Som ni säkert märkt har min blogg fått ligga i vila det senaste året. Under 2013 kommer jag dock att koncentrera mig på att skriva mer, inte minst på bloggen, och vi kommer i och med det att ge den ett nytt utseende. Vi räknar med att jobba med detta under våren-sommaren, och jag ser mycket fram emot det!

SÃ¥ var det dags för Ã¥rets VÃ¥rseminarium. I morse började vi. Jag hade tre lektioner som cirklade runt temat, ”kraften i den lokala församlingen.” Församlingen är de av Jesus utkallade ur världen och inlemmade in i hans kropp, församlingen, kyrkan. Församlingen är inte enbart lokal, den är universell, men har sitt konkreta synliga uttryck pÃ¥ den lokala orten.

3 illustrationer, metaforer, NT använder om kyrkan, bland många andra är: 1. Kristi kropp 2. Guds tempel 3. Guds folk. Skall gå igenom mer imorgon om detta. Detta är egentligen inte bara bilder på vad kyrkan är. Den är verkligen detta.

Två nyckelord: Ecklesia- församling, församlande  och koinonia-gemenskap.Så viktigt. Kännetecknande för Gud är att han församlar inte förskingrar och hans liv i kyrkan, Kristi kropp, är djup, delaktig, överlåten, innerligt kärleksfull gemenskap, inte isolering, ensamhet och likgiltighet.

Det var en väldigt rolig start idag. Tror det är nödvändigt att försöka måla upp vad församlingen är, inte bara vad den gör och vilket andligt starkt sammanhang, den treenige Guden, den är insatt i och hämtar sitt liv och sin kraft ifrån. Livet i en levande församling är otroligt givande och spännande.

Ledord: Mt. 16:16-18, 1 Tim. 3:15.

Framför mig ligger en bok av Peter Kreeft. Jag gillar verkligen honom. Han är en mycket duktig katolsk (läs: kristen:)) apologet. För ett antal Ã¥r sedan gav Libris ut en av hans böcker som jag läste med stor glädje: ”I väntan pÃ¥ vadÃ¥?”, ett fiktivt samtal mellan C.S Lewis, Aldous Huxley och John F. Kennedy om livets mening och mÃ¥l.

Sedan gav Livets Ords förlag ut en utmärkt bok av Kreeft; ”När blev det fel med dygder?” Väl värd att läsas om och om igen och använda som studiematerial. Grundläggande handlar de om att vi idag betonar personlighet, glans och yta istället för de grundläggande dygder Bibeln talar om som kärlek, ödmjukhet, etc. SÃ¥ bra!

Häromdagen damp det alltsÃ¥ ner en bok i brevlÃ¥dan av Kreeft, ”Till den kristna trons försvar” utgiven pÃ¥ förlaget Catholica.

Det är en rejäl sak pÃ¥ 528 sidor som noggrant gÃ¥r igenom skälen för att var kristen. Och de är mÃ¥nga! Under rubriken är ”Förnuftiga svar pÃ¥ trons grundläggande frÃ¥gor.” InnehÃ¥llsförteckningen avslöjar ett klassiskt apologetiskt innehÃ¥ll. Det finns ett antal sÃ¥dana böcker. Problemet är att de finns väldigt fÃ¥ pÃ¥ svenska.

Kreefts styrka är hans gedigna bakgrundskunskap samtidigt som han har en förmåga att skriva så lättillgängligt att vem som helst kan följa med. Han går igenom argument för Guds existens, argument för skapelsen, det ondas problem, om Kristi gudomlighet och mänsklighet, att Jesus verkligen uppstod från de döda, om Bibeln- myt eller historia, etc,etc. Allt detta är s.k. kristen allmängods som en kristen från vilken bakgrund som helst med glädje kan tillgodogöra sig, har stor nytta av och har gemensamt med andra bibeltroende kristna.

Finns det inget katolsk då? Jodå, man kan läsa att katoliker tror på helvetet( han ger sju skäl till att tro på helvetets existens) och på en objektiv sanning, på livets okränkbarhet, att Jesus ensam frälser, m.m. På slutet finns också ett kapitel om tjugo avgörande skillnader mellan protestantisk och katolsk teologi.Både Maria och skärselden kommer med. Det kan vara väl så intressant och viktigt för protestanter att läsa detta och begrunda. Jag tror vi kommer dithän att vi faktiskt kan lyssna på varandra lite mer istället för att omedelbart ge oss hän till primalskrik. Jag tror också vi klarar att läsa sådant som vi inte alltid förstår eller direkt håller med. Det kallas att sovra och att kunna förhålla sig sakligt öppen.

Boken är gedigen, intressant, viktig, aktuell och mycket läsvärd. Kreeft håller en så hög standard och bra ton. Anbefalles!

Får lite panik när jag märker hur tiden går:) Nu är det snart mitten av maj.  Nu har jag inte skrivit på en månad. Varit rejält upptaget med annat. Får titta i alamanackan för att riktigt komma ihåg hur mycket vatten det är som runnit under broarna sedan sist jag skrev på denna blogg.

Jag har faktiskt hunnit med att åka tur och retur till Fijiöarna för en konferens. Det är nog den längsta individuella resa jag någonsin gjort. Jag var mer i luften, räknat i båda riktningarna, än vad jag var på marken för själva konferensen. Det tog 42 timmar dörr till dörr bara att åka hem och längre att åka dit:) Men det gick riktigt bra och var en helt underbar och stark konferens som jag är glad att jag kunde vara med på.

HÃ¥ller här hemma pÃ¥ med en mastersuppsats om det bibliska ”episkopé”-begreppet. Jag tittar pÃ¥ hur det används inom pingst-karismatiska kretsar och vad som är annorlunda och vad som är likt gentemot den mer traditionella användningen av biskopsbegreppet. UtifrÃ¥n detta ställer jag frÃ¥gor om det finns nÃ¥got som är sÃ¥pass gemensamt att det kan finnas nÃ¥got form av samsyn. Det är roligt att hÃ¥lla pÃ¥ med detta och ger anledning till att gräva lite djupare i frÃ¥gor kring hur ledarskap hanteras. Riktigt kul faktiskt! Det är ocksÃ¥ intressant att se den skiljelinje som gÃ¥r, inte genom samfunden i första hand, utan utifrÃ¥n den sakrmentala och den icke-sakrmentala synen pÃ¥ kyrkan, dess väsen och funktioner.

Imorgon är det Jesusmanifestationen i Stockholm. Den blir viktigare för varje år som går. Kom med om du kan, imorgon! Det är härligt med den bredd som finns mer och mer och den gemenskap som växer alltmer med åren. Den är så viktig och så nödvändig för att kristenheten inte skall fragmentiseras och för att vi verkligen  skall nå ut kraftfullt med evagneliet. Så kom imorgon! Själv ser jag fram emot både bönen i Filadelfia på morgonen, till den stora bönemarschen och att få tala på stora scenen kl. 15:00. En full och härlig dag med syskon som sluter upp från hela landet.

Det finns nog inget som går upp emot att fira påsk i Israel. Har fått privilegiet att göra det ett antal gånger. Både innan, under och efter vi bott i Jerusalem. I år var vi där med en mindre grupp, det var ett antal företagare och det var mycket lyckat. Den mindre gruppen har en annan dynamik och man har mer möjlighet att samtala och umgås  samtidigt som det är tid för undervisning och tillbedjan.

Inte minst var det så speciellt att följa Via Dolorosa på Långfredagen. Vi tog gott om tid på oss från Olivberget, Dominus Flevit, Getsemane, Litostroton och de olika stationerna längs Via Dolorosa  tills  vi var framme vid heliga Gravens kyrka och Golgata och sedan hade vi avslutning i Lutheran Hostels lilla men fina andaktsrum. Det tog sex timmar inklusive en lunch på Austrian Hospice, som ligger mellan 2:a och 3:e stationen. Där har man en fatastisk utsikt från taket över hela gamla staden Det var en fantastisk och så intensiv dag.

Vi höll oss hela tiden i Jerusalem under påsken, förutom en utflykt till klostret Bet Gemal i Bet Shemesh och till arabbyn Abu Gosh, det blibliska Kiriat Yearim, där arken stod ett tag under biblisk tid tills kung David hämtade den.

Jerusalem är makalöst när kristna och judar firar Påsk/Pesach samtidigt vilket skedde i år. Inte minst är det så speciellt att trängas med många tusentals ortodoxa judar vid Västra muren på Annandagen för att höra de två överrabbinerna läsa den aronitiska välsignelsen och höra och se vågor av bön skölja över alla som var där. Helt unikt och en oförglömlig upplevelse.

Ikväll har vi samtalskväll med Birro på Livets Ord och vad jag förstår lär det komma mycket folk. Jag ser fram emot en givande stund med säkert oväntade inslag. Vi har gott om tid att samtala så det blir spännande.

Att läsa Marcus Expressenkrönikor är som en frisk vind, som kallt porlande vatten ur en fjällbäck när man är törstig. Det är en slags poetisk vrede som ligger strax under ytan, utan att vara moralistisk, utan att sätta sig på höga hästar. Oerhört befriande att läsa honom. Förstår att en del inom kultureliten faktiskt hatar honom.

Han är älskad, oerhört älskad av många. Han har som få lyckats tolka sinnesstämningarna ute i landet, i ICA-butiken, på verkstaden och hemma vid köksbordet. Han solidariserar sig, inte bara fraterniserar med, den vanliga människan i Sverige.  I det  verkliga Sverige. Inte bara i Stockholms innerstad, där cyniska politiker med välsvarvade åsikter verkar gå i symbios med bratsen på Stureplan och vänsterkultureliten. Tala om att vänster och höger möts i en surrealistisk overklighet som slår vakt om en sekulariserad livsstil som steg för steg, med lite olika infallsvinklar, tillsammans monterar ner människovärdet. Få talar om detta så klart, så konsekvent och med en sådan passion som Birro.

Han kan inte, och skall inte sättas i ett enda fack, kyrkligt, frikyrkligt, vänster-höger. Han låter sig inte begränsas av dessa, ofta artificiellt skapade, fyrkantiga intellektuella boxar för att kunna mäta upp och distansera oss från varandra.

Fast det är klart han lever lite farligt. Det gör alla som inte låter sig konformeras, som inte är kultur-politiskt kapital att använda av någon gruppering, som inte uttrycker sig politiskt korrekt. Inte konstigt att TV 4 och Lennart Ekdahl inte orkade med denna fria vind. Han kommer att gå om dem allesammans! Kom gärna och lyssna på samtalet ikväll.

Sedan sist jag skrev har det blivit ytterligare ett på vändor och ett antal möten med olika förkunnare. Jag har varit i Danmark och talat till danska pingströrelsens predikanter och till Åh stiftsgård och träffat präster och ledare i Svenska kyrkan. Nu skall jag strax ut till Ribbingebäck och möta trospredikanter.

Allt detta är väldigt roligt på många sätt. För mig personligen finns nog inget mer givande än att förkunna för förkunnare men också att samtala och lyssna, be tillsammans och att på olika sätt inspirera Ordets förkunnare.

MÃ¥nga lever under en stark press att ständigt kunna visa upp resultat. Detta kan bli ödesdigert. Frukten, tillväxten är Herrens. VÃ¥rt ansvar är att sÃ¥ ut säden, att förkunna och hjälpa människor och att vara trogna i den uppgift vi fÃ¥tt. Till detta kommer att själv umgÃ¥s när med Herren i vardagen. NT har ett bra uttryck, ”bröder”. Det har inget med Jantelagen att göra utan istället ett uttryck för förtrolighet och inbördes kärlek. Alltför ofta präglas livet som kristen ledare av professionalism, av nästan omöjliga krav, av prestations och tävlingsbehov.

I en sådan miljö, där det gäller att vara bäst, ha flest, kunna mest eller synas vara andligast blir det hela snabbt andligt destruktivt. Det blir ytligt, oärligt och med en flockmentalitet kring det egna som till varje pris skall beskyddas. Det liknar mer en hård affärsvärld än den levande Gudens församling.

Att komma ur ett sådan självdestruktivt beteende är guld värt. Att våga gå en annan väg, våga öppna sig för de man har förtroende för, våga vara ärlig och sann, våga dela sina svagheter i en miljö där man inte blir hånad eller ratad är en Guds gåva. Det är sådana miljöer vi måste ännu mer bygga för att förkunnare skall orka löpa hela loppet och fullborda sin kallelse. Att få var med och hjälpa till med sådant är något av det finaste man kan få erfara. Inte minst att se hur mycket det finns av mångfald i olika individer som Gud använder och hur olika han använder dem.

Carl -Gustav Severin har skrivit en utmärkt bok som heter ”Det är aldrig fel att vara helnykter”. Den handlar om vÃ¥r inställning till alkohol. Den har blivit uppmärksammad och det förtjänar den verkligen. Den är mycket bra och mycket viktig. Alla borde läsa den.Den är lättläst, saklig, inga moralistiska undertoner men mycket avslöjande och med en kärlek till människor vars liv tragiskt förstörs av alkoholen. Den är en utmaning och en maning till alla att ta ansvar i dessa frÃ¥gor. Den har funnits ute ett tag nu och jag tycker att varje kristen borde läsa den och frÃ¥ga sig själv var man stÃ¥r och varför, i dessa frÃ¥gor. Du kan skaffa boken här.

För mig blev det aktuellt att göra detta när jag i söndags var i Filadefiaförsamlingen i Stockholm och predikade om utmaningen till kristna att ha en helnykter inställning. Det var LP-stiftelsen som inbjöd och hade jubileum. Sverre Larsson som höll insamlingstalet. Han reser Sverige runt med mål att samla in 30 miljoner till LP.-stiftelsen för att hjälpa missbrukare rehabiliteras och komma rätt i livet. Det är en fantastisk insats av en 84-åring. Tala om att vara Ordets görare, inte bara dess hörare, eller talare.

Idag blir det allt svårare att finna helnyktra frizoner för människor, även i de kristna församlingarna. Detta är mycket problematiskt. Problematiskt är också de frikyrkoungdomar som dras med ut i alkoholmiljöer utan att förstå vad detta kan leda och de andliga ledare som inte ser detta problem eller tiger för att de själva inte vill ta avstånd ifrån alkoholen.

Bara igenom att höra att 400 000 barn och ungdomar idag vistas i miljöer med alkoholmissbruk och därmed, på olika sätt lever mycket farligt, borde få vem som helst att inse att man bör vara ett frigörande exempel på en annorlunda livsstil. En livsstil som är härlig, fri och väl så tillfredsställande.

Självförnekelse, att dagligen bära mitt kors och återhållsamhet är en väsentlig del av det kristna livet. Inte i första hand vad jag tror mig om att  klara av eller vad jag kräver att unna mig själv. Ur korset kommer livet och friden. Att avstå, vilket hela vår kultursfär tycker är något man absolut inte skall göra, är vägen till verklig befrielse och inre frid. När kristna vågar gå den vägen blir vi inte tråkiga moralister eller egenrättfärdiga utan vi axlar andras nöd och går in i det träsk som alkohol och droger skapar, för att lyfta och befria, inte fördöma och förkasta.

Inte minst till pastorer och kristna ledare skulle jag vilja säga. Våga vara lite annorlunda! Det kan rädda och lyfta många! Biffen smakar lika bra med Ramlösa som med rödvin!

Igår gick jag på konsert, tillsammans med Birgitta och några vänner, och lyssnade på Matteuspassionen av J.S. Bach uppfört av Uppsala Kammarorkester och St. Jakobs Kammarkör i Uppsala Konsert & Kongress.  Det är som att bestiga ett berg. Det är ett monumentalt verk som kräver koncentration och uthållighet. Ibland svåråtkomligt, ibland lättare.

Över 3 timmar Bach! Det var i sanning fascinerande och fantastiskt. Kanske har det aldrig gjorts någon bättre musik. Detta verk räknas som ett av de största.  Efteråt känns man rentvättad på insidan. Allvarligt men full av förtröstan och så personligt berörande.

Man får följa Jesu sista dagar på jorden, på vägen till Golgata på ett oerhört dramatiskt sätt.Musiken är fantastisk men tar aldrig över texten och innehållet utan förstärker dramatiken kring Jesus försoningsdöd på ett ibland oerhört intensivt sätt.

Detta verk uruppfördes troligtvis på Långfredagen 1727 i Thomaskyrkan i Leipzig där Bach var kantor. Efter hans död föll det i glömska tills Felix Mendelssohn upptäckte det på nytt och uppförde det i Berlin 1829. Detta innebar en renässans av Bachs musik som alltsedan dess hållits för den främsta i all klassisk musik. Man kan förstå varför!

Matteuspassionen är i två delar och mellan dessa delar hölls en Långfredagspredikan! Dock inte så igår. Det måste ha varit något alldeles särskilt att få en predikan i denna inramning. Det är ingen tvekan om att man går hem fylld med försoningsdramat ekande i hjärtat! Vilket verk!

Extraordinär är faktiskt ordet för den kongress vi var med om i Efesus i Turkiet förra veckan. Den var något absolut speciellt. Det är faktiskt inte fel att kalla den historisk. Med över 520 förväntansfulla delegater från 34 länder blev det mer än vad vi hade  väntat eller bett för.

Själv åkte Birgitta och jag ner  tidigare och tillbringade en hel dag med undervisning för våra respektive centerledare från Ryssland, Ukraina, Azerbajdzjan, Armenien, Uzbekistan,  Indien och Skandinavien.

Dagen efter vällde delegaterna in och vi växlade under fyra späckade dagar mellan undervisning, workshops, kommittéer, utflykter och möten. Det blev verkligen en fullträff. Inte minst var gemenskapen helt fantastisk.

Detta är församlingar vi har haft nära kontakt med i många år. Centerledarna har vi arbetat i ca 20 år med. Det var inte i första hand en kongress där vi ville ha med så många som möjligt utan en mer utvald skara för att få det hela mer centralt och homogent för det vi ville göra.

Förutom den härliga gemenskapen och igenkännandets glädje så var det alltså en hel del arbete. I de olika kommittéerna diskuterades missionens hur och var och de olika fältens utmaningar, ekumenisk känslighet och fördjupad gemenskap med Kristi kropp, grundläggande trosuppfattningar, etisk standard, strukturer och behovet av översyn, m.m.

Resultatet blev att de olika associationer och unioner som redan finns i de olika länderna gick samman i en Livets Ord International, med huvudsäte i Uppsala, som nu proklamerades ut. Det hela mottogs med stor glädje av delegaterna. Den vanligaste kommentaren var att: ”Detta har vi väntat pÃ¥ länge.” Det kändes verkligen som om familjen var samlad.

Detta ger oss möjligheten att effektivisera arbetet på de olika fältet, att nå en djupare gemenskap, att ha bättre synkronisering och gemensamma insatser, att kunna lösa problem och konflikter på ett bättre sätt, att utveckla undervisning och träning, m.m. Det skapar mer trygghet och klarare linjer för de enskilda pastorerna och de olika centren.

På eftermiddagarna gjorde vi utflykter till det antika Efesus och det var en verklig höjdpunkt. Inte minst att förankra vår tro i det faktum att två apostlar, Paulus och Johannes, varit grundande och byggande i den mäktiga församling som växte fram här.En församling Timoteus senare betjänade.    Vi besökte själva stadskärnan. Den är så imponerande med sin amfiteater och sina utgrävningar, sina gator och bibliotek, m.m. Vi gick in i ruinerna av den kyrka som var den kyrka där det tredje ekumeniska konciliet hölls 431 e. Kr. Vi besökte det hus där man tror att Jesu moder Maria bodde. Hon följde troligtvis med aposteln Johannes till Efesus efter att ha lämnat Jerusalem. Allt detta skapade en sådan stark historisk förankring hos delegaterna. Vi är inte bara med om något som känns stort idag. Vi är insatta i något ännu större som har funnits här i 2000 år. Många samtal rörde sig om detta och det var härligt med denna kärleksfulla och eniga gemenskap som bådar mycket gott för framtiden.

Vi avslutade kongressen med en nattvardsgudstjänst som var helt fantastisk och märkt av en ovanlig gudsnärvaro. Vi använde ritualet vi använder på Livets Ord i Uppsala och det var påtagligt berörda delegater som kom fram för att ta emot Herrens lekamen och blod. Många hade inte upplevt en nattvardsgudstjänst på detta sätt förut och det kändes som om dessa dagar verkligen tog oss tillbaks till Apg. 2:42 där lärjungarna trofast fortsatte i apostlarnas undervisning, i gemenskapen, i brödsbrytelsen och bönerna.

Det kändes som något nytt verkligen hade hänt, som ett nytt viktigt steg och en kraftsamling inför framtiden. Nästa kongress möts om 2 år. Vi vet inte riktigt var än, då vi förväntar oss mycket mer pastorer nästa gång.