Min senaste Keryxartikel…

Min senaste Keryxartikel, som kom för ett tag sedan och som handlar om varför jag valde att bli katolik har varit mycket uppmärksammad. Den har kommenterats i olika sociala media, inte minst i bloggar och i kristen press.  I de flesta fall är det korta citat från den som förekommer, i några fall lite längre.

Nu lägger jag ut den fullständiga artikeln här eftersom den, för att man skall få rätt uppfattning och perspektiv, bör läsas  i sin helhet. Jag kommer inte att ägna mig åt att kommentera den speciellt. Däremot  kommer jag senare i höst genom olika inlägg här på bloggen att gå in på en del av de områden som jag här kort belyser i artikeln. De som begär, flera har redan gjort det, att jag skall svara på en mängd olika frågor angående katolicism och katolska kyrkan, kommer att steg för steg att få svar.

Här kommer artikeln:

Läs mer

Att läsa sin Bibel.

Just nu håller jag på att läsa igenom Uppenbarelseboken. Förutom min vanliga bibelläsning brukar jag ta en speciell bok och sakta läsa igenom. Under några år har det varit Johannesevangeliet som man ju aldrig blir färdig med. Jag älskar Johannesevangeliet!

När man läser Uppenbarelseboken inställer sig ett antal olika frågor. Inte bara de vanliga frågorna om vem Antikrist är, när skall detta ske ,et.c.  utan  mer grundläggande frågor om efter vilka principer man skall läsa texten och varför. I min bokhylla står ett antal böcker om den yttersta tiden som jag plockat på mig under åren. De är alla på olika sätt  intressanta men varierar väldigt mycket i sin tolkning. Det är tolkningar som påverkat hela samfund och rörelser och som ligger som en  underström i ett kollektivt undermedvetande hos tusentals troende människor. Det är förutsättningar, raster och tankeparadigm som bildar en, ofta rätt omedveten förförståelse som, åtminstone i den egna gruppen, knappast ifrågasätts utan oftast tas för självklart. Det kan gälla vedermödan, uppryckandet, vem och vad som är Antikrist och skökan,  Israels plats, m.m.  Ifrågasätts detta tankegods så kommer det ofta från  mer sekulärt håll och därför anses kritik av dessa förutsättningar som ifrågasättande av hela Bibeln och avfärdas som liberalteologi. Jag tror inte att det är så enkelt. Detta betyder också att det inte bara går att säga att”jag läser som det står.” Inte heller kan det vara så att det bara är den smartaste hjärnan som är den enda som kan knäcka koden och förstå var det egentligen står.

Jag tycker att Uppenbarelseboken och de eskatologiska perspektiven (synen på de yttersta tingen) utgör ett bra exempel på hur man  kan, och bör,  lyfta upp och  begrunda den underliggande teologin och olika grundläggande tankemönster utan att fördenskull  hamna i otrons och förnekelsens sumpmarker.  De flesta bibelläsare förstår att denna bok  hör till den av Gud givna Uppenbarelsen och har en berättigad plats i den bibliska kanon, är viktig men samtidigt ofta svår att förstå. Pusselbitarna är många, och teorierna nästan för många och pusslet, om man vill syssla med sådant går aldrig inte riktigt ihop. Detta gäller framförallt om man startar studiet av Uppenbarelseboken med behovet av en rätlinjig teori som man på alla sätt vill försvara. Det blir lite av Askungens sko. Den passar aldrig riktigt och man måste hugga bort en häl eller en tå för att försöka få till det. Det finns alltid ett bibelord som inte riktigt passar in i teorin.

Mitt syfte är inte att i detta blogginlägg gå igenom de olika teorier som finns,  vare sig den är kyrkohistorisk, tidshistorisk,  idealistisk eller futuristisk, utan bara att peka på behovet av att förstå att dessa faktiskt finns och måste räknas med och att det finns en poäng i alla. Man måste kunna  acceptera att det finns olika sätt att se och närma sig ett så komplicerat område som eskatologi( det gäller för övrigt även andra områden) utan att fördenskull demonisera eller håna de som ser det hela annorlunda. Att vara förtrogen med olika synsätt som alla har en grundläggande trohet till den bibliska uppenbarelsens sanning är både viktigt och befriande.   Att attackera varandra över om Jesus återkommer före, under eller efter vedermödan ( för att ta några vanligt förekommande stridsfrågor i evangelikal/ pentekostal eskatologi.) är inte speciellt uppbyggligt. Att tonläget ibland blivit så gällt beror väl på att man investerat mycket prestige i att forma  ett tankesystem som man menar är det enda verkligt bibliska och då luktar ju allt annat heresi. Då blir det hela så allvarligt, sätts på sin spets och blir en strid på liv och död. Men är det verkligen så svart och vitt?  Inte minst när det gäller eskatologi så kanske man får se att det inom ramen för trohet emot den bibliska uppenbarelsens sanning finns det många pusselbitar som man faktiskt inte direkt hittar platsen för. Vi ser inte, i alla fall inte ännu, hela bilden. Vi ser fortfarande gåtfullt, som i en spegel.

Varför bemödar jag att ta upp detta? Inte för att finna nyckeln till den perfekta förståelsen av Uppenbarelseboken utan därför den är, som jag tidigare sagt, ett bra exempel på hur vi alla, med våra olika förförståelser ändå, eller kanske just därför, går bet på att förstå allt.

Att därför sätta sig ner, opretentiöst, och sakta läsa den Heliga Skriften, för det vad den är, med förundran, glädje och öppet sinne är en stor tillgång, en sådan gåva. Jag bestämde mig för att läsa Uppenbarelseboken faktiskt utan att försöka förstå den eller att använda den som bevistexter för ett speciellt synsätt. Den är ändå, som Guds levande ord, mat för min inre människa. Att bara låta sinnet följa med, ”att läsa som det står” utan att direkt försöka förklara eller ens förstå vad det betyder.   Att för min inre syn se tronen, altaret, glashavet, de fyra väsendena, de 24 äldste, de otaliga skarorna av änglar och den oräkneliga skara av människor som kommit ur bedrövelsen.  Att följa med de äldste, änglarna och den stora skaran i att böja mig ner och tillbe den Allsmäktige inför hans ansikte i vördnad och beundrande kärlek. Att höra de sju basunerna ljuda, en efter en, och se inseglen brytas med allt som följer på det och så småningom, efter all bedrövelse,  se hela skapelsen bli nyskapad och Lammet träda fram, det nya Jerusalem komma ner och evigheten träda in är makalöst, ofattbart, fascinerande och skapar en sådan djup tacksamhet, en sådan djup respekt för Gud och även bävan över min egen situation och ger ett sådant härligt hopp till Guds stora nåd. Vår Gud är en mäktig och kärleksfull Gud, även i sina domar!

Det var så befriande att inte först fråga vad allt betydde, vilken mening allt hade eller vilken  tolkning som nu gällde utan bara se, höra, äta sig mätt och falla ner i tillbedjan över universums Skapare och Herre. Det är bra mycket uppbyggligare än att börja bråka med någon som inte har samma syn på vad basunerna egentligen står för och vilken ryttaren på den röda hästen egentligen är. Man kan bli så insnärjd att man till sist inte vill läsa denna härliga och viktiga bok.

Trivialiserar jag? Relativiserar jag?Nej, jag tar ett steg tillbaka och låter Anden peka på hur mycket förutfattade meningar och tankemönster, ja, också fördomar och ibland faktiskt  högmod vi lätt drar på oss  i vårt insisterande av att vi är de som förstår de yttersta tingen rätt.

Och en sak till; det modernistiska tankeparadigmet får oss att se framåt inte bakåt. Det innebär att vi avskär oss ifrån det förflutna och inte tycker oss ha något att hämta där. Vi har ju våra tryckta biblar och hundratals olika översättningar så vi tänker nog att vi fixar detta själva. Antingen genom skarp tankemöda eller direkt inspiration, just till oss. Vi glömmer att under stor tid av kyrkans historia och på apostlarnas tid gick man inte var man runt med en Bibel under armen. Man lärde sig istället att lyssna noggrant när de heliga texterna lästes i kyrkan och sjöngs i liturgien. Det innebar inte att de troende var bibliskt  okunniga som vi med vår moderna inställning lätt kan föreställa oss. Ofta var man faktiskt mer bekant med den bibliska världen än vad många unga moderna kristna är idag.

Att istället backa, läsa sakta hela sammanhanget, hela kapitel, lämna det man inte förstår, äta av den bokrulle man fått  och låta texten tala, även när det blir obekvämt, teologiskt, moraliskt, är en oerhörd tillgång och en väg ut till bredare andliga horisonter och inre mättnad. Och att aldrig glömma att Skriften är Jesus, inte bara handlar om honom. Han kommer själv till oss, är närvarande i och genom sitt Ord när vi stillar våra sinnen och börjar äta av hans goda. Till syvende och sist är det detta ätande, denna hjärtats gemenskap, detta lyssnade på Guds röst i det stilla som är det viktiga i bibelläsandet. Inte ett jagande efter bevistexter för min egen ståndpunkt i en hetsig debatt där man så gärna vill få rätt och framstå som så kunnig .

Europakonferensen är i full igång.

Under så många år har denna härliga Europakonferens gått av stapeln i slutet av juli. Ofta med vackert väder och många besökare. I år likaså. Det är i år ett stort utbud av talare och aktiviteter och det verkar som konferensen fått en mycket bra start.

För Birgitta och mig är det naturligtvis annorlunda eftersom vi inte längre är aktivt engagerade eller talar. Det hindrar oss dock inte från att be för konferensen, dess talare och dess besökare. Den har ju alltid varit en plats där många människor fått möta Gud på ett starkt sätt. Så kommer det säkert att vara även i år. Vi ber att många skall få bli både fördjupade, upplivade och stärkta i sin vandring med Herren under denna viktiga vecka.

Någon frågade mig hur det känns att inte tala på Europakonferensen. Det är klart att det känns lite annorlunda men samtidigt helt naturligt. Jag tycker det är härligt att se hur den unga generationen så kraftfullt och initiativrikt tagit över och utvecklar konferensen och jag önskar verkligen alla, både de som arbetar så hårt med konferensen och alla deltagare från när och fjärran, Guds välsignelse i allt arbete, alla möten och relationer.

Själva kommer vi att besöka något enstaka möte, vi följer med på nätet och får även chansen till fin gemenskap med många vänner som besöker oss hemma. Det är underbart att ha gemenskap med allt Guds folk!

Om själens rening

1 Petr  1:22 ”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen så att ni älskar  varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta. ”

För en kristen finns det ett ständigt behov av själens renande. Det är nödvändigt  för vår fortsatta frälsning/helgelse och ingår i det stora verk Herren utför i oss för att förbereda oss för himlen. Att vi är av nåd, genom tron på Jesus, Guds älskade barn och har blivit försonade med honom genom Jesu blod i hans fullkomliga verk på Golgata är oerhört stort.  Men det innebär inte att allt är fullkomligt och färdigt i våra liv. Det objektiva försoningsverk Gud i Kristus har utfört för oss på korset måste bli en subjektiv verklighet i oss, i våra egna liv, i vår dagliga erfarenhet. Detta tar tid och innebär också kamp.
Läs mer

Hemma igen…

Nu har vi varit utomlands ett tag. Därav denna mediatystnad. Jag tog två av mina barnbarn med mig till en sedan länge efterlängtad resa till London. Det var verkligen kul att springa runt med dessa glada tonåringar i några dagar i denna stad. Deras aptit på London, och på mat, verkade omättlig och det var så roligt att vara farfar på heltid ett tag.

Väl hemma igen en dag var det genast dags att åka till Israel och Livets Ords årliga resa dit. Det var nu tre somrar sedan jag var med på den. Annars har jag varit med varje år sedan 1987.  Detta uppehåll berodde på det överansträngningsanfall jag fick uppleva i slutet av maj 2012. Det var en minst sagt obehaglig upplevelse som innebar en stor förändring i mitt schema och levnadssätt. Det positiva med detta var dock att jag fick dra ner rejält på tempot, ändra vanor och fick mer luft och utrymme. Under denna period blev det också tid att få fram nya medarbetare och delegera ut arbetsuppgifter. Jan Blom hade då precis kommit in som andre pastor  och så småningom ledde detta också till att Joakim Lundqvist kom in som min efterträdare som förste pastor. Både dessa gör ett utmärkt arbete och för arbetet vidare.

Under alla år har jag alltså varit med på Livets Ords Israelresor och blev därför annonserad som vanligt men kunde inte komma med vare sig 2012 eller 2013. När det sedan började bli dags för 2014 års sommarresa blev ju situationen annorlunda genom att Birgitta och jag togs upp i Katolska Kyrkan. Men eftersom jag var annonserad sedan länge och därtill var mer tillbaka i form så accepterade jag att åka med. Det var det sista offentliga uppdraget för Livets Ord och jag gjorde det alltså som katolik:-)

Vi var med på sista halvan av resan  och det var så roligt att kunna vara med på något som jag drivit i många år. Det var härligt att predika både på Olivberget och sedan göra en sammanfattning på resans sista kväll. Det var en härlig resa och, som alltid, så viktigt för kristna att besöka Israel. Själva marken har blivit helgad av att Guds Son har vandrat omkring där, undervisat,  förlåtit synder och gjort så många under och tecken där. Gud gjorde sitt inträde, sin närvaro och sitt försoningsverk för oss alla i detta land.  Det är verkligen det Heliga Landet.

Troende har i alla tider återvänt till detta land för att be på de olika platser Bibeln beskriver. Man går bokstavligt i Jesu fotspår i detta härliga och märkliga land. Jesus är för evigt förknippat med detta land och detta folk och så påtagligt närvarande där.  Det var också viktigt att återigen få påminna om de löften Gud gett till sitt egendomsfolk, det judiska folket  och att också påminna om vilket mirakel det är att det judiska folket, efter en sådan lång, nästan 2000-årig diaspora och en förfärlig fiendskap från många folk som slutade i försöket att totalt utrota dem,  nu ändå är tillbaks i det land som Gud lovade åt dem och deras fäder, patriarkerna.

Inte minst var det underbart att vara tillbaks i Jerusalem igen. Vi har ju bott där i 3 år och upplever Israel som något av ett andra hemland.  Det var så givande att träffa gamla vänner och få tillfälle att i lugn och ro också förklara för dem om vårt steg att bli katoliker.

Vi var också med på en söndagsmässa i Notre Dame kyrkan i Jerusalem under Corpus Christi-högtiden. Det var härligt att gå med i processionen där. Prästen som predikade och celebrerade var en entusiastisk och mycket trevlig irländare som var engagerad i utgrävningar av gamla Migdal (Magdala) i Galileen, där Maria Magdalena bodde. Där har man funnit ruiner av den hittills äldsta synagogan i landet.   Vi var också på  middagsbön hos benediktinerna i Dormition kyrkan uppe på Sions berg.

Och så besökte vi Betlehemsystrarnas kloster  Bet Gemal i Bet Shemes under en hel dag. (  De har blivit våra mycket goda vänner sedan vi först kom i kontakt med dem när vi bodde i Israel. Vi har sedan dess besökt dem många gånger men nu var det första gången vi kom dit som katoliker. Vi hade en verklig högtidsstund tillsammans med alla nunnorna och munkarna med mycket glädje, gemenskap och härliga samtal. Höjdpunkten var att få fira mässa med dem och nu dela den heliga nattvarden, Eucharistin,  med dem. Denna plats och dessa syskon är en verklig lustgård för oss.

Från Israel bar det iväg några dagar till Skottland och Edinburgh där vår son Jonathan utexaminerades med en Master of Business Administration på Heriot-Watt University.  Det var ett kort men härligt besök i Edinburgh som definitivt gav mersmak.

Men ändå- så skönt att var hemma igen och lite mer lugn efter en så ovanligt intensiv vår på alla sätt. Nu väntar några semesterdagar och att kämpa med sommarvädret….:-)  Så det kan bli lite oregelbundet med bloggen ett tag i sommar. Det är först i höst som jag räknar med att komma igång på allvar:-) Allt gott!

Till försvar för Peter Kreeft.

Framför mig ligger en bok av Peter Kreeft. Jag gillar verkligen honom. Han är en mycket duktig katolsk (läs: kristen:)) apologet. För ett antal år sedan gav Libris ut en av hans böcker som jag läste med stor glädje: ”I väntan på vadå?”, ett fiktivt samtal mellan C.S Lewis, Aldous Huxley och John F. Kennedy om livets mening och mål.

Sedan gav Livets Ords förlag ut en utmärkt bok av Kreeft; ”När blev det fel med dygder?” Väl värd att läsas om och om igen och använda som studiematerial. Grundläggande handlar de om att vi idag betonar personlighet, glans och yta istället för de grundläggande dygder Bibeln talar om som kärlek, ödmjukhet, etc. Så bra!

Häromdagen damp det alltså ner en bok i brevlådan av Kreeft, ”Till den kristna trons försvar” utgiven på förlaget Catholica.

Det är en rejäl sak på 528 sidor som noggrant går igenom skälen för att var kristen. Och de är många! Under rubriken är ”Förnuftiga svar på trons grundläggande frågor.” Innehållsförteckningen avslöjar ett klassiskt apologetiskt innehåll. Det finns ett antal sådana böcker. Problemet är att de finns väldigt få på svenska.

Kreefts styrka är hans gedigna bakgrundskunskap samtidigt som han har en förmåga att skriva så lättillgängligt att vem som helst kan följa med. Han går igenom argument för Guds existens, argument för skapelsen, det ondas problem, om Kristi gudomlighet och mänsklighet, att Jesus verkligen uppstod från de döda, om Bibeln- myt eller historia, etc,etc. Allt detta är s.k. kristen allmängods som en kristen från vilken bakgrund som helst med glädje kan tillgodogöra sig, har stor nytta av och har gemensamt med andra bibeltroende kristna.

Finns det inget katolsk då? Jodå, man kan läsa att katoliker tror på helvetet( han ger sju skäl till att tro på helvetets existens) och på en objektiv sanning, på livets okränkbarhet, att Jesus ensam frälser, m.m. På slutet finns också ett kapitel om tjugo avgörande skillnader mellan protestantisk och katolsk teologi.Både Maria och skärselden kommer med. Det kan vara väl så intressant och viktigt för protestanter att läsa detta och begrunda. Jag tror vi kommer dithän att vi faktiskt kan lyssna på varandra lite mer istället för att omedelbart ge oss hän till primalskrik. Jag tror också vi klarar att läsa sådant som vi inte alltid förstår eller direkt håller med. Det kallas att sovra och att kunna förhålla sig sakligt öppen.

Boken är gedigen, intressant, viktig, aktuell och mycket läsvärd. Kreeft håller en så hög standard och bra ton. Anbefalles!