i dessa sammanhang. Han hänvisade naturligtvis, som man alltid gör, till yttrandefriheten och till att dessa spel är”satir”. Rätt enfaldigt fÃ¥r man nog säga eftersom mÃ¥nga av de yngre spelarna säkert inte alls uppfattar spelen sÃ¥ subtilt.

Det var också en ovanligt mesig ung präst som satt och fick tunghäfta. Inte ville han vara moralist, dataspelsentusiast som han var, men han var helt uppenbart plågad av de oerhört grova inslag som visades. Inslagen från dataspelen var alltså ytterst grova med mördande av prostituerade, halshuggning, uppsprättande av kroppar m.m. Josefsson bad publiken blunda av förståeliga skäl.

Det var ganska uppenbart att även Josefsson var upprörd men inte heller han ville vara moralist, fast han hade svårt at hålla sig. En äldre KD politiker fick ta denna roll och han gjorde det lugnt och sansat och med sakliga argument.

Så till själva frågan: Vågar vi vara moralister idag? Med andra ord vågar vi säga att det faktiskt finns gränser, att det finns sådant som är rätt och fel, att det finns saker som borde stoppas eller  till och med förbjudas? Det är ganska uppenbart att utan underliggande moral så har vi övehuvudtaget ine grund för att yttra oss om något alls. Att frånkänna sig rätten att hänvisa till en moraluppfattning gör oss till slut laglösa, relativistiska och uppgivna. Det urgröper också den sanna förståelsen av nåden. Den äkta nåden löser från verklig skuld som kommer från att ha gjort något objektivt fel.

Att man inte helt vetenskapligt kan bevisa sambandet mellan dataspelsvåld, en sjuk fantasivärld och ökat gatuvåld innebär ju inte att man inte med lite sunt förnuft kan ana att det finns samband och påverkan här. Inte heller betyder det att föräldrar bara hur som helst kan släppa taget och låta sina tonåringar leka fantasilekar som innebär att man lever sig in i hur man först utnyttjar prostituerade sexuellt och sedan skär halsen av dem och avslutar med att kasta en handgranat för att se offret slitas i stycken.

Om vi inte skall vara moralister, vad skall vi då vara? Att moralisera egenrättfärdigt från höga hästar under förakt för andra och att peka på behovet av en tydlig och underliggande moral är två helt olika saker. Rädslan för det förra för inte lamslå det senare. Det finns faktiskt sådant som bygger upp och sådant som bryter ner. Och det är inte fel att påpeka detta.

Som flera säkert har läst så har alltså Världen Idag fått en ny chefredaktör. Det är Felicia Svaeren, 27 år, som tillträder i maj. Det skall bli riktigt roligt och spännande att se vad hon kommer att kunna åstadkomma. Hon har redan gjort sig känd som en duktig journalist och kommer säkert att bidra till både breddning och föryngring av en tidning som vill behålla och utveckla en väckelsekristen linje i Sverige idag. Hela styrelsen stod enig bakom detta beslut.

Ett av de mer komiska inslagen i bloggvärlden är vissa kommentatorer som påstår att Felicia är katolik. Detta spöke verkar frammanas så ofta det går, speciellt när det är något man inte gillar. Sedan spinns det vidare något alldeles otroligt kring detta helt ogrundade påstående. Det är nog ingen överdrift att katolikskräcken har fått en del att bli helt urspårade i alla sina spekulationer. Det säger väl också kanske lite om hur dålig koll man har på verkligheten.

Nåväl, det blir roligt med Felicia som säkert kommer att göra mycket bra ifrån sig och utveckla tidningen så att den blir både central, och spetsig samt bred och generös. Hennes chefskap kommer säkert att bli både en krydda och en front emot allsköns konspirationsteorier.

Vilken film vi såg igår kväll! Vi blev bjudna att komma med till Stockholm och se den indiska filmen Slumdog millionaire. Det var två av våra Indienarbetare, Thomas och Anna, som bjöd oss och det var en så rolig kväll tillsammans. Indien i all dess prakt och tragedi kom forsande emot oss och uppväckte så mycket känslor och minnen.

Filmen handlar om en fattig pojke som rÃ¥kar komma in pÃ¥ TV-programmet “Vem vill bli miljonär?” och klättrar upp genom att trots alla odds kunna alla frÃ¥gorna. Handlingen kastas mellan TV-programmets spänning och händelser i pojkens liv. Den är oerhört dramatisk och sÃ¥ välgjord genom att den belyser hela spännvidden av livet i Indien och de miljontals fattigas oerhörda utsatthet och tragedi.

Att sitta fyra svenskar som alla har en stark relation till Indien och se denna film var som en explosion i känslorna och en enorm längtan att kunna komma in dit igen. Ingen av oss kan just nu komma in  men vi tror att dörrarna skall öppnas snart igen.

Under tiden är det sÃ¥ mycket vi kan göra. Inte minst genom “IndianChildren” har vi kunnat hjälpa sÃ¥ mÃ¥nga barn. Hela tiden växer arbetet, nu inte minst i Calcutta. Birgitta som är sÃ¥ engagerad i detta har ju en mycket speciell relation till Calcutta (nu Kolkata) eftersom hon växte upp i det omrÃ¥det och sÃ¥ ofta besökte staden. Vi hjälper nu bÃ¥de sjuka barn, barn som behöver bÃ¥de skola och skolmat. Samtidigt har vi bibelskolor, ledarträning och träning av lärare för skolor.

Vill du hjälpa oss och lära känna mer om arbetet kan du gå in här. Vi behöver verkligen sträcka oss ännu längre för att hjälpa Indiens fattiga och det kan vi bara vi vill. Filmen upplivade mycket av detta i mig igen.  Så nu längtar jag verkligen tillbaks till Indien igen, till folket, myllret, ljuden och dofterna. Det är ett fantastiskt land.

Nu i dagarna kommer en ny bok av mig som heter “Andliga rötter”. Den bygger pÃ¥ ett antal Keryxartiklar och är lite mer resonerande kring en del frÃ¥gor som varit aktuella den senaste tiden. Den är inte nÃ¥gon “officiell” Livets Ords teologi utan mer ett personligt funderande över bÃ¥de vÃ¥rt behov av rötter, av hur vi relaterar till Kristi kropp och hur vi agerar kraftfullt inför framtiden.

Livets Ords första, viktigaste och förblivande mandat är att förmedla trosundervisning och att hjälpa troende att leva i tro, vara beroende av Anden och att fullfölja missionsbefallningen. Det är roligt att se hur detta sprider sig mer och mer på olika sätt över hela världen, med bibelskolor i Ryssland, Indien, Kina, Vietnam, Israel och ett antal andra platser. Vi har 13 bibelskolor på gång för tillfället. Dessutom har vi fortgående pastorsutbildningar som blivit mycket lyckade. Till detta har vi naturligtvis vårt vanliga missionsarbete med missionärer, kampanjer, möten och TV-arbete.

När elever som gått på våra skolor startar församlingar som växer till stora centers med hundratals församlingar som man startar och hjälper då växer och behovet av teologisk fördjupning. Inte minst behöver man be och studera angående vad Kristi kropp egentligen är, hur den fungerar och hur man rätt relaterar till andra delar av kroppen. Sådana frågor kan verka oviktiga i början av en rörelses tillväxt men efter ett tag pockar de på uppmärksamhet och måste bearbetas.

Inte minst förkunnare mÃ¥ste dÃ¥ fördjupa sig och ställa ett antal frÃ¥gor som man kanske inte själv har alla svar pÃ¥. Att bara “köra pÃ¥” är ingen betjänt av. Att inte vÃ¥ga ställa frÃ¥gor är inte heller en framkomlig väg. Boken “Andliga rötter” skall ses i detta ljus. Jag ger inte ansprÃ¥k pÃ¥ att ha alla svar men jag tror att när, inte minst andliga ledare, vÃ¥gar söka tillsammans sÃ¥ kan Herren visa oss nya saker som bÃ¥de stärker och fördjupar vÃ¥ra församlingar och arbeten.

Boken behandlar en rad olika ämnen t. ex: Sekulariseringens inflytande på den kristna tron, synen på lidande, trosförkunnelsen, lovsång, Kyrkans väsen och enhet, sakramental teologi och väckelsekristendom, Islam och kristendom, m.m. Läs den gärna!

Det är inte lätt att vara regelbunden bloggare när man ligger ute på vägarna hela dagen. Det var en späckad Israelresa som blev mycket lyckad. Det är alltid roligt att ha med syskon som är där för första gången. Det blir så andligt explosivt när man öppnar Bibeln för att läsa om de platser som man står på för första gången i livet. Det kan gälla Betsaida, Kapernaum, Saligprisningarnas berg, Förklaringsberget, Olivberget eller Golgata. Allt blir så andligt starkt och omtumlande.

Personligen har jag svårt att välja vilken del av landet som jag tycker bäst om . På ett sätt är det Galiléen. Där växte Jesus upp. Där började hans tjänst. Där gjorde han så många under och betjänade så många människor. Än idag finns det en enkelhet och en lätthet kring Galiléen och det är så oerhört vackert i vårgrönskan som ju är helt borta när vi kommer tillbaka i juni.

Ändå toppar nog trots allt Jerusalem listan. Ingenting går upp emot denna unika stad. Jag kan gå i Gamla Stan hur länge som helst. Det tar aldrig slut med med nya upptäckter och gamla bekantskaper fördjupas hela tiden.

Vi tog en hel dag och började på Olivberget, gick ner för Hosannavägen och sjöng för full hals och prisade Herren, stannade i Dominus Flevit, där Jesus begrät Jerusalem och så vidare till Getsemane. Sedan gick vi över Kidrondalen in genom Stefanusporten, förbi Betesdadammen och följde Via Dolorosas stationer fram till Heliga Gravens kyrka. Efter detta gick vi upp till Christ Church, där vi har vår bibelskola, som ligger på en del av Sionberget och avslutade där. Vid varje plats stannade vi och hade ett bibelstudium och bad och prisade Gud. Det tog hela dagen men vi var märkligt nog, kanske inte så märkligt, väldigt vederkvickta efter en dags vandring i Jesu fotspår fram till korset. Det var en mycket stark upplevelse.

Sista dagen hade vi nattvard i Trädgårdsgraven, med en sådan härlig Gudsnärvaro.  Den första dagen på resan hade vi haft nattvard i Galiléen vid Mensa Christi, där Jesus efter sin uppståndelse upprättade Petrus igen. Så vi började och slutade resan med nattvard.

Det var andra gången vid Trädgårdsgraven som deras guider sade rakt ut att det inte var här utan i den heliga Gravens kyrka som Golgata ligger och där Jesus blev begravd och uppstod igen. Starkt av dem att medge detta. De historiska bevisen pekar överväldigande på den heliga Gravens kyrka men Trädgårdsgraven är underbar illustration och en visuell hjälp som övergår allt annat och helt unik. Det är fantastiskt att vara där, åter och åter igen. Man blir aldrig mätt på Jerusalem. Jag längtar redan dit igen på vår resa i juni.