Sverige har en spännande andlig historia och den börjar med Ansgar, inte Gustaf Wasa. En person som framträder mer än alla andra är den heliga Birgitta. Helig därför hon på medeltiden helgonförklarades och är den enda person i Sverige som blivit ett internationellt erkänt helgon efter dåtidens seder och mönster.
Birgitta, född 1303, död 1373, levde ett otroligt fascinerande liv. Hon var stormansdotter, adel, dotter till lagmannen i Uppland Birger Persson som ligger begravd i Uppsala domkyrka. Birgitta föddes i Finsta i Uppland, uppvuxen ibland landets högsta kretsar och bekant med kungen och drottningen, m.m. Hon gifte sig med Ulf, lagman i Närke och tog säte i Ulvåsa i Östergötland.
Hon var rik, välbeställd och inflytelserik och umgicks med landets mest inflytelserika kretsar.Trots detta väljer hon att lyssna pÃ¥ Guds kallelse och följa Kristus pÃ¥ ett pÃ¥ den tiden mycket radikalt sätt. Efter sin mans död bor hon en tid i Alvastra kloster och Ã¥ker sedan till Rom. Redan innan sin mans död har hon vallfärdat med honom till Trondheim och Santiago de Compostella. Redan tidigt fick hon syner, visioner och besökelser och när hon föddes fick kyrkoherden i Rasbo ett tilltal att:”Ã¥t Birger har fötts en dotter vars röst skall höras över hela världen.” SÃ¥ blev det verkligen. Hon fick en profetisk gÃ¥va som var ovanlig och en frimodighet som gjorde att hon bÃ¥de uppmuntrade, förmanade och bestraffade kungar, biskopar och pÃ¥ven.
Uppbrottet från Sverige, 1349, till Rom och de över 20 år hon bodde där för att få tillstånd av påven att starta en nunneorden är fantastiskt att läsa om. Påven var i Avignon och ville inte tillbaks till Rom men Birgitta visste att han skulle återvända och väntade tills det till slut skedde. Hon fick ett modifierat tillstånd. Då vallfärdade hon till Jerusalem och Betlehem, återvände till Rom och dog där 1373 utan att ha återsett Sverige. Hennes dotter Katarina tog med sig kroppen hem och fullbordade det kloster i Vadstena som mamman planerat.
Att läsa om hennes liv, hennes tro, hennes visioner och alla uppenbarelser hon skrivit ner, om hennes mod, hennes bergfasta övertygelse att Gud var med henne och hennes uthålliga tålamod är mycket uppbyggligt. Hon var en helt unik människa vars betydelse för både Sverige och den internationella kyrkan ignorerats och förträngts under länga tider i Sverige. Hon är väl värd att återupptäckas igen. Hon utförde verkliga stordåd.
Ingenting går upp emot Psaltaren när det gäller att be. Den är verkligen alla tiders bönbok. Vi behöver upptäcka den på nytt i varje ny generation och då inte bara läsa ur den, men be oss igenom den.
I väckelsekretsar finns ofta en ingrodd inställning att alla böner måste vara fria, annars är de inte andliga, inte äkta. Helst skall inget vara nedskrivet. Då blir det torrt och inrutat Denna vanföreställning, förutom att den är felaktig, kan bli kostsam för oss.Vi kan bli urvattnade i vårt böneliv och i tider av torka eller motstånd behöver vi bäras av ord som redan formulerats, av David, av Jesus.
När det var som allra hetast, under 80-talet, och motståndets vågor gick högt levde jag dagligen i Psaltaren och bad dessa böner intensivt, formulerade för tusentals år sedan men så dagsaktuella och mitt i prick och de bar mig igenom i allt. Det var en starkt upplevelse att vara buren på detta sätt och att bli given de ord man själv inte kunde uttrycka fullt ut. Både Psaltaren och tungotalet var ovärderligt för mig då, och nu.
Vi har ofta en uppfattning att urkyrkan var en enda glad karismatisk gemenskap där allt var spontant. Icke så! Församlingen tog över den judiska synagogans böneskatt och sätt att ha gudstjänst. Både Jesus själv och apostlarna gick regelbundet både till templet och synagogan och deltog i bönerna. Dessa var strukturerade omkring Skrifterna och särskilt Psaltaren och detta gick vidare in i den unga kyrkans böneliv och tjänst inför Gud, deras gudstjänst.
Det var ingen tvekan om att det var bönebrus och spontana böner, både i templet och i hemmen. Det var ingen tvekan om att det var Andens ledning och nådegåvor i funktion. Men det är inte heller någon tvekan om att det också var formulerade, skrivna och lästa böner. Inte minst Psaltaren, det judiska folkets och kyrkans bönbok, är ett bevis för detta. Till och med på korset ber Jesus ut Psaltarens böner. Psaltarens böneskatt skall bes ut, inte bara läsas igenom och citeras. Den bads kollektivt, inte bara individuellt. Den bads strukturerat, inte bara spontant.
Poängen är att vi inte behöver vara selektiva. Vi behöver inte välja. Vi kan både be spontant, med fria ord och med nedskrivna ord. Vi kan be både kollektivt och individuellt, både tyst och högt, både med Anden och med förståndet. Ett böneliv lett av Anden är långt mer differentierat och mångfaldigt, både vidare och djupare, än vad vi ofta vill acceptera.  Vi människor är olika och kan inte trängas in i för trånga mallar. Det finns utrymme för så många olika sätt att be.
Så istället för att bråka om hur man bäst ber, egentligen en ganska absurd tanke, varför inte pröva olika sätt? Det finns utrymme för allt ifrån Psaltarens tidegärd till olika sätt att tala i tungor. Allt tillhör oss, och våra trossyskon kan lära oss mycket, om vi lägger av misstänksamhetens och felfinneriets solkiga klädnad.
Vilken helg det blev i Moskva. Söndagen speciellt, var mycket givande. Livets Ord i Moskva är den största gudstjänstfirande protestantiska församlingen i Moskva och det märktes inte minst i söndags med fullpackat hus hela dagen i den härliga nyrenoverade kyrkolokalen. Jag predikade i tre möten och det var ett mycket starkt gensvar.
Alltid så roligt att komma dit och se församlingens glädje, utåtriktade insatser, tillväxt och inte minst de som ständigt kommer till tro, vecka efter vecka. MatsOla och Randi Ishoel gör ett fantastiskt jobb och är ett så bra pastorspar. Församlingen är en förebild för många hundra församlingar över hela Ryssland. Jag är verkligen mycket stolt och glad över vad som händer i Moskva. Det är väl värt ett besök om man har vägarna förbi.
Jag har fått flera inlägg och Twitter meddelanden där man ber om tips på böcker att läsa . Det beror sig lite på vilken nivå man vill ligga på och hur ambitiös man vill vara och hur mycket tid man har att lägga på detta.
Det finans en uppsjö av böcker, speciellt om man också vill läsa på engelska så jag tar bara några snabbt ur högen, inte i prioritetsordning;
Den kristna kyrkans historia, Jonathan Hill, Libris förlag.
Church History in Plain Language, Bruce L. Shelley, Nelson Publishers,
The Story of Christianaity, Josto L. Gonzalez, 2 band, Harper, San Fransisco.
Eusebios Kyrkohistoria, Artos Förlag.
The Faith; A History of Christianity, Brian Moynahan, Doubleday
Sveriges kyrkohistoria, 8 band, Verbum.
Teologins historia, Bengt Hägglund, Liber. (Kanske bytt förlag, gammalt standardverk som står sig än. Mitt exemplar från 70-talet, kom först ut 1956.)
The Christian Tradition, Jaroslav Pelikan, 5 band, University of Chicago Press.
Helgon och syndare, En bok om påvarnas historia, Eomon Duffy, Norma.
Katolska kyrkans historia, Holmes, Bickers, Veritas förlag.
The Early Church, Henry Chadwick, Penguin books.
Early Christian lives, Penguin Classics.
Tro i den keltiska världen, Ted Olsen, Norma historia.
Tro i den bysantinska världen, Mary Cunningham, Norma historia.
Tro i den medeltida världen, G.R.Evans, Norma historia.
Den ortodoxa kyrkan, Kallistos Ware, Artos.
Mamma kyrkan berättar, Carl- Eric Sahlberg, Stanley Media.
Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-73. Daniel Alvunger. Församlingsförlaget.
Svenskt patristiskt bibliotek, 5 band, Artos.
And the list goes on and on….. Det är ju ingen ände pÃ¥ det myckna bokskrivandet om kyrkohistoria som uppenbart fortsätter att fascinera och nya utmana författare, Ã¥r efter Ã¥r.
En del böcker kan man skumma, andra läser man som en välskriven roman, andra är standardverk man kan slå upp i när det behövs. Ju mer man läser desto bredare blir ens översikt och förståelse och man hjälps att inte vara för isolerad, ensidig eller förutfattat i sina meningar angående något som är så stort, brett, djupt och högt som kyrkans historia.
Nu åker jag iväg till Moskva och Yerevan och några böcker slinker med i väskan. Att läsa medan man flyger är så trevligt och effektivt.
På fritiden, för att koppla av, tycker jag om att läsa historia.Främst kyrkohistoria, teologins historia och biografier över viktiga gestalter i kyrkans historia. Det är så fascinerande att se vad som har hänt genom hela historien. Det ger en större översikt, ett bredare perspektiv och en uppskattning om hur Anden har verkat trots människors ofullkomligheter, misstag och synder.
Jag försöker läsa igenom något kyrkohistoriskt verk varje år som tar mig igenom hela kyrkans historia. Detta för att hålla tidslinjen, de stora händelserna och skeendena aktuella och för att inte fastna för mycket i enskilda detaljer och få ett för snävt perspektiv.
Jag vill också gärna läsa ur olika perspektiv, ur protestantiskt, katolskt, luthersk, frikyrkligt.m.m. Inte minst för att undvika att bara se allt ur ett enda perspektiv. Det blir positivt avslöjande att läsa vad andra säger om det som man lärt sig vara på ett visst sätt. Det blir en mycket intressant upptäcktsfärd och en insikt om hur fläckvis ens kunskap egentligen är och hur påverkad man kan vara av andras förutfattade meningar.
Ofta framställs kyrkohistorien som en sorglig samling vanföreställningar och illdåd. Det gör att man både tappar lusten att läsa och inte ser skogen för alla träden. Man ser inte allt det fantastiska som faktiskt hänt. Man ser inte de stordåd som utförts och de helgonlika karaktärer som faktiskt danat historien och gjort heroiska insatser utan fastnar mest i schablonartade föreställningar om hur eländigt allt var innan vi moderna människor dök upp på scenen. Det blir en obehaglig brist på uppskattning av Guds väldiga gärningar.
Historielöshet är farligt. En ytlig kunskap om Kristi kropps historia är om något, ännu farligare. Tanken att allt är bäst nu och allt var sämre förr, allt är sant för att det är modernt och fel för att det är gammalt, är en evolutionistisk idé som varken är sann eller fungerar i verkligheten. Vad Gud gjort genom hela historien, inte bara en kort del av den, är viktigt. Allt vad han gjort och sagt, genom vem och vilka det än har varit,var det än har varit, i vilken tid det än varit, tillhör oss idag och det är bara vår okunnighet och kronologiska snobberi, för att citera C.S. Lewis, som inte vill inse det.
Jag vill bara uppmärksamma dig på att det har skapats ett falskt konto på Facebook i mitt namn. Från detta konto har det skickats en del konstiga meddelanden de senaste dygnet. Meddelandena är helt falska och har ingenting med mig att göra.
Sprid gärna den här informationen till dem som du tror behöver veta.
Det har varit ett tumultartat 2011 på många sätt och mycket av det som händer i världen omkring oss upphör ju inte för att ett kalenderår går till ända. Det är nog ingen tvekan om att världen genomgår stora och omvälvande förändringar som på sikt kommer att påverka oss alla mer än vad vi nu anar. Inte minst de ekonomiska utmaningarna inom EU och de politiska spänningar som byggs upp i Mellanöstern och i förhållande till Iran ger många politiska kommentatorer anledning till oro.
Samtidigt som allt detta pågår finns det en mängd olika glädjande tecken i Guds rike. Mer än någonsin verkar, inte minst unga människor, mena allvar med sin tro. Det finns en tydlig hunger efter att söka Gud på djupet, och en villighet att följa Jesus på allvar. Inte minst när det gäller återevangeliseringen av Europa som av många betraktas som en kontinent förlorad för evangeliet. Så är det ju naturligtvis inte. Tvärtom kommer tomheten i den materialistiska livsstilen att skapa större behov av Gud. Bara han kan fylla en människas djupaste behov. Vi behöver en stor skara av vardagsevangelister som är villiga att frimodigt vittna om Jesus.
Nyårskonferensen var på många sätt mycket lyckad, även om den för mig personligen blev lite annorlunda. Inte minst Daniel Viklunds förkunnelse om det rena hjärtat satte agendan för det kommande året. Hans predikan och Robert Ekhs nyårsaftonspredikan om församlingen, Kristi kropp var båda mycket vägledande för hur vi måste orientera oss under det kommande året. Både inåt, på djupet, för att helgelsen skall bli en verklighet och tillsammans i församlingen för att vi inte skall leva själviskt isolerat. Mycket bra och värt att lyssna på många gånger.
I år var första gången under de 30 gånger vi haft denna konferens som jag inte predikade på Nyårsnatten. Jag fick akut magsjuka och låg utslagen hemma i sängen. Jag tror inte jag haft något liknande sedan jag var i Bangladesh 1983, då jag för första gången var ute på missionsfältet på allvar. Inget roligt att uppleva men så mycket härligare när det försvinner:)
Det är i ett sådant här läge man är tacksam för att få arbeta i ett team. Överhuvudtaget har det alltid varit så hos oss. Vi är ett team som arbetat ihop i många år, känner varandra,älskar varandra och stöttar varandra. Det är nog något av det mest värdefulla jag har upplevt genom åren, att arbeta tillsammans med bröder och systrar som år ut och år in fortsätter att betjäna, kärleksfullt, överlåtet och trosvisst. Ett stort privilegium och inte alltid en självklarhet.
Nu ser jag verkligen fram emot detta år och vilka möjligheter, vilka förberedda gärningar som väntar oss att kliva in i och vilka dörrar som skall öppnas för evangeliet. Jag tror att det på många sätt blir ett extraordinärt år! Jag ser verkligen fram emot detta år; att få lära känna Jesus mer och få hjälpa till att göra honom känd!
Så är vi då på 2011 sista dag. Detta år var intensivt och på många sätt omvälvande. Årskrönika efter årskrönika tar oss igenom de stora dramatiska händelserna där bilderna växlar från Tsunamins Fukushima till tragikens Utöya i Norge.
Händelserna i Mellanöstern har avlöst varandra och diktatorer har störtats, många människor har fått sätta livet till för en högst osäker framtid som i ett visst skede betraktades som en vår men som nu mest ser ut som vinter. Någon verklig demokrati verkar inte infinna sig i Mellanöstern. Snarare tvärtom.
Västvärldens ekonomi är oerhört skakig och Angela Merkel betraktar årets europroblematik som det svåraste problemet sedan andra världskriget. Dåliga statsfinanser,våldsamma skuldberg, obetalda räkningar, hög arbetslöshet och nationer som står inför nationell bankrutt är inte något att leka med. Vägen till en farlig ekonomisk depression är kort om Europa inte kan lösa sina problem och det verkar inte finnas någon lösning i sikte.
Vi får med andra ord bereda oss på bistrare ekonomiska tider enligt både vår statsminister och vår finansminister.
Så mycket viktigare att fördjupas i tron och lära känna Gud på allvar. Så mycket viktigare att ha sitt hopp till det som är därovan och inte bara till det jordiska. Så mycket viktigare att prioritera rätt och inte falla offer för västvärldens njutningslystna underhållningsmaterialism som tränger in överallt och förvränger värderingar och prioriteringar även för kristna.
Mer än någonsin behöver vi nå både inåt och utåt. Inåt, för att fördjupas och inte vara så ytligt rotade att vi inte kan stå fast i stormar. Utåt ,så att vi kan möta människors verkliga behov och vara till handfast hjälp för de fattiga, de gamla, de marginaliserade och de ofödda som inget skydd har. Tiden då kristna ägnar sig åt sig själva, vare sig på ett självupptaget och överandligt sätt eller förvärldsligade, i form av underhållningskristendom som smeker medhårs och appellerar till känslor och ytliga åsikter och beteenden och där man inte tål att ta ansvar, att utmanas och att fostras av Guds Ande.
2012 kommer att bli ett tillnyktrande år, ett år av fördjupande och ett är med utmaningar som kommer att vara till stor välsignelse för Kristi kropp. Vi får kasta av oss barlast och sådant som hindrar och tynger för att kunna löpa framåt i det som är vår verkliga uppgift, att vara salt och ljus i en värld som blir allt mörkare och bistrare. Det finns stor nåd för 2012.
December blev på många sätt en för mig ovanligt hektisk månad. Därav så lite blogginlägg, inga alls. Det är speciellt att nu börja inse att man är närmare pensioneringen än tonåren:) Håller som bäst på att gå igenom vad som bör vara viktigast för mig under de kommande åren och vad jag bör trappa ner på.
Hösten har nog varit intensivare än vad jag haft på många år men väldigt tillfredsställande. Inte minst att ge så mycket tid till det lokala arbetet i vår församling och möta så många ledare i olika funktioner. Till detta ett intensivt inspelningsarbete av en längre TV-bibelstudieserie på engelska om den Helige Ande. Och mycket, mycket annat. En så viktig höst! Och, som sagt, mycket tillfredsställande. Mycket glädjande gensvar från många.
Imorgon börjar nyårskonferensen 11/12. Den inleds med dramat Perpetua och Felicitas. Två kvinnliga martyrer från fornkyrkan. Den lär bli riktigt spännande och viktig. Framtiden kommer att innehålla mycket av både utmaningar och bisterhet. Förståelsen av att det kristna livet innehåller prövningar, motstånd och förföljelse måste upplivas. Annars finns risken att vi förfaller ner i ytlig underhållningskristendom och allmän materialism där mat, kläder, musik, filmer och nöjen blir det som troende alltmer fokuserar sin kraft, uppmärksamhet, glädje och identitet kring. Då lär vi inte ha kraft att vare sig stå emot, hålla ut eller ha energi att utföra missionsbefallningen.
Hösten har också upptagits av kampanjen att rädda Världen idag. Det har gått över förväntan vilket är roligt. I detta skede, när det fungerat så bra, blir det nu aktuellt att avgå som ansvarig utgivare vilket sker i dagarna.
I torsdags kväll blev det så ett samtal mellan mig och Åke Bonnier med Stefan Swärd som samtalsledare. Det blev mycket intressant. Åke är socialt ledig och kompetent och det var lätt att finna varandra i samtalet. Det var bra av Stefan att börja att fråga oss om vår bakgrund och hur vi kom till tro på Jesus. Jag tycker alltid om att vittna om min omvändelse och fick återigen tillfälle igår även om det var lite kortfattat.
Stefan frÃ¥gade om vad som är centrum i den kristna tron och det var ingen tvekan att det var Jesus, hans död och uppstÃ¥ndelse som var trons centrum. Det var viktigt att gemensamt kunna fastslÃ¥ detta samtidigt som det var lite märkligt att höra Ã…ke slÃ¥ fast att han med ”fundamentalistisk envishet” höll fast vid Jesu uppstÃ¥ndelse frÃ¥n de döda men samtidigt knappast kunde tänka sig att Jesus gick pÃ¥ vattnet. En Gud som kan uppväcka Jesus frÃ¥n de döda, han som själv är Gud, mÃ¥ste ju rimligtvis ocksÃ¥ kunna lÃ¥ta Jesus gÃ¥ pÃ¥ det vatten han själv har skapat. Samtidigt har Ã…ke rätt i att vi mÃ¥ste titta pÃ¥ de olika dimensionerna i texten och se vad som är det egentliga bakomliggande budskapet.
Nu tror jag själv inte att det ena på något sätt utesluter det andra. Det finns en tendens att med hänvisning till symbolik och underliggande budskap bortförklara de bibelavsnitt som stöter det sekulariserade sinnets motstånd gentemot det övernaturliga. Vår tids något inskränkta verklighetsuppfattning och ständiga hänvisning till vetenskaplighet har skapat ett inomvärldsligt begränsat synsätt som inte accepterar den övernaturliga dimension som Bibeln ständigt hänvisar till som något självklart.
Just detta som talar om Guds övernaturliga ingripande i vår verklighet, är i själva verket det centrala i evangeliet. Det är Guds kraft till frälsning. Det handlar inte alls om att ett oväsentligt ytskikt som enbart enkla bokstavstroende fastnar för, utan tvärtom, om det sanningsenliga vittnesbördet om Guds storhet, Guds godhet och Guds förmåga att ständigt, åter och åter göra det omöjliga.
Häri ligger frälsningens kärna, att Gud från himmelen kärleksfullt sträcker sig emot oss och gör det för oss omöjliga, räddar oss. Han gör det genom att ingripa radikalt i våra liv och detta är mirakulöst. För honom är ett under inte något konstigt alls och för den som lärt känna honom blir det inte heller något besvärande utan istället något som skapar oändlig tacksamhet hos oss. Det är inga amsagor utan handfast verklighet och nådeserbjudanden till alla som vill komma till honom.
På ett antal punkter kommer Åke och jag till olika slutsatser om både den kristna trons innehåll och utformning men det var ändå en på många sätt viktig kväll. Viktig därför att vi trots allt kunde föra ett civiliserat samtal kring dessa frågor och viktigt för att det blev tydligt var vi skiljde oss åt i våra uppfattningar. Det fanns naturligtvis mycket mer att samtala om och framförallt att fråga varandra om och det skulle vara roligt att få andra tillfällen att samtala djupare med Åke om hur han ser på saker och ting. Det är roligt och viktigt att lyssna på varandra så att man inte fastnar i förutfattade meningar om varandra.
