Om själens rening

1 Petr  1:22 ”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen så att ni älskar  varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta. ”

För en kristen finns det ett ständigt behov av själens renande. Det är nödvändigt  för vår fortsatta frälsning/helgelse och ingår i det stora verk Herren utför i oss för att förbereda oss för himlen. Att vi är av nåd, genom tron på Jesus, Guds älskade barn och har blivit försonade med honom genom Jesu blod i hans fullkomliga verk på Golgata är oerhört stort.  Men det innebär inte att allt är fullkomligt och färdigt i våra liv. Det objektiva försoningsverk Gud i Kristus har utfört för oss på korset måste bli en subjektiv verklighet i oss, i våra egna liv, i vår dagliga erfarenhet. Detta tar tid och innebär också kamp.
Läs mer

Hemma igen…

Nu har vi varit utomlands ett tag. Därav denna mediatystnad. Jag tog två av mina barnbarn med mig till en sedan länge efterlängtad resa till London. Det var verkligen kul att springa runt med dessa glada tonåringar i några dagar i denna stad. Deras aptit på London, och på mat, verkade omättlig och det var så roligt att vara farfar på heltid ett tag.

Väl hemma igen en dag var det genast dags att åka till Israel och Livets Ords årliga resa dit. Det var nu tre somrar sedan jag var med på den. Annars har jag varit med varje år sedan 1987.  Detta uppehåll berodde på det överansträngningsanfall jag fick uppleva i slutet av maj 2012. Det var en minst sagt obehaglig upplevelse som innebar en stor förändring i mitt schema och levnadssätt. Det positiva med detta var dock att jag fick dra ner rejält på tempot, ändra vanor och fick mer luft och utrymme. Under denna period blev det också tid att få fram nya medarbetare och delegera ut arbetsuppgifter. Jan Blom hade då precis kommit in som andre pastor  och så småningom ledde detta också till att Joakim Lundqvist kom in som min efterträdare som förste pastor. Både dessa gör ett utmärkt arbete och för arbetet vidare.

Under alla år har jag alltså varit med på Livets Ords Israelresor och blev därför annonserad som vanligt men kunde inte komma med vare sig 2012 eller 2013. När det sedan började bli dags för 2014 års sommarresa blev ju situationen annorlunda genom att Birgitta och jag togs upp i Katolska Kyrkan. Men eftersom jag var annonserad sedan länge och därtill var mer tillbaka i form så accepterade jag att åka med. Det var det sista offentliga uppdraget för Livets Ord och jag gjorde det alltså som katolik:-)

Vi var med på sista halvan av resan  och det var så roligt att kunna vara med på något som jag drivit i många år. Det var härligt att predika både på Olivberget och sedan göra en sammanfattning på resans sista kväll. Det var en härlig resa och, som alltid, så viktigt för kristna att besöka Israel. Själva marken har blivit helgad av att Guds Son har vandrat omkring där, undervisat,  förlåtit synder och gjort så många under och tecken där. Gud gjorde sitt inträde, sin närvaro och sitt försoningsverk för oss alla i detta land.  Det är verkligen det Heliga Landet.

Troende har i alla tider återvänt till detta land för att be på de olika platser Bibeln beskriver. Man går bokstavligt i Jesu fotspår i detta härliga och märkliga land. Jesus är för evigt förknippat med detta land och detta folk och så påtagligt närvarande där.  Det var också viktigt att återigen få påminna om de löften Gud gett till sitt egendomsfolk, det judiska folket  och att också påminna om vilket mirakel det är att det judiska folket, efter en sådan lång, nästan 2000-årig diaspora och en förfärlig fiendskap från många folk som slutade i försöket att totalt utrota dem,  nu ändå är tillbaks i det land som Gud lovade åt dem och deras fäder, patriarkerna.

Inte minst var det underbart att vara tillbaks i Jerusalem igen. Vi har ju bott där i 3 år och upplever Israel som något av ett andra hemland.  Det var så givande att träffa gamla vänner och få tillfälle att i lugn och ro också förklara för dem om vårt steg att bli katoliker.

Vi var också med på en söndagsmässa i Notre Dame kyrkan i Jerusalem under Corpus Christi-högtiden. Det var härligt att gå med i processionen där. Prästen som predikade och celebrerade var en entusiastisk och mycket trevlig irländare som var engagerad i utgrävningar av gamla Migdal (Magdala) i Galileen, där Maria Magdalena bodde. Där har man funnit ruiner av den hittills äldsta synagogan i landet.   Vi var också på  middagsbön hos benediktinerna i Dormition kyrkan uppe på Sions berg.

Och så besökte vi Betlehemsystrarnas kloster  Bet Gemal i Bet Shemes under en hel dag. (  De har blivit våra mycket goda vänner sedan vi först kom i kontakt med dem när vi bodde i Israel. Vi har sedan dess besökt dem många gånger men nu var det första gången vi kom dit som katoliker. Vi hade en verklig högtidsstund tillsammans med alla nunnorna och munkarna med mycket glädje, gemenskap och härliga samtal. Höjdpunkten var att få fira mässa med dem och nu dela den heliga nattvarden, Eucharistin,  med dem. Denna plats och dessa syskon är en verklig lustgård för oss.

Från Israel bar det iväg några dagar till Skottland och Edinburgh där vår son Jonathan utexaminerades med en Master of Business Administration på Heriot-Watt University.  Det var ett kort men härligt besök i Edinburgh som definitivt gav mersmak.

Men ändå- så skönt att var hemma igen och lite mer lugn efter en så ovanligt intensiv vår på alla sätt. Nu väntar några semesterdagar och att kämpa med sommarvädret….:-)  Så det kan bli lite oregelbundet med bloggen ett tag i sommar. Det är först i höst som jag räknar med att komma igång på allvar:-) Allt gott!

Till försvar för Peter Kreeft.

Framför mig ligger en bok av Peter Kreeft. Jag gillar verkligen honom. Han är en mycket duktig katolsk (läs: kristen:)) apologet. För ett antal år sedan gav Libris ut en av hans böcker som jag läste med stor glädje: ”I väntan på vadå?”, ett fiktivt samtal mellan C.S Lewis, Aldous Huxley och John F. Kennedy om livets mening och mål.

Sedan gav Livets Ords förlag ut en utmärkt bok av Kreeft; ”När blev det fel med dygder?” Väl värd att läsas om och om igen och använda som studiematerial. Grundläggande handlar de om att vi idag betonar personlighet, glans och yta istället för de grundläggande dygder Bibeln talar om som kärlek, ödmjukhet, etc. Så bra!

Häromdagen damp det alltså ner en bok i brevlådan av Kreeft, ”Till den kristna trons försvar” utgiven på förlaget Catholica.

Det är en rejäl sak på 528 sidor som noggrant går igenom skälen för att var kristen. Och de är många! Under rubriken är ”Förnuftiga svar på trons grundläggande frågor.” Innehållsförteckningen avslöjar ett klassiskt apologetiskt innehåll. Det finns ett antal sådana böcker. Problemet är att de finns väldigt få på svenska.

Kreefts styrka är hans gedigna bakgrundskunskap samtidigt som han har en förmåga att skriva så lättillgängligt att vem som helst kan följa med. Han går igenom argument för Guds existens, argument för skapelsen, det ondas problem, om Kristi gudomlighet och mänsklighet, att Jesus verkligen uppstod från de döda, om Bibeln- myt eller historia, etc,etc. Allt detta är s.k. kristen allmängods som en kristen från vilken bakgrund som helst med glädje kan tillgodogöra sig, har stor nytta av och har gemensamt med andra bibeltroende kristna.

Finns det inget katolsk då? Jodå, man kan läsa att katoliker tror på helvetet( han ger sju skäl till att tro på helvetets existens) och på en objektiv sanning, på livets okränkbarhet, att Jesus ensam frälser, m.m. På slutet finns också ett kapitel om tjugo avgörande skillnader mellan protestantisk och katolsk teologi.Både Maria och skärselden kommer med. Det kan vara väl så intressant och viktigt för protestanter att läsa detta och begrunda. Jag tror vi kommer dithän att vi faktiskt kan lyssna på varandra lite mer istället för att omedelbart ge oss hän till primalskrik. Jag tror också vi klarar att läsa sådant som vi inte alltid förstår eller direkt håller med. Det kallas att sovra och att kunna förhålla sig sakligt öppen.

Boken är gedigen, intressant, viktig, aktuell och mycket läsvärd. Kreeft håller en så hög standard och bra ton. Anbefalles!

Imorgon Jesusmanifestationen.

Får lite panik när jag märker hur tiden går:) Nu är det snart mitten av maj.  Nu har jag inte skrivit på en månad. Varit rejält upptaget med annat. Får titta i alamanackan för att riktigt komma ihåg hur mycket vatten det är som runnit under broarna sedan sist jag skrev på denna blogg.

Jag har faktiskt hunnit med att åka tur och retur till Fijiöarna för en konferens. Det är nog den längsta individuella resa jag någonsin gjort. Jag var mer i luften, räknat i båda riktningarna, än vad jag var på marken för själva konferensen. Det tog 42 timmar dörr till dörr bara att åka hem och längre att åka dit:) Men det gick riktigt bra och var en helt underbar och stark konferens som jag är glad att jag kunde vara med på.

Håller här hemma på med en mastersuppsats om det bibliska ”episkopé”-begreppet. Jag tittar på hur det används inom pingst-karismatiska kretsar och vad som är annorlunda och vad som är likt gentemot den mer traditionella användningen av biskopsbegreppet. Utifrån detta ställer jag frågor om det finns något som är såpass gemensamt att det kan finnas något form av samsyn. Det är roligt att hålla på med detta och ger anledning till att gräva lite djupare i frågor kring hur ledarskap hanteras. Riktigt kul faktiskt! Det är också intressant att se den skiljelinje som går, inte genom samfunden i första hand, utan utifrån den sakrmentala och den icke-sakrmentala synen på kyrkan, dess väsen och funktioner.

Imorgon är det Jesusmanifestationen i Stockholm. Den blir viktigare för varje år som går. Kom med om du kan, imorgon! Det är härligt med den bredd som finns mer och mer och den gemenskap som växer alltmer med åren. Den är så viktig och så nödvändig för att kristenheten inte skall fragmentiseras och för att vi verkligen  skall nå ut kraftfullt med evagneliet. Så kom imorgon! Själv ser jag fram emot både bönen i Filadelfia på morgonen, till den stora bönemarschen och att få tala på stora scenen kl. 15:00. En full och härlig dag med syskon som sluter upp från hela landet.

Påsk i Israel.

Det finns nog inget som går upp emot att fira påsk i Israel. Har fått privilegiet att göra det ett antal gånger. Både innan, under och efter vi bott i Jerusalem. I år var vi där med en mindre grupp, det var ett antal företagare och det var mycket lyckat. Den mindre gruppen har en annan dynamik och man har mer möjlighet att samtala och umgås  samtidigt som det är tid för undervisning och tillbedjan.

Inte minst var det så speciellt att följa Via Dolorosa på Långfredagen. Vi tog gott om tid på oss från Olivberget, Dominus Flevit, Getsemane, Litostroton och de olika stationerna längs Via Dolorosa  tills  vi var framme vid heliga Gravens kyrka och Golgata och sedan hade vi avslutning i Lutheran Hostels lilla men fina andaktsrum. Det tog sex timmar inklusive en lunch på Austrian Hospice, som ligger mellan 2:a och 3:e stationen. Där har man en fatastisk utsikt från taket över hela gamla staden Det var en fantastisk och så intensiv dag.

Vi höll oss hela tiden i Jerusalem under påsken, förutom en utflykt till klostret Bet Gemal i Bet Shemesh och till arabbyn Abu Gosh, det blibliska Kiriat Yearim, där arken stod ett tag under biblisk tid tills kung David hämtade den.

Jerusalem är makalöst när kristna och judar firar Påsk/Pesach samtidigt vilket skedde i år. Inte minst är det så speciellt att trängas med många tusentals ortodoxa judar vid Västra muren på Annandagen för att höra de två överrabbinerna läsa den aronitiska välsignelsen och höra och se vågor av bön skölja över alla som var där. Helt unikt och en oförglömlig upplevelse.

Ikväll, Marcus Birro!

Ikväll har vi samtalskväll med Birro på Livets Ord och vad jag förstår lär det komma mycket folk. Jag ser fram emot en givande stund med säkert oväntade inslag. Vi har gott om tid att samtala så det blir spännande.

Att läsa Marcus Expressenkrönikor är som en frisk vind, som kallt porlande vatten ur en fjällbäck när man är törstig. Det är en slags poetisk vrede som ligger strax under ytan, utan att vara moralistisk, utan att sätta sig på höga hästar. Oerhört befriande att läsa honom. Förstår att en del inom kultureliten faktiskt hatar honom.

Han är älskad, oerhört älskad av många. Han har som få lyckats tolka sinnesstämningarna ute i landet, i ICA-butiken, på verkstaden och hemma vid köksbordet. Han solidariserar sig, inte bara fraterniserar med, den vanliga människan i Sverige.  I det  verkliga Sverige. Inte bara i Stockholms innerstad, där cyniska politiker med välsvarvade åsikter verkar gå i symbios med bratsen på Stureplan och vänsterkultureliten. Tala om att vänster och höger möts i en surrealistisk overklighet som slår vakt om en sekulariserad livsstil som steg för steg, med lite olika infallsvinklar, tillsammans monterar ner människovärdet. Få talar om detta så klart, så konsekvent och med en sådan passion som Birro.

Han kan inte, och skall inte sättas i ett enda fack, kyrkligt, frikyrkligt, vänster-höger. Han låter sig inte begränsas av dessa, ofta artificiellt skapade, fyrkantiga intellektuella boxar för att kunna mäta upp och distansera oss från varandra.

Fast det är klart han lever lite farligt. Det gör alla som inte låter sig konformeras, som inte är kultur-politiskt kapital att använda av någon gruppering, som inte uttrycker sig politiskt korrekt. Inte konstigt att TV 4 och Lennart Ekdahl inte orkade med denna fria vind. Han kommer att gå om dem allesammans! Kom gärna och lyssna på samtalet ikväll.